Sagostund

Det var en gång för fyra veckor sedan som jag började skriva en novell som jag trodde skulle bli klar i en sittning. Den blev klar igår, och om jag får in den som en del av en karaktärs levnadshistoria i min bok som jag har tänkt kommer den gissningsvis att ta upp 75 sidor. Det gör den till den överlägset längsta sak jag skrivit hittills, så jag är stolt bara för det, även om den också är väldigt bra om jag får säga det själv. Så nu tänkte jag att du ska få läsa den.

Den passar nog bäst i små stycken, och det passar ju bra eftersom jag råkade skriva den på engelska och nu måste översätta, så jag kan lägga upp den här allteftersom jag blir klar, och du har antagligen en ny post eller flera att läsa dagligen den kommande veckan eller så. Så här börjar det:

TVÅ

Tvillingarna sitter i tjockt grönt gräs och ser på en krusbärsbuske. Vi är kanske mindre än två år gamla och vet inte att bären är ätbara. Vi bara ser på de obekanta, runda mjuka sakerna i tystnad. I himlen ovanför driver några vänliga fluffiga moln förbi, och allt är tyst. Leonidas ska komma ihåg det här som sitt tidigaste minne.

Anna Regn ska istället minnas en natt när hon vaknar i vår spjälsäng, med trästängernas skuggor högt över sig. Mörkret trycker mot fönstret och far är inte där. Hon snyftar, skriker nästan, och omfamnar sin syster och så försvinner skräcken.

Det bästa vi vet är fars godnattsagor. Fars ord gör levande systrar och mödrar och fäder som kunde vara oss. Ibland läser han från böcker och ibland hittar han på saker. Historierna fascinerar Leonidas, och Anna Regn ändå mer, och när far blir sjuk med ont i halsen lär hon sig läsa dem själv. De tar upp hela hennes dag och på kvällen läser hon för Leonidas. Far ser på och hans ögon fylls med stolta tårar, men det ser inte vi.

Anna Regn kommer inte överens med de andra barnen i kvarteret och får ofta skulden för bråk där hon inte lyft en hand. Leonidas försvarar henne med eftertryck, och marken tycks skifta och det hörs ett sprickande ljud och barnen blir rädda. Vi drar oss undan, eller dras kanske undan, och sitter för oss själva i sandlådan, i ett hörn där de höga buskarna skapar för oss en skyddande mur. Björklöven mumlar i vinden och skuggorna dansar omkring oss och lukten av nypon fyller luften, starkare än lukten av lera från den billiga sanden. Nyponsoppa ska ge både Anna Regn och Leonidas obestämda känslor och röra upp märkliga, omedvetna minnen för resten av våra liv.

Inte blind för våra svårigheter frågar far en gång om vi skulle sakna någon eller något om vi fyra skulle fara bort och aldrig komma tillbaka. Sex år gamla vet vi litet om vad den frågan innebär och så ser vi ett stort hus bli byfft långt bort från betongprojekten, ute på landet där bönderna bor och brukar jorden, och när det är byggt flyttar vi in.

Skogen, den oändliga skogen, större än världen, börjar på vår nya bakgård. Vi är inte ivriga att gå dit, för det är en gammal skog full med djupa hål och rostiga fornlämningar, och tät, där vi lätt kunde gå vilse eller göra oss illa. Leonidas drömmer om träd fulla av liv och illvilja som försöker riva sig lösa och fånga och döda henne, och hon berättar om sin dröm för Anna Regn och vi är så skrämda vi kan bli. Och trots det lockar oss skogen med sin fara, sitt djup och sina hemligheter, och vi smyger ut om natten för att utforska den, och söker efter spöken och skatter, och gömmer oss, och bygger små hus av orbunkar och rostiga traktorskelett.

Och så finns ängarna och åkrarna framför huset, en oändlig vindlande böljande sluttning full med högt gyllene gräs, där vi kan springa i djupa traktorspår och diken under den ljusa solen, försvinna från allt vi känner och håller av, och springa ändå mer tills vi tröttnar, och ligga ned och se på målnen vandra och vaggas till sömns av vindens mjuka mummel. Och så finns våra grannar, som låter oss hjälpa dem med korna och hästarna och matar oss med kakor och mjölk.

Anna Regn älskar att måla med vattenfärg, och spela flöjt, och flyga drake, även om hon blir besviken på sina resutat och slutar bry sig om dem efter ett tag. Leonidas älskar att kasta sten, och gräva i jorden, och få smuts mellan tårna. Hon börjar bygga skulpturer av lera och jord, även om bara för att ha en ursäkt att röra vid materialet.

Ett ögonblick, ett hjärtslag, en tår som faller tar den tid vi lever, och jordbävningarna glöms bort.

>Innehåll< | Fortsättning>