tisdag 21 maj 2013

Två: Filmkonster


Rastlösa går vi tillbaka till filmen, men vår enda roll som en sängbunden, bitter gammal kvinna med staregiskt placerade bandage i ansiktet i ett medeltida melodrama av håglös sort betraktas som en dödsrossling. Kritiker anklagar oss för att anstränga oss litet; vi tror de kan ha rätt.

Men Anna Regn har en annan, större, mer omskakande plan. Vår anmärkningsvärda förmögenhet, säger hon, kan vara en ostoppbar slägga; varje spik kan slås ned, så länge vi vågar svänga den. Vi köper, till att börja med, en serie luncher med regissör- och manusförfattarkändisen Quentin Tarantino, och får honom att putsa till Anna regns manus, och sedan att inte klaga när hon putsar en del av det från igen. Vi köper en bit öken, i hemlighet; en tom, livlös bit land mitt i ingenstans som Leonidas kan förvandla utan att någon märker det till en surrealistisk, vriden kopia av en frodig oas uppväxt över uråldriga ruiner.

Så börjar vi anställa folk: Kameror, ljus, ljud, rekvisita, transport, kostymer och alla de andra sakerna som ska bemannas, förutom skådespelarna. En handful handplockade stora namn kommer; Summer Glau, Keanu Reeves, Zoe Saldana, Jackie Chan, Matt Damon, Milla Jovovich. Pengar löser det mesta, och några medger att de är nyfikna på supertvillingarnas nästa galna påhitt. Vi har inte sagt någonting till någon, fast vi har gjort stort rabalder av att ta alla dessa berömda människor bort till en otillgänglig, hemlig plats och skära av all kontakt med yttervärlden.

Ungefär två år senare dyker en video upp på Internet, på bandet Övernattning på Osynliga Universitetets, som försvann tillsammans med resten av oss och har saknats mycket av sina elva eller tolv fans, hemsida.

Filmen, vid namn Överlevare, handlar om folk som vaknar på en främmande plats och blir tillsagda av en röst i luften att de alla måste döda varandra eller bli dödade. Till en början skrattar de, tills Leonidas D Farber dyker upp från ingenstans, skär av ett par halsar och dyker i vattnet och skapar mordisk panik bland folksamlingen. På icke mindre än fem brutala timmar tunnas de nitton karaktärerna ut en kladdig dödsscen i taget, medan de letar efter mat och skydd, gör vapen, gräver fällor och bygger allianser. På natten ekar skriken mellan ruinerna, av njutning och smärta, det ena ihåligare och mer desperat än det andra.

Till slut visar sig ingen mer desperat eller blodtörstig än leonidas, och hon sitter på en hög lik och stryker blod ur ansiktet och håller om sig själv och ser ut som hon är på väg att gråta när Anna Regn uppenbarar sig iklädd en skir, fladdrande, vit dress och med en pistol i handen.

'Du?' säger Leonidas' karaktär. 'Var känner jag igen dig från? Vad har du gjort med mig?'

'Det är lättast om du inte kommer ihåg så mycket', säger Anna Regns karaktär. Hon ser mycket sorgsen ut. 'Jag är så ledsen, jag önskar att jag kunde berätta allt, du borde inte behöva dö utan att förstå nåt av det här, men det är så svårt.'

'Jag vet inte vad du pratar om. Tänker du döda mig? Vad jhar jag gjort dig?'

'Nej, ingenting. Snälla, bara lyssna på mig. Jag kan säga att. Allt du gjort här tjänar ett högre syfte. Mycket kommer att ändras i världen på grund av de som dött här idag. Och jag tror att det kommer att ändras till det bättre. Faktiskt satsar jag mitt liv på det. Vad det nu är värt. Jag är sjuk, jag kommer snart att dö i alla fall. Och jag älskar dig. Jag har alltid älskar dig.'

'Jag förstår inte', säger Leonidas' karaktär, skrämd, gråtande. Anna Regn spiller också tårar, och skjuter henne i huvudet, och skjuter sedan kameran, och bilden svartnar.

Innan filmen ens tagit slut kommer polisen till Regnstenen och hittar Anna Regn ensam. Hon säger ingenting. En undersökning på inspelningsplatsen upptäcker blodspår från de flesta av de saknade personerna, och rättegången tycks över i förväg, och Anna Regn säger fortfarande ingenting förrän alla kommer ur sina gömställen. Då ber hon om ursäkt och delar ut stora högar pengar åt alla dem vars tid vi slösat, och alla är glada, och minst hälften av alla ser filmen.

Vi låter ingen betala för att se den, dels för att vi inte behöver pengarna, dels för att det verkar som dålig smak efter vårt billiga trick, och dels för att prova på Övernattningens affärsmodell, som går ut på att låta publiken betala så mycket eller litet de vill.

Affärerna blomstrar, men det värmer inte våra hjärtan så mycket som att se den explosivt växande indiefilmrörelsen, där det verkar som varje otänkbar, osebar och osäljbar film under solen nu slår igenom stort på Internet. Vi drunknar i reklam för sommarens kommande uppföljare med jättebudgetar, som om folk var oroliga för att ingen skulle vilja se dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar