lördag 29 juni 2013

Igenkänningsfaktor

Clay, alias Hard, har alltid gjort mycket känsliga, mänskliga, insiktsfulla, upplysande serier, oavsett om de handlar om vad som händer när Spindelmannen inte hinner till badrummet i tid, om en nekrofil som ofrivilligt hejdar någon från att ta livet av sig, om klokheten i att inte tänka för mycket på vem din älskade haft sex med förut eller om hur jag upplever konversationer. (Höger)

Det var mer än jag hade tänkt säga. Egentligen ville jag bara dela med den här serien som visar att detta tydligen inte bara händer mig. Men gå för all del och läs Sexy Losers och Depression Comix. Roligt och sorgligt på samma gång.

tisdag 18 juni 2013

Huvudpersonens i den senaste filmen du såg jobb är nu ditt jobb för resten av livet.

Ach, det var så nära att bli Pootie Tang. (Pootie Tangs huvudperson Pootie Tangs jobb är att vara Pootie Tang.) Det hade varit spännande. Men nu var den senaste filmen jag såg True Grit. Så jag jobbar med bokföring och handel åt en sen artonhundratalsbondgård. Det tråkigaste jobbet i filmen. Men chansen är god att kusin Matilda läser det här innan hon hinner se någon annan film så det blir i alla fall kul att vara kollegor.

(Uppdatering 20 Juni: Hon hann inte se någon annan film.)

Om en resa

Först bor vi på ett hotell i Köpenhamn. Det är något konstigt med hotellrum, eller mer exakt att vara ensam i ett hotellrum. Litet som en egen värld; en mycket trång värld med gnisslande säng och högljudda grannar och tomma byrålådor och billiga trick för att få en att betala för hotellets gratis Internet och en kanal på den uråldriga teven som bara visar tre eller fem porrfilmer på en slinga och sådana menlösa program på alla andra kanaler att en bläddrar förbi om och om igen i morbid nyfikenhet, och avtryck i luften från tusen andra ensamma människor som legat här före dig och väntat. Ingen vill vara här; vi är här för att vi vill någon annan stans och måste vänta på att få komma dit.

Som Foxglove observerar så bryr sig inte hotellrum om du lever eller dör. De som tar livet av sig i hotellrum skulle inte ha gjort det hemma. Jag undrar om någon dött i mitt rum.

Så kommer vi till en højskola på landsbygden med intilliggande övernattningsrum som inte det minsta liknar hotellrum. Fast sängen är ännu smalare, ännu snedare, ännu hårdare och ännu mer knarrande; fast det inte finns Internet alls; fast duschen är sämre och kakelgolvet i badrummet en grönvit sjuttiotalsvariant i stället för modernt, diskret beige och jag inte kan stänga draperiet helt så trivs jag oerhört. Det beror på den lilla äppelodlingen utanför fönstret, det gigantiska kastanjeträdet runt hörnet, den tjocka gräsmattan där jag går barfota på morgonen utan att se en människa och hittar en stig av klippt gräs i djungeln som leder till en fotbollsplan och sedan till någon slags inhägnad äng, omgiven av ett knähögt ståltrådsstängsel, med främmande grässlag som växer minst midjehöga, omgiven av kanske den tjockaste skog jag sett, så tjock att jag inte orkar ta mig genom den för att komma runt den lockande mystiska taggtrådskrönta låsta grinden som avbryter stigen.

Så jag går tillbaka och undrar vem som byggt detta och varför, och njuter av gräset mellan tårna.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har hälsat på släkten i Danmark.

tisdag 11 juni 2013

Om måsten

Man sitter inne och skriver hela dagarna, en bok som aldrig vill bli klar.
Man är trettiotvå och okysst, pank och går på Försäkringskassa.
Men man kommer aldrig, aldrig att vänja sig.

söndag 2 juni 2013

Om möjligheter

När jag som barn läste Bamse var Skalman min hjälte. Inte för att han var smart och uppfann saker som kunde göra vad som helst och kunde räkna ut allting; inte för att han var klok och läste böcker och citerade poesi och tog ansvar och höll sig vaken i veckor i sträck för att göra det han tyckte var riktigt viktigt; inte för att han var tålmodig och snäll och förlåtande mot de mindre begåvade; inte ens för att han hade modet att leva sitt eget liv med mat och sömn och kärlek på sina egna villkor helt utan respekt för samhällets normer. Även om allt det var och fortfarande är mycket eftersträvansvärda kvaliteter.

Nej, den egentliga anledningen till att jag beundrade (och forfarande beundrar) Skalman är hans starka känsla för prioriteter. Det som gör att han kan kasta sig med blixtens hastighet utan tvekan för att komma mellan sin vän och ett stort rovdjur med sitt hårda skal eftersom han rör sig så långsamt. Att han sparar sina krafter tills de behövs. Att han byggt upp en hel livsstil för sig själv fokuserad på att vara redo för de där sällsynta små ögonblicken då en människa eller sköldpadda behöver ställa upp för sina vänner.

Jag skulle kanske kunna ha en karriär, make, villa, volvo, vovve och 2.4 barn som vem som helst om jag ansträngde mig för att få det. Om jag ville göra det lätt för mig själv. Jag saknar förvisso ofta någon att dela mitt liv med. Men jag undrar ändå om det skulle vara obekvämt att gå hemifrån en lördagkväll helt spontant om jag inte bodde ensam, och ställa in alla planer utan förvarning när en vän behöver tröstas.

Det är sådana dagar jag är glad att vi ännu inte träffats, kära läsare. Då det är värt att vara ensam.

Mitt namn är Emil Wikström, och i mina vildaste drömmar hoppas jag att Skalman skulle vara stolt över mig.