onsdag 2 mars 2016

Nostalgi

Jag saknar min kompis som inte hört av sig sen den gången jag frågade dig om du röstade på Sverigedemokraterna.

Full på en hel flaska Minttu och lyssnar på Eddie Meduza och sjunker in i minnena. Du var den enda verkliga vän jag haft som jag inte är nära släkt med. Du lärde mig tycka om tevespel, dricka sprit, möta främmande människor. Du kände så många människor. Och du sa till dem, Emil säger inte så mycket, men när han pratar, då lyssnar man.

Du skulle ha lyssnat på mig. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att byta in ditt pris i den där tävlingen i Filmstaden. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att ta det lugnt. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att Harry Potter var en till ytan blek kopia av Tim Hunter. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att snatta var bättre än att köpa saker, nog för att våga försöka fastän du inte kunde i alla fall. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att jag skulle rymma till Kalifornien. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att bli murare, för den som kan bygga hus kommer alltid att ha jobb. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att inte gå ut och spöa utlänningar. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att suga min kuk.

Du visste att jag var mycket, mycket klokare än du någonsin kunde bli. Att det var bättre för dig att låta mig tänka åt dig. Och du accepterade det, med den osjälviska, pragmatiska självklarhet som reserverats för de som besitter mycket hög intelligens och ingen som helst nyfikenhet.

Att en vänskap så ojämlik som vår inte kunde hålla var förstås uppenbart.

Men mer än jag önskar att jag hade ditt sällskap önskar jag att du lyssnade på mig i stället för de vältaliga lögnarna.

tisdag 1 mars 2016

Om befolkning och avfolkning

Jag har talat med många personer som vill påstå att Sverige "inte kan ta emot" fler flyktingar. Att "smärtgränsen" är nådd. Folk som, om man frågar, ivrigt medger att de inte har en aning om hur många flyktingar Sverige kan hjälpa. Men definitivt färre.

Myopiska storstadsslynglar som inte känner ens en hundradel av del land de påstår sig älska, säger jag. Om vi ska tala om smärtgränser, låt oss tala om de nyligen nedlagda skolorna i Lycksele. Mannen härom året som dog av en mild hjärtattack som han skulle ha överlevt om han bara behövt vänta fyra timmar på ambulans, i stället för fem. En ockuperad sjukstuga i Dorotea. Det finns inte bara plats, det finns ett desperat behov av en snabb och omfattande befolkningsökning för att infrastrukturen inte ska kollapsa.

Det här är den samhällskollaps Sverigedemokraterna utlovat i trettio år. Den är till stor del deras fel.

Och nu tänker en rasist, förutsägbart, att Sverige förtjänar bättre än det där packet från Syrien, att det behövs folk som kan svenska och svenska värderingar för annars är det bättre att låta skiten förfalla.

Men det är fel. Bevisligen fel. Det här är de människor som vill vara här, de som stannar och som kommer hit till den fjällhöga norden när andra hellre pyser bort till storstäderna. De som finns här är precis de innevånare landet förtjänar.

Och det är bara ni rasister som tycker de är sämre än er.

Mitt namn är Emil Wikström, och Sverigedemokraterna är de enda som kan få mig att lämna det här stället.