tisdag 24 juni 2014

Varje problem i konstnärligt arbete är ett tekniskt problem

Det här är det jag minns:

Historien utspelade sig i ett universitet uppbyggt i och omkring ett urgammalt stenslott högt uppe på ett berg. Inte det minsta likt Hogwarts, bara tråkig gammal sten med tusen års historia omgivet av vilda skogar och stupande sluttningar och ektunga parker med slingrande grusgångar och en vildvuxen kyrkogård. Jag tror det fanns en kyrka som var så gammal att man inte kunde gå in. Praktiskt taget en ruin.

Och det handlade om en grupp studenter, kanske inte riktigt vänner, som hittade en dörr. De kunde aldrig öppna dörren, och den var inte förtrollande på något vis, men av olika sammanträffanden kom denna dörr att bli nyckeln till olika stora förändringar i karaktärernas liv och påverka deras förhållanden med varandra, och dess skugga dröjde kvar i berättarens minne i hela hennes liv efteråt.

Det är inte så illa. Jag kommer säkert att kunna skriva en bra historia baserat på vad jag kan minnas.

Men det är det jag inte kan minnas som plågar mig.

Jag skrev hela den här historien, förstår du. Det var en mycket kort novell som precis täckte ett uppslag, mindre än tusen ord. Varje ord var lysande, och de lyste så klart i mitt sinne, alla ord tillsammans, i harmoni. Allting passade perfekt ihop med allting annat. Det var inte bara en gripande känslomässigt trovärdig oförglömlig historia som jag gjort fullständigt levande, det var också en poetiskt fulländad skapelse där ljudet i varje enskilt ord och rytmen i ordens följd inte skulle kunna bli bättre, och jag var ledsen för att ingen översättning - fast jag förstås skulle översätta den till engelska - skulle kunna göra historien rättvisa.

Allt det här hände i en dröm.

Jag vaknade och hade hela historien kvar, varje ord klart lysande i mitt sinne. Det här var inte som när man brukar drömma om klockor eller ord på papper, som ändrar sig så snart man tittar bort; det var en verklig fungerande historia och den var som tejpad fast i mitt närminne. Det enda jag tänkte på var den lilla epiologen längst ned på andra sidan som jag fortfarande jobbade på. Den började med meningen "Åren sköljde över mig som regn" och det verkade litet billigt, litet klyschigt, litet ihärdigt påtvunget poetiskt, kanske inte lika perfekt som resten av historien och jag funderade på hur jag skulle kunna bättra på den meningen, eller skriva en helt annan mening som sa samma sak men närmare berättarkaraktärens väldigt väl avvägda unika röst. Jag gnuggade frånvarande ett finger i mitt vänstra öga som kliade outhärdligt och producerade en stadig ström av tårar medan jag lugnt och förståndigt tänkte igenom meningen.

Och innan jag kom fram till något upptäckte jag att jag glömt varje ord utom den meningen.

Så sköljde jag mitt öga under badrumskranen, klädde på mig och satte mig att skriva den här poänglösa historien i stället, som min egen Tribute. Till den bästa novellen som aldrig skrevs ned i vakenvärlden.