tisdag 21 maj 2013

Två: Många av tittarna skulle för alltid förväxla "bakom" med "under", och även det var en del av illusionen


Vi fortsätter med att göra en dokumentärserie om Övernattningen utan någon som helst verklighetsgrund, med namned Bakom Illusionen. Med bara Anna Regn och Leonidas och ett par kameror följer vi med bandet på en påhittad turnering på en hyrd buss, spelar in uppföranden av fantasisånger, föreställer intervjuer med skarpa frågor som bandmedlemmarna själva hittar på, nedtecknar deras biografier som superdimensionella hemliga rockagenter, filmar konserer med inhyrd publik, filmar med dolda kameror deras låtsade drogtripper och möten med professionella porrskådespelare i rollerna som groupies och gräver djupt i bandets icke existerande fejd med det futuristiska rockoperabandet Protomen.

Alice överraskar oss alla med att öppna sig i en serie intervjuer där hon varje vecka påstår sig vara någon annan: Nu en skådespelare, nu en spion, nu en ödlevarelse och avhoppare till mänskligheten från den världsomfattande konspirationen, nu den reinkarnerade Buddha, nu Adlai Stevenson i dödlig form, nu en antimateriakopia av president Tarja Halonen, nu Spindelmannen, nu en köttglasspinne från en fjärran framtid där musik är förbjudet, nu en gorilla ursprungligen från en oupptäckt skog i planetens ihåliga inre, nu en universell dubbelagent kallad John Blund som bekämpar konspirationen från utsidan. Hon berättar sina livs historier i långa, inlevelsefulla fria associationsföreställningar som inten tror på en sekund.

Och någonstans omkring den trettionde veckan märker vi att illusionen blir till verklighet, med publik som kommer till föreställningarna i sådana mängder att bandet tvingas sälja biljetter för att tunna ut dem, och skivbolagsrepresentanter som dyker upp hur många gånger bandet än artigt förklarar att de inte behöver hjälp med att publicera eller distribuera sig själva, och groupies ivriga att ligga med bandmedlemmarna på kamera som oftast kan övertalas att ge upp minst ett av dessa mål. De tar inga verkliga droger, fast de ofta har roligt med att låtsas bli höga tillsammans med fans som övertygar sig själva att de är höga på riktigt.

Citat-slut citat dokumentären kulminerar i en föreställning nära det ursprungliga Woodstock, där bandet spelar en löst sammansatt sång som räcker trettiosex timmar utan uppehåll, för en konstant växande publik och en lajvsändning på Internet och ett besökande nyhetsteam, tills vi alla sju somnar i en hög på scenen, till vaggsånger sjungna av publiken.

Resan hem tar tre dagar, för att alla vill sova och ingen vill köra. Vi håller kamerorna igång för att fånga den där drömliga efterpartyglansen, och börjar prata om framtiden, med skön, resonabel, jordisk musik svävande över oss från radion, och alla lovar att vi ska göra det här varje år. Ida, ovanligt allvarsam, lovar att ingenting är slut; att Övernattning på Osynliga Universitetet bara har börjat, och att de är en del av samma expanderande universum som allting annat och därför bara kan bli större, bara växa i varje riktning för alltid.

'Var det inte det Elvis gjorde?' säger Leonidas, bakom kameran.

'O ja, vi ska definitivt bli fetare', säger Ida och puffar ut kinderna och magen och liksom vaggar på plats där hon sitter. 'Det kommer att få oss att låta mjukare, saftigare och samtidigt tyngre.'

Leonidas skrattar och skakar kameran och stänger av den och missar en glimt av smärtsam naken ensamhet som far över Idas ansikte. Hon tittar på oändliga majsfält som rullar förbi utanför fönstret och lutar huvudet mot Idas axel och somnar snart, och drömmer om saker som växer och luktar färsk jord, och hon gör glada små ljud när fingrar försiktigt stryker hennes hår.

'Jag borde nog berätta', säger Ida när Leonidas vaknar. Den korta, anspråkslösa kvinnan ser ut genöm fönstret och döljer sitt ansikte bakom sitt raka pageklippta blonda hår. 'Jag är kär i dig.' Hennes röst är mycket tyst, knappt hörbar över Bryan Adams tandlösa kärlekssång som spelas på låg volym på radion, i den stilla sovande bussen.

'Å', säger Leonidas.

'Jag menar, jag vet att du är inne på killar, jag har inga illusioner. Det är mitt problem, jag ska ta hand om det.' Leonidas' öga fångar hennes en bråkdels sekund, och hon rodnar och tittar ned. 'Det här är bara pinsamt. Men jag tyckte du skulle veta.'

'Öh. Jag uppskattar det. Jag tycker du är väldigt modig. Jag menar, jag gillar dig, jag tror inte någonting kommer att ändra på den saken, det är bara, jaa.'

'Du vill ha snopp.'

'Jo. Jag älskar penis. Teoretiskt i alla fall.'

'Jag har lagt märke till att du inte dejtar eller, du vet, nånting, med någon.'

'Jag är väldigt kräsen.'

'Det gör du rätt i.'

'Som jag ser det är vårt enda val att slå oss ihop och hjälpa varandra. Vi ska stoppa dig i en flicka, och?'

'Och linda dig kring en gosse. Absolut.'

'Vi löser alla våra personliga problem med samlag.'

'Världsfred också.'

'Och bonka fram själens hemligheter.'

'Fast jag vet inte om sex kan göra någonting av allt det där.'

'Jag vet inte ens om jag vill ha sex.'

'Skit. Vi kanske måste tänka om här', säger Ida. 'Jag menar jag vill inte ha sex med dig. Okej, litet grand. Men det är inte det som är viktigt. Jag tror inte att jag vet vad jag vill.'

'Pussas kanske?' säger Leonidas. 'Jag har hört att kyssar är en vanlig längtan bland de kärlekskranka.'

'Söta gudar', suckar Ida. 'Jag vill så gärna kyssa dig.' Hon korsar armarna över sin mage och böjer sig fram och tycks fysiskt sjuk.

'Okej, det är inte så bra', säger Leonidas och rör vid den andra kvinnans arm i omedvetet medlidande. 'Men, det är ju mindre oklart då. Om inte annat kan jag väl hångla ur dig den där kärlekssjukan, jag är kanske ingen riktig lesbiska men jag har spelat en på film.' Hon slickar sina läppar.

'Nej nej, jag kan inte låta dig offra dig för mig på det viset.'

'Vi kallar det plan B. Men allvarligt talat. Hm. Vet någon om det här?'

'Nej, jag förstod det liksom inte själv förrän just nu.'

'Jag tror steg ett är att prata med min syster och hennes fru. Vem vet, ni kanske kan komma på något tillsammans. Anna Regn ser ut litet som jag, vet du.'

'Det är sjukt så besatt du är av att få mig att hångla med dig eller någon som ser ut exakt som du', säger Ida. 'Nej, jag borde göra just så.'

Leonidas ställer sig upp, för att släppa ut henne från fönstersätet.

'Va, vänta, nu med en gång?' säger Ida.

'Visst, när annars? Jag tror hon vaknade när jag rörde på mig.' Leonidas höjer handen åt sin syster, fem platser bort, som gäspar och gnuggar ögonen. Ida sitter fastfrusen, och Leonidas tar hennes hand och drar lekfullt. 'Kom nu, minns du inte när du berättade för mig alldeles nyss? Det måste ha varit skrämmande. Men nu är du uppvärmd och allt.'

'Pff jaja okej jag ska gå. Jag är väl redan ganska hög på adrenalin i alla fall.'

'Så ska det låta.'

Leonidas sätter sig igen och tittar ut genom fönstret och försöker knuffa tiden framför sig med tankekraft, få den att gå fortare så att det inte tar så länge att vänta. Hon koncentrerar sig, och en längd jord reser sig ur marken utanför och slingrar uppför bussens sida och klämmer sig genom fönsterglaset där hon fångar den i händerna. Hon knådar vägdammet till något med samma konsistens som lera, formar den med händerna som en vanlig människa, tar den genom en serie meningslösa skepnader med ett blankt ansiktsuttryck, och så sätter fantasin fart och hon rullar fram en tub, blåser in luft som om det var en ballong, för att få den större, och härdar den i form av en penis, leende som om hon sagt ett dåligt skämt.

Och hon sluter händerna över den och får tillbaka den mjuka klumpen, och sträcker och tummar den till en fjäril, en spindel, ett litet träd, en miniatyrkatt, hukande, redo till språng. Hennes öga kisar och kattens lena stenyta skimrar och ändrar färg från dammgrå till glänsande svart; dess ögon öppnas och visar sig klart smaragdgröna. Dess svanstipp vajar, mekaniskt, men hon tror att med litet övning och referenser kan hon få den att se levande ut. Ett annat trick. Hon håller kattens gestalt i sitt sinne, hel och hållen, varje morrhår som bara hon kan som skapat den, och låter den smulas sönder till sand i hennes hand. Torr sand, som rörs upp i luften vid hennes andedräkt. Och hon drar sanden tillbaka till katten, i en enda ryckning med tanken.

Katten vibrerar som om den kurrade när hon klappar den, när Ida kommer tillbaka.

'Hur står det till?' frågar Leonidas.

'Jag är mindre vettskrämd. Du är fortfarande gullig. Vi borde äta middag någon gång, bara du och jag.'

'Jag kan stå ut med en middag.'

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar