Om en resa

Först bor vi på ett hotell i Köpenhamn. Det är något konstigt med hotellrum, eller mer exakt att vara ensam i ett hotellrum. Litet som en egen värld; en mycket trång värld med gnisslande säng och högljudda grannar och tomma byrålådor och billiga trick för att få en att betala för hotellets gratis Internet och en kanal på den uråldriga teven som bara visar tre eller fem porrfilmer på en slinga och sådana menlösa program på alla andra kanaler att en bläddrar förbi om och om igen i morbid nyfikenhet, och avtryck i luften från tusen andra ensamma människor som legat här före dig och väntat. Ingen vill vara här; vi är här för att vi vill någon annan stans och måste vänta på att få komma dit.

Som Foxglove observerar så bryr sig inte hotellrum om du lever eller dör. De som tar livet av sig i hotellrum skulle inte ha gjort det hemma. Jag undrar om någon dött i mitt rum.

Så kommer vi till en højskola på landsbygden med intilliggande övernattningsrum som inte det minsta liknar hotellrum. Fast sängen är ännu smalare, ännu snedare, ännu hårdare och ännu mer knarrande; fast det inte finns Internet alls; fast duschen är sämre och kakelgolvet i badrummet en grönvit sjuttiotalsvariant i stället för modernt, diskret beige och jag inte kan stänga draperiet helt så trivs jag oerhört. Det beror på den lilla äppelodlingen utanför fönstret, det gigantiska kastanjeträdet runt hörnet, den tjocka gräsmattan där jag går barfota på morgonen utan att se en människa och hittar en stig av klippt gräs i djungeln som leder till en fotbollsplan och sedan till någon slags inhägnad äng, omgiven av ett knähögt ståltrådsstängsel, med främmande grässlag som växer minst midjehöga, omgiven av kanske den tjockaste skog jag sett, så tjock att jag inte orkar ta mig genom den för att komma runt den lockande mystiska taggtrådskrönta låsta grinden som avbryter stigen.

Så jag går tillbaka och undrar vem som byggt detta och varför, och njuter av gräset mellan tårna.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har hälsat på släkten i Danmark.