Bussen åker med två eller
tre färjor mellan sträckor på land, och samlar på sig en handfull
fler passagerare, och vi lutar oss bakåt och låter resan skölja
över oss, sovande för det mesta. I en stor stad vars namn ingen av
oss kommer att minnas sitter vi i ett hotell ett antal dagar och
väntar på att abagail ska få ett pass, en process som inkluderar
en stor mängd mutor.
Och så flyger vi österut,
mot västern, och ingenting ska någonsin förbli detsamma. Vi söker
dag och natt och hittar en strandtomt stor nog att inga grannar kan
se när Leonidas släpar upp ett hus ur marken sten för sten, sätter
ihop dem med något som liknar betong, räcker taket med bördig
jord, lägger affärsinhandlad koppartråd för hand eftersom metall
inte lyssnar på henne, än; smälter fönsterglas av sand från
havsbottnen; bygger en massiv elektisk varmvattentank i en
underjordisk grotta som aldrig ska få slut på hett duschvatten för
snart; tar glädje i varje kurva, varje linje, varje krok och vrå
och garderob och hemligt gömställe hon gör, varje krök i
avloppets stenpipor, varje steg i stentrappan med utdragbara lådor
i, varje skruvad linje i middagsborder i vit och rosa marmor.
Detta pågår i varje ledigt
ögonblick i månader, innan Leonidas får slut på saker att göra.
Men därimellan går vi på prospelningar, svåra prov för bra
roller, för vi har nu en dyr agent. Medan vi får ordning på vårt
hantverk, motvilligt erkännande att vi blivit slappa utan övning,
sparkar vi oss i ändan för att vi inte tänkt på att anlita en
agent förut.
Men huset finns där och
muntrar upp Leonidas, och Abagail finns där och muntrar upp Anna
Regn, och far muntrar upp oss båda. Det är svårt, men inte
dystert.
Så är vi plötsligt i en
film vid namn Dubbel Styrka 2. Den berömda skådespelaren
Arnold Schwarzenegger spelar sin egen tvilling och vi spelar hans
kärestor, också tvillingar. Muskelmannen och hans dubbelgångare
kämpar med råstyrka, men vi ägnar veckor åt att träna
tillräckligt mycket tai chi och taekwando för att föreställa
mästare som tränat hela våra liv; och så slår vi oss genom en
korrumperad gatuslagsmålsturnering och in i varandras hjärtan. En
fånig historia, men stödd på spända, trimmande, glänsande,
spelande kroppar som utför vackra konster, några dumma skämt och
en hel del explosioner blir den någonting minnesvärt. I snabb följd
spelar vi en serie olika actionhjältar i en piratfilm, en
biljaktsfilm, en parodifilm, en rymdskeppsfulm och en hemlig
agentfilm, spelar huvudrollerna i vår egen kampsportsfilm och spelar
till och med ett bergstroll och en vittra i en slags fantasyfilm. I
vissa filmälskarekretsar börjar "De Vorsonska
Supertvillingarna" bli ett begrepp.
Samtidigt, hemma i huset vi
kallar Regnstenen, samlar Abagail på något sätt ihop ett band och
sjunger och spelar elgitarr. De harAlice på bas, Adam på en till
bas, Anja på cello och Ida på synthesizer. De sover ofta över och
övar flera dagar i sträck. Vi har gott om plats. När vi är hemma
kan vi slappna av till musiken som får huset att humma i en oändlig
kaskad av harmonier. Utom när de spelar låtarna som låter som en
faxsignal.
Vi får en tung dramatisk
film praktiskt taget för oss själva, där vi spelar två systrar
som mest går runt och pratar med varandra om sina förhållanden.
Den kallas Den Tredje Kvinnan, fast ingen vet riktigt säkert
vem som är den tredje kvinnan. Det kunde vara den vida omtalade
Kiera Knightly, som spelar Anna Regns flickvän, eller kanske den ena
eller andra av oss. Det är massor av ultrarapidhår som flyger i
vinden, intensiva tårögda konversationer och närbilder på
ansiktsuttryck lika subtila som änglatårar fallande över
violinsträngar. Filmen kallas smärtsam och ärlig och vi tycker
båda att vi svävar i luften genom hela inspelningen för det är så
roligt. Leonidas ligger med nördikonen Zach Braff, men känner
ingenting.
Vi vinner några priser och
det som biografikerna tvivelsutan ska kalla vår "chans att
spela med de stora killarna", fast vi kallar det en film vi
gillar för dess brott mot filmimperiets traditoner, ett fantasyepos
med originalhistoria och enorm budget och de största rollerna
spelade av en vit man och två ickevita kvinnor. Historien skulle ha
blivit fascinerande, men detaljerna spelar ingen roll, för filmen
ska aldrig bli gjord.
>Innehåll< | Fortsättning>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar