söndag 19 maj 2013

Två: Det händer saker.


Vi är elva. Leonidas, i feberns grepp, uppe före gryningen och pickande i sitt hörn av trädgården, försöker göra ett granitblock lika stort som henne till ett Påsköansikte när ett fönster öppnas ovan henne. Anna Regn tittar ned från andra våningen och vinkar, med kameran i hand och ett oläsligt uttryck i ansiktet.

'Väckte jag dig?' säger Leonidas.

'Nej', säger Anna Regn. 'Eller jo, men, bara titta.' Hon lutar sig längre ut, stirrande ned på marken genom kamerailinsen. Och så lutar hon sig ännu längre. Och så stiger hon ut genom fönstret. Och så tar hon ett steg till. Och ett till. Hon rynkar på pannan stannar, i luften, och tar ett stort skutt, seglande, vänder upp och ned, svävar, driver nedåt lojt på rygg, flyger. Flyger. 'Det är luften, vet du?' säger hon. 'Jag rör vid den, jag menar håller i den riktigt, åh, jag vet inte hur jag ska säga det. Men det är så lätt att göra.'

Hon kommer till vila på magen, guppande i knähöjd ansikte mot ansikte med Leonidas, som ligger på rygg bland maskrosorna och granitsmulorna. Vi flinar båda som galningar.

'Ge mig den där en stund', säger Leonidas och sträcker sig efter kameran. 'Så att vi kan få några bilder av dig. Den är på och allt, va?' jag pekar den bara på dig?'

Utan ett ord lämnar Anna Regn kameran, lika stor som hennes huvud, åt sin syster och stiger genast några decimeter när hon minskar vikten. Hon vet att någon en dag kommer att se på bandet med samma undran som om det var en inspelning av eldens upptäckt, hon vet om att hon gör historia. Och hon hittar den första halvan av vårt geni, vår begåvning för skådespeleri, och hon tvekar inte, och hon spikar den första tagningen.

Med armarna vitt utbredda och ögonen slutna faller Anna regn bakåt in i himlen, och vrider sig långsamt till vad som skulle vara en stående ställning, om verbet "stå" ännu betydde någonting. Men hennes huvud pekar bort från jorden och hennes fötter mot den när hon pausar, mycket effektfullt, innan hon börjar sin första dans.

'Jag är Leonidas D. Farber', säger Leonidas, fortfarande liggande på marken, till kameran, 'och du ser min tvillingsyster, den fantastiska flygande skjutande Anna Regn. Förutom att det är jag som står för skjutandet just nu. Det är för att vi vill att du ska se vad som händer. Se det noga, för det här är den första gången det hände. Någonsin.' Hon håller kameran stadigt som en sten, och hennes röst viker inte, fast bandet fångar upp ljudet när hon gråter med stora skakande snyftningar mellan vartannat ord.

Och Anna Regn gör allting hon ngonsin velat men inte vetat att hon ens kunde föreställa sig. Hon snurrar, först med fötterna på samma plats som en jordbunden varelse, sedan framåt i en ändlös kullerbytta, sedan sidledes i en hjulning, sedan i alla tre axlar samtidigt som ett gyroskop i mänsklig form, och hon rör sig, vänder i sitt snurr i en spiral målad i luften ovan trätopparna med en inituitiv grace som aldrig setts förut i någon levande varelse. Snabb som vinden störtar hon genom det öppna fönstet och återkommer med ett par sprejburkar och försöker måla himlen, och fast hennes kometsvans i rött och gult bara varar ett par sekunder innan den löses upp i luften får den Leonidas' hjärta att värka. Hon ska senare observera att se sin syster göra denna sak som ingen kunnat göra förut, och uppfylla en dröm lika gammal som mänskligheten, inte betydde mycket innan hon såg henne använda det till att göra konst.

En högst hemlig konst, bestämmer vi, och vi slipar vårt skådespeleri genom att gömma den till och med för våra föräldrar i mer än tre år. Anna Regn flyger nästan varje dag, bara för att flyga, och Leonidas ser på henne nästan varje gång, bara för att se, och det blir aldrig mindre fascinerande. Även när Leonidas lär sig bemästra jorden på ett vis som nästan motsvarar hennes systers konst med luften, och börjar forma sten med sina bara händer, bryr vi oss knappast. Våra liv kommer att handla nästan enbart om att flyga, och ändå lyckas vi hålla dem närmast oss från att märka någon skillnad.

Utom far, förstås. Far märker allting. Från när vi var små och inte ens mor kunde skilja oss åt (innan Leonidas' stenhuggaremuskler framträdde), visste han alltid vem som var vem, vid minsta blick. Vi lekte lekar med honom, sa att han tagit fel, bytte kläder, föreställde varandra för att försöka lura honom, men han visste alltid.

Vi kommer för sent, en gång, efter tre års föreställning utan att tappa masken. Far är inte arg, han tappar aldrig tålamodet, men han säger, 'Det är inte det att jag inte vill att du ska flyga så mycket du vill, det vill jag, men vi äter middag klockan sex, inte tjugo över.'

'Förlåt. Vänta lite?' säger Anna Regn.

'Förlåt. Va?' säger Leonidas.

'Visst ja, det skulle ju vara en hemlighet', säger far med ett elakt leende, och trycker sin gaffel mot läpparna i en hyssjande gest. 'Nej, vi kan lika gärna prata om detta nu när er mor inte är i stan.' (Mor befinner sig i det oroliga landet Io, på journalistiskt arbete.) 'Jag tror det kan bli svårt för henne att leva med, ja, om ni alls vill att hon ska veta.'

'Hur länge har du vetat', frågar Leonidas. Anna Regn yttrar en svordom som, fast tekniskt sett sann, tycks ovänlig för ett barn att säga till sin förälder.

'Sedan dagen då din syster plötsligt verkade längre än dig, försås', säger far. Han låtsas röka en pipa och njuter av att leka Sherlock Holmes. 'Att bryta alla dessa stenar har gett dig en fin stark rygg, mitt rara lilla troll, men jag tror inte du skulle bli kortare bara för att du fått bredare axlar. Så jag såg på dig, min söta lilla fågel, och märkte att dina fötter inte riktigt rörde vid marken. Jag tror inte de har gjort det sedan dess, heller.'

'Nej', säger Anna Regn. 'Inte riktigt.' Hon ler, och tårar rinner nedför hennes kinder.

Obrydd räcker Leonidas armen över bordet för att fatta Anna Regns hand. Hon vet vad de båda måste känna, fast hon inte kan ge det ett namn än. Det tycks som om en stor vikt, ett stenblock, ett berg börjar glida från hennes axlar.

Far, emellertid, tappar alla föreställningar samtidigt som sina bestick och stiger runt bordet för att omfamna sin till synes upprörda dotter. Anna Regn låter honom trycka hennes huvud mot sitt bröst så länge som han tycks behöva.

'Ingen fara med mig', säger hon när han släpper efter. 'Jag är bara glad. Jag är glad att du vet. Det, det är inte rätt att ingen ska få veta.'

'Nej', säger far, 'men ni gör rätt i att inte låta dem veta i alla fall. Jag är rädd att tänka på vad folks kulle kunna ta sig till, jag menar, de flesta kanske kan stå ut, men det behövs inte många galningar för att skada dig.'

'Det var ungefär vad vi tänkte', säger Leonidas. I hennes händer ändrar en keramikskål form till en katt, som för en gångs skull överraskar far.

'Anna Regn kan flyga', säger hon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar