När jag som barn läste Bamse var Skalman min hjälte. Inte för att han var smart och uppfann saker som kunde göra vad som helst och kunde räkna ut allting; inte för att han var klok och läste böcker och citerade poesi och tog ansvar och höll sig vaken i veckor i sträck för att göra det han tyckte var riktigt viktigt; inte för att han var tålmodig och snäll och förlåtande mot de mindre begåvade; inte ens för att han hade modet att leva sitt eget liv med mat och sömn och kärlek på sina egna villkor helt utan respekt för samhällets normer. Även om allt det var och fortfarande är mycket eftersträvansvärda kvaliteter.
Nej, den egentliga anledningen till att jag beundrade (och forfarande beundrar) Skalman är hans starka känsla för prioriteter. Det som gör att han kan kasta sig med blixtens hastighet utan tvekan för att komma mellan sin vän och ett stort rovdjur med sitt hårda skal eftersom han rör sig så långsamt. Att han sparar sina krafter tills de behövs. Att han byggt upp en hel livsstil för sig själv fokuserad på att vara redo för de där sällsynta små ögonblicken då en människa eller sköldpadda behöver ställa upp för sina vänner.
Jag skulle kanske kunna ha en karriär, make, villa, volvo, vovve och 2.4 barn som vem som helst om jag ansträngde mig för att få det. Om jag ville göra det lätt för mig själv. Jag saknar förvisso ofta någon att dela mitt liv med. Men jag undrar ändå om det skulle vara obekvämt att gå hemifrån en lördagkväll helt spontant om jag inte bodde ensam, och ställa in alla planer utan förvarning när en vän behöver tröstas.
Det är sådana dagar jag är glad att vi ännu inte träffats, kära läsare. Då det är värt att vara ensam.
Mitt namn är Emil Wikström, och i mina vildaste drömmar hoppas jag att Skalman skulle vara stolt över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar