tisdag 25 augusti 2015

Drömdagbok #64381765

Vilken underlig dröm. Först drömde jag att kusin T var i stan och han och jag och kusin M planerade att gå och bada. På något vis vaknade jag sen i min säng beredd på att ta mig till havet. Kanske drömde jag att jag somnade, det minns jag inte riktigt. Men i alla fall kände jag mig en smula självmedveten när jag stod framför badrumsspegeln och tänkte att jag skulle visa mig på stranden.

Fast då upptäckte jag att min spegelbild var magrare och mer vältränad än jag nånsin varit. Det och armarna som höll om mig bakifrån fick mig att förstå att jag drömde, och vad jag såg i spegeln inspirerade mig att göra nåt jag alltid tänkt i efterhand att jag borde ha gjort när jag haft en klar dröm. En lång, arabisk man med stiligt getskägg dök upp bakom mig; ägaren till de ovan nämnda armarna. Mitt undermedvetna skämtade med mig, insåg jag med glädje - subverterade mina förväntningar och utmanade mina fördomar. Ett perfekt utfört litet skämt på min heterosexualitets bekostnad.

Det skäggiga ansiktet ersattes nästan genast av en chockerande vacker kvinnas, inte riktigt som jag föreställt mig. Faktiskt fick det mig att undra. Hon såg också mellanösternsk ut, men bara litet vagt; kanske en mycket blek Iranier. Med glänsande len hy. Väldigt konventionellt attraktiv. Möjligen photoshoppad. Jag undrade om jag skapat henne själv eller lånat henne från någon reklam för en särskilt oinspirerad dejtingsajt.

Men hon drog mig nedåt för att nå och kunna trycka sidan av ansiktet mot min hals och log och fick mig att tro att jag verkligen gjorde henne lycklig och det var otroligt skönt. Jag insåg att jag tittade på henne i spegeln medan hon hade ögonen direkt på mig och vände mig mot henne och där började konstigheterna.

Jag kunde nämligen inte se henne, och inte känna hennes beröring heller när jag tänkte på det. Fastän hon uppenbarligen såg och rörde vid mig direkt, fanns hon för mina sinnens del bara i spegeln. Jag stirrade på henne i spegeln, sökte hennes blick för att kunna kommunicera min oro - att prata tänkte jag inte på - men när hon till sist mötte min blick försvann jag och hon såg förtvivlad ut. När hon såg bort från spegeln fanns jag igen, och jag gick nervöst därifrån, osäker på vad jag skulle kunna göra med min dröm utan att drömmen skulle komma på något sätt att sabotera för mig. Jag tänkte på att ta en flygtur men råkade få garaget nedanför min balkong att flyga bort i stället, och så vaknade jag.

Jag har tydligen väldigt svårt att lita på mina drömmar. Antagligen på grund av alla vansinnigt traumatiserande mardrömmar jag hade som barn. Fast i efterhand hade ju kvinnan i spegelns och mitt förhållande enkla och tydliga regler som vi kunde ha följt, om än extremt godtyckliga. Hur kommer min hjärna på såna här saker? Illa nog att jag inte kunde uppfatta hennes existens annat än i spegelglas, men att jag reducerades till en kroppslös blick när hon såg mig i spegeln var helt klart orättvist. Och vilket märkligt förhållande det skulle blivit om det pågått mer än tio sekunder. Antar att jag skulle behöva ha en spegel med mig och hålla ett öga på den konstant i hennes närvaro, medan hon skulle behöva undvika alla speglar i min närhet. Inte otänkbart, bara hemskt slumpmässigt. Och antagligen frustrerande i längden att aldrig kunna se varandra i ögonen.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle fortfarande inte ha något emot en enda normal sexdröm.

tisdag 11 augusti 2015

Make it fast and make it last

Fast jag lärt mig leva med det har jag alltid hatat att upprepa mig. (Jag hatar att vara oförstådd mer.) Jag har tänkt att det beror på att jag inte kan stå ut med kunskapen att det finns saker jag vet som andra människor inte vet eller tvärtom; det är lätt att tro eftersom jag har Aspergers och i princip utgår från att vi är telepatiska. Det gör att jag ogillar att behöva berätta, förklara och undervisa och pratar för lågt.

Men upprepning är en annan sak. Det handlar inte om att säga saker två gånger men att göra saker om igen. Om jag kunde skulle jag inte ens gå på toa två gånger. Jag har inte samma problem med förändringar som många med eller utan neuropsykologiska variationer har; jag älskar förändring, ju större och snabbare desto bättre, men jag vill att förändringar ska vara. Att vi inte ska glida tillbaka och behöva göra samma sak igen. Att vi skulle ha lärt oss av Hitlers misstag och inte upprepa dem till exempel. Jag har samma behov av stabilitet som andra, antar jag, jag kräver bara stabilitet i rörelse.

Mitt namn är Emil Wikström, och det har tagit mig trettiofyra år att komma på tre saker jag vill: Skriva en bok, träffa en flicka och gå framåt.

onsdag 5 augusti 2015

Liten utmaning

1. Gör en skräpig tre-frames animerad .gif av dig själv.
2. Måste vara svartvit.
3. Måste vara tre "frames".
4. Måste vara du.
5. Måste vara dåligt gjord.
6. Måste vara kul att göra.
Det här är min bild av mig själv just nu. Jag skriver ansträngt, jag skriver intensivt och jag kopplar av och tänker på att skriva. Inom 0,75 sekunder.

tisdag 4 augusti 2015

Dagar i solen

Gick ned till en åker jag tycker om, med en avloppstrumma uppstickande en meter ur jorden. Där lade jag mig mot den solvara betongen och smuttade brorsans kvarglömda Licor 43 och skrev i min anteckningsbok.

Det gick exakt som jag hade tänkt mig, inklusive åbäkandet att trampa utt en liggplats i det vildvuxna ogräset, den kortvariga trivseln innan jord och betong trängde sig på hur jag än satt, och en högljudd grupp förbipasserande berusade unga män som lämnade mig ifred när jag låg stilla. Ingen vild och obunden kvinna dök upp för att förverkliga mina drömmar.

Väldigt oeffektivt sätt att jobba är min slutsats. Jag kan fantisera om att jag är där när jag skriver och göra det minsre besvärligt och mer behagligt för mig.

När blev det bättre att göra allting i mitt huvud än på riktigt?