Och så, lätta och rörliga, reser vi
till en avlägsen del av det avlägsna öriket Estangesien, enligt
planen. Det tycks oss fantastiskt varmt, så mycket varmare än vår
fjärran nord, och främmande, fullt av olika människor, och ändå
mer vildvuxet, mer översvämmat av växtlighet och vilda djur än
någonting vi kunde ha föreställt oss. Landet är rikt, säger
böckerna, men ändå är folket fattigt. Vildmarken trycker mot
kanterna, och ropar till vårt sinne för äventyr, och vi fantiserar
om att gå ut dit ingen människa någonsin varit och bygga en
trödkoja och leva av landet som en grupp Tarzans. Men vi är förstås
inte här för att leva ut romantiska fantasier; vi är här på
affärer.
En kåkstad, inte mer eller mindre
eländig än någon annan, blir vårt projekt för att vi råkar
hitta den. Denna stad finns inte på några kartor. Det är
femtiotusen människor hopträngda i en väv av fallfärdiga skjul
och kojor och hyddor sammansatta av lika delar trä, strå, plast,
rostig korroderad plåt, lera och sten. Av en eller annan anledning
bor denna grupp människor granne med en grupp människor med hus
med fönster och dörrar, avlopp, elektricitet och
luftkonditionering; människor som inte skulle vilja spotta på den
första gruppens medlemmar om de brann. Det är det mest
hjärtslitande ting vi har sett, och det sticker i våra ögon, och
vi kan bara titta på det när vi låtsas se vad det ska bli. Anna
Regn tar en bild; bara en. Detta är ett hemligt företag, så hon
har lämnat sin videokamera hemma.
Och här kommer vi med smil och lögner
och händerna fulla med resväskor packade med presenter; hundratals
diverse plastleksaker, dito blommor, några banjos och handvevade
radioapparater och ficklampor och vitaminpiller för att billigast
köpa oss ett gott första intryck. Sedan kommer den svåra biten,
att visa dem vad vi kan göra. Eller vad vi tänker låta dem tro att
vi kan göra. Det är bara Leonidas, förstås, men för säkerhets
skull bestämmer vi att låtsas att det är vi tre tillsammans, och
mest far.
Den tjocka gula marken under hennes
fötter talar till Leonidas, och hon svarar den, och hukar sig och
lägger händerna på marken i en cirkel med sin far och syster, vi
lutar oss framåt tills våra pannor rör vid marken, och så reser
sig en fyrkantig skepnad ur marken framför far, gul, sandig jord
härdad till något som liknar tegel, i ett enkelt kubformat skal med
rektangulära hål för dörr och fönster.
De församlade stadsborna är inte
chockade särskilt länge. De har inte tid eller energi till att bli
chockade, och de dröjer inte med att förstå det praktiska i vad de
ser. Far säger, helt enkelt, att det här är vad vi kommit hit för
att göra, att vi kan och ska bygga hus åt dem alla, om de tillåter,
och om de kan hålla vår närvaro hemlig från alla som inte behöver
ett hus som till exempel folket i grannstaden. Och nej, vi vill inte
ha något i gengäld, vi vill bara att alla ska ha ett hem värdigt
en mänsklig varelse.
Vi ser en slags glädje spridas genom
de församlade, en sådan vid folkmassa, vi kan inte börja räkna
deras ansikten, någonstans i närheten av ettusen eller tjugotusen
människor står där, och deras glädje är ett märkligt,
motvilligt, tillbakahållet, tyst ting. Till en del, säkert, är det
fruktan för att störa grannfolket, och förstås är det rent
tvivel och svårvunnen cynism, men under allt det ser vi en stilla
värdighet, något som inte ens en trollkarl som faller från skyn
och viftar med spöt och gör allting bättre åt dem kan ta ifrån
dem, och när en storvuxen man stiger fram, knuffad av tio eller
tjugo av sina närmaste, och skakar hand med far är det bara en
formalitet för de, hela den homogena massan, har redan välkomnat
oss med sina blickar.
Och vi bygger, eller Leonidas bygger,
ett hus precis som det förra, efter en mall som gör processen
enklare: Två kuber ovanpå varandra, med en liten lutning på taket
för att föra regnvatten ner i en tunna i hörnet; fyra rum, en
trappa, ett par bänkar att sitta på, och bord och skåp och ett
badrum, allt av samma gula sten. En djupt liggande underjordisk
färskvattenkälla öppnar sig för henne, och fast den inte ger mer
än en liten brunn räcker det för att få hälften av vittnena att
gråta.
Med husritningen inpräntad i skallen
börjar Leonidas ställa upp dem fem och tio i taget, med hårt
packade jordvägar mellan dem, och bygger upp staden så fort vi kan
gå igenom den, och sänker de gamla, värdelösa hyddorna djupt ned
i jorden för att ge plats åt det nya, och för att glädja de som
bott i dem.
Vid solnedgången den första dagen har
femhundra hem växt upp, och många av de äldsta och sjukaste
estangesierna har flyttats in i dessa byggnader med jämna golv och
fasta tak och väggar som håller vinden ute – från ingenstans
drar folk fram famnar med mattor och filtar och madrasser för att
mjuka upp stengolven och täcka för fönsterhålen.
Och natten sänker sig och vi leds till
labyrintens djup i hjärtat av det de redan kallar Gamla Stan, för
imorgon kommer skit att kastas när medborgarna i Bättre Stan får
se vad deras vedervärdiga grannar gör. Vår boning för natten
visar sig vara ett särskilt omodernt tält, där vi sitter i skugga,
utan annat ljus än glöden från en eld utanför, och hugger in på
skålar av någon slags stuvning, utsvultna och törstiga och
kulturchockade och jetlaggade och oroliga för att det som tycks
verkligt snart kommer att spricka som en såpbubbla för vi är inte
längre säkra på om någonting av detta händer. Det är landet som
är så främmande, folket, jobbet, så mycket mer drömlikt än
någon dröm vi haft, så mycket att somna i vår heta klibbiga
grotta känns mer som att vakna.
Och vi väcks åter till drömmen av en
främling som ber oss att vara stilla. Hon säger att det är
beväpnat folk därute som ställer bestämda frågor, fast de hotar
inte att skjuta någon, vilket är ett gott tecken. Våra vänner
säger ingenting till inkvisitörerna, låtsas att de inte vet var
dessa hus kommit från. Det är ett mysterium, men det finns
faktiskt ingen lag som säger att våra vänner måste sova i
avloppsdiken, så det finns inget för någon att göra åt denna
udda urveckling, och efter några timmars gormande går de onda
männen tillbaka till sina glödlampor och luftkonditionering och vi
släpps ut i solljuset.
Tusen nya hus senare tycks det nästan
trist att göra samma sak om och om igen, och Leonidas oroar sig för
att jorden ska tycka att hon inte älskar den mer, och en mänsklig
kedja skickar en stadig ström hinkar för att hälla vatten över
oss och så bekämpa hettan och låta oss göra vår grej utan
avbrott, som en väloljad maskin. Våra händer och knän ömmar av
att fortsätta med trolleriföreställningen och vi börjar tänka
att tre eller fyra veckor av detta kan bli för mycket, men det går
inte att sluta när delar av staden fortfarande består av de där
hemska kåkarna, och vi kan inte chansa att vi hinner ta ledigt och
ge rykten mer tid att spridas än vi måste, och det finns ingen
hemlig genväg; Leonidas kan inte få fram hus snabbare utan att göra
byggmaterialet antingen skört eller svampigt.
Så vi sitter fast.
Men varje gång ett litet korroderat
avgrundshål sjunker under jorden och dess ägare vinkar farväl med
två fingrar och spottar på marken eller till och med hoppar upp och
ned i okontrollerbar glädje minns vi att vi gör någonting. Något
konstruktivt. Något varaktigt. Något rätt och nödvändigt och
gott.
Och när solen går ner festar vi och
sjunger och får våra händer tryckta. De ger oss inga gåver, de
bugar inte eller sjunger vår lov eller gör något mer än vad en
skulle göra om någon hjälpte en flytta, och det är det bästa de
gör för oss. De får oss att känna oss välkomna. Avslappnade.
Inte speciella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar