måndag 27 maj 2013

För varje tår som spills i en saga, var säker på att författaren gråtit tiofalt själv.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skriver hemska sagor. Det är inget val, ingen mänsklig vilja som ligger bakom. Jag har lärt mig lita på historierna och inte försöka ändra dem, även om jag inte vill att figurerna i dem ska ha så ont; jag litar på att historierna själva gör sitt bästa för att vara bra historier om jag låter dem vara sig själva.

Fast det är inte lätt.

Två: Alla sorgliga sagors slut

Och till slut är det de ensamma nätterna som inspirerar henne, när hon inte har någonting kvar att bygga eller skulptera, ingen energi, inga idéer. Anna Regn var den som hade idéer, tänker hon. Hon går långsamt fram och tillbaka under jorden i det knappa ljuset bland sina stora, långsamt pumpande pistonger och kan inte komma på något bättre att göra. När Ida och Abagail blir tillsammans tycks det inte finnas något kvar att prata om och ingen att prata med det om, varken natt eller dag, och Leonidas förkunnar att hennes plats inte är här.

Hon gör det snyggt och smidigt, med all lögn och allt hantverk hon förmår. Hon talar om en längtan eller lockelse, något hon inte riktigt förstår men inte kan, verkar det på de fantastiska elementärkrafter hon fötts med, kosta på att ignorera; hon säger att hon måste vandra över jorden, ensam, för att söka en riktning, en uppgift, kanske ett hem; hon säger att det kanske är något slags spirituellt uppdrag och förmodligen mycket viktigare än hennes liv här.

'Kanske jag ska göra hus igen', säger hon, med en vink till Abagail. 'Jag skulle nog kunna göra det bättre nu.'

Och de låter henne gå. Hon skriver ett testamente, i hemlighet, för att försäkra att huset och alla pengar finns kvar hos bandet. Och hon går mot landets brantaste berg. Hon vet inte vad det heter, men hon kan känna var det finns. Väder och vind viker för henne utan att störa henne, hon håller sig utom synhåll för varje människa på vägen, stenar blir till mat i hennes händer, och resan går lätt.

Hon klättrar uppför berget i en rak linje, utan verktyg, utan att lämna spår. Det är inte ohyggligt högt, och folk har bestigit det förut, och hon hoppas att någon kommer att göra det igen. På krönet skriver hon namnet på alla dem hon älskat, och lugnas när hon ser hur kort listan blir. Hon skriver sitt eget namn, och lämnar ett fingeravtryck, i stenen, och hoppar.


I luften försöker hon komma ihåg ett glatt minne och minns dem alla i en ljus flod av lycka. Hon känner doften av mogna nypon och vinden i ansiktet, och hon känner hopp.

Två: efterspel

Med tiden kommer polisen, inspringande med dragna vapen. Det kan bara hända så många omöjliga dödliga olyckor i samma stad i närheten av samma kändisar på samma dag innan polismakten blir uppretad. Polisen som förhör Leonidas märker att hon döljer någonting, vilket gör henne mer uppretad. Leonidas tänker att det kan ha varit ett misstag att ge upp sin rätt till advokat och gråter i en perfekt imitation av oförstående sorg och insisterar att hon vill veta varför alla dessa människor dött lika mycket som någon annan, och särskilt hennes syster, och undrar rädd om snuten bluffar eller om hon förlorat sin begåvning i lögn.

'Hör här', säger polisen, vars namn Leonidas inte ska minnas. 'Vi håller fortfarande på att fiska kroppsdelar ur floden, ni är de enda överlevade, det är över hundra personer jag har att svara för, hundratjugo saknade hittills, deras vänner och familjer vill ha svar, och svaret är ganska jävla uppenbart.' Hon talar snabbt, med sammanbitna tänder, och medan hon talar griper hon Leonidas axel och kastar henne till marken och sitter på hennes bröstkorg, håller fast hennes armar med sina knän och klämmer hennes huvud mellan händerna, som om hon försökte pressa svaren direkt från hennes skalle. 'Din kära lilla syster gjorde nånting som orsakade den här masshysterin. Jag gissar att hon inte gjorde det med flit eftersom hon tog livet av sig mindre än tolv timmar senare.'

'Skuld', hon sa att hon inte förstod varför hon kände sån skuld', flämtar Leonidas.

'Käft med dina lögner', säger polisen. 'Jag pratar. Jag förstår att du vill skydda henne. Det du inte förstår är att hon faktiskt är död. Ingen kommer att göra henne nånting. Så allt jag vill höra från dig är vad hon gjorde, hur hon gjorde det och om det har något att göra med den detaljen att hon dök i trottoaren som en Satans bomb?'

'Jag vet inte', säger Leonidas, medan två poliser drar bort den första i armarna. Hon sätter sig upp, håller i sin högra axel med vänsterhanden och vänder huvudet litet åt höger för att visa sina ärr bättre och ser sårad och liten och vilsen ut. 'Och om jag visste tror jag inte jag skulle säga nåt till dig. Jag litar inte på dig.'

'Hör här', säger en av de nya poliserna, och ger Leonidas en hand. 'Du borde nog ringa en advokat och sluta prata nu.'

'Det spelar ingen roll', säger Leonidas och sätter sig på sin stol igen.

'Det var min partner som förmodligen just blev arbetslös. Jag ber om ursäkt. Det är inte, det är inte så här vi gör saker.'

'Det är ingen fara. Jag menar, jag tänker inte stämma er eller nåt. Vad skulle jag göra med de pengarna`Jag förstår att hon var, hm, upprörd. Jag är oskadd. Vi behöver inte göra nån regeringssak av det.'

'Tackar. Vet du, tills jag såg dig hoppades jag att det här skulle via sig, på nåt sätt, ett nytt påhitt av Supertvillingarna. Alla skulle dyka upp levande och ni skulle ge oss en stor fet check och alla skulle gå hem irriterade med förundrade.'

'Ja, visst skulle det vara fint?' säger Leonidas och torkar sina kinder. 'Men du glömmer att vi lovat att inte göra nåt mer sånt. Vi är färdiga.' Hennes röst sviker, hennes ansikte förvrids, hennes nacke böjs, hennes händer far upp för att täcka hennes mun. 'Jag är färdig.'

'Det tror jag med', säger polisen. 'Du kan gå hem.'

'Nej, det kan jag inte', säger Leonidas, men hon står upp i alla fall.

Leonidas och Abagail kommer till flygplatsen i tid för att ta emot bandet när de går av planet, och läser av nyheterna i de mosiga, sömnlösa, tårögda ansiktena och i utrymmet mellan de två kvinnorna. Leonidas söker efter ord och de omfamnar henne allihop, en efter en; först Abagail, sedan Ida, sedan Anja, sedan Alice och Adam, och hon svävar mellan dem, samtidigt viktlös och jordad, och litet hemma.

'Ni måste sluta dö hela tiden', säger en röst, till ett mumlande bifall. Hon tror att det måste vara Ida, fast rösten låter annorlunda och hon kan inte hitta styrka nog att öppna ögat.

'Ni med', säger Leonidas. 'Faktiskt förbjuder jag alla att dö utan mitt tillstånd.'

'Enhälligt', säger en röst som otvivelaktikt måste vara Anjas.

'Ja, ingen permission från livets plikter utan en dödsansökan lämnas in i tredubbla kopior två månader i förväg och godkänns av enhällig omröstning.'

Och de begraver det lilla som finns kvar av Anna Regn intill hennes far, i regnet som tycks ha följt dem hem. På fältet under huset där regnet inte når pluggar bandet in sina instrument och utforskar bergasalens ekon i en melodi där gitarren och cellon vrider sig om varandra i en spiral och stiger ovan och bortom basarna, dansar omkring och lyfter varandra allt högre, flyger mot himlens stenmur och slår igenom den. Deras ensamma publik ligger i gräset och tänker att hon och hennes syster står i alla nyckelpunkter i deras liv på samma gång, försöker föreställa sig tidens form, försöker tro att allt det goda fortfarande finns där, att hon kan gå in i historien och leva den om igen, allt samtidigt, för alltid.

Syntesisten, som inget har att göra i den här delen av sången, lägger sig intill Leonidas och vilar sitt huvud på hennes mage, med en kort blick för att söka tillstånd.

'Jag vet inte vad jag ska säga', säger Ida.

'Så är det alltid', säger Leonidas. 'Jag vet inte varför, det är bara så.'

'Jag är så, så ledsen', säger Ida.

'Tack', säger Leonidas, med en inte helt stadig röst. Hennes hand far över Idas hår. 'Tack för att du kom hit så här, också. Det hjälper. Jag gillar att känna den här, ja, närheten. Men jag kan tänka mig att det är svårt.'

'Inte så värst', säger Ida, och rör kort vid handen vid hennes huvud med fingertopparna, och vilar sedan händerna hopflätade på sitt bröst. 'Jag är fortfarande kär i dig. Men, när jag ser dig så här vill jag bara hjälpa dig. På nåt vis. Alla, allt jag kan ge dig. Det spelar ingen roll vad jag vill ha av dig.'

'Du är för snäll', säger Leonidas, mjukt, nästan viskande, under den lugna delen av låten. 'Om jag kunde älska en kvinna skulle du vara den enda för mig.' Hennes händer arbetar, nästan av sig själva, och formar en stenbit plockad från marken, vid hennes hals där ingen av dem kan se den.

'Ge mig inte idéer', säger Ida.

Leonidas ger henne en krona av mörk granit, i omöjligt tunna strån sammanvävda som blomstjälkar i mjuka elliptiska bågar.

Och den natten, när regnet piskar oavbrutet mot fönstren och mörkret verkar tjockt nog att skära med kniv, kommer Leonidas till Idas rum.

'Sover du?' säger Leonidas till den oformliga klumpen under täcket.

'Nnäh', säger Ida. 'Jag hörde dina steg. Tror att regnet hindrar mig att sova särskilt djupt. Kan jag hjälpa dig?'

'Ja', säger Leonidas, och sitter på sidan av sängen, sakta.

'Det här är en dålig idé, det vet du väl?' säger Ida. 'Om du inte hatar eller äcklas av mig i morgon så känner jag mig använd eller kanske jag blir besatt-'

'Nej, jag ville, jag ville bara prata', säger Leonidas. 'Jag kan inte sova alls, och natten är så lång när man är ensam. Vet du hur lång den är? Som om gryningen var hundra år bort. Jag brukade, när jag blir sån här så brukade jag knacka sten hela natten, men.'

'Åh, prata inte som om ditt liv är slut', säger Ida, och drar Leonidas ned i sängen i en hård omfamning. 'Det du gör, din konst, det sitter i ditt blod. Det är klart att du inte är på humör att få något gjort just nu, men det kommer att bli bättre.'

'Du har rätt. Jag vet hur jah låter, men det är bara för att jag har en tanke på hjärnan att ingenting kommer att bli som vanligt igen.'

'Det kommer det inte. Men du vet att förändring inte behöver vara av ondo.'

'Ja, jag vet. Det är inte det. Jag hade precis den här konversationen just innan hon dog, det är hela saken.'

'Vill du prata om det?'

'Jag vet inte om jag kan göra det när jag inte ens förstår det själv.'

Men hon berättar, och det fördriver tiden, och regnet slutar och solen kikar över horisonten, rakt in i rummet, och halvt sovande kysser Ida Leonidas och önskar henne godnatt, med ett leende, och somnar med sin kind vilande rakt på Leonidas hjärta, och Leonidas känner något för denna ledsna, ensamma tjej som försriver varje tanke på Anna Regn, något mer än hon känt för någon av de pojkar hon försökt älska, och hon kan inte förstå vad det är. Hon vill att det ska vara kärlek, det vore perfekt, bara bli kär och slut cirkeln och finn litet lycka mitt i sorgen, men hon vet att det inte är det. Hon kan ännu känna beröringen av Idas läppar mot hennes, det var en kort kyss, den bästa kyssen i hennes liv, men hon vill inte göra om det.

Två: Här börjar det svåra

En del älskar filmen. De flesta hatar den. Avatar kommer inte att göras färdig ännu på ett par år, och först då kommer folk att förstå den. Men vi har andra bekymmer. Efter vår tid i jorden känner vi oss bleka och kokta, och vi tar en solsemester. Bara Leonidas och Anna Regn och Abagail. Mysigt och enkelt och vardagligt, säger vi.

Vi är bara på fel plats vid fel tidpunkt. Det finns inget mer att säga, ingen poäng, ingen sensmoral. Inget vi kunde ha gjort annorlunda. Inte egentligen. Anna Regn halkar, och det är kanske vådslöst, men det måste sägas att ingenting i hennes liv någonsin gav henne anledning att vara rädd för att falla. Det är därför vi är på fel plats.

Hon halkar på en sten, när vi står axel mot axel och ser ned på den bara klippan vid vattenfallets fot och ser lagom imponerade ut av det höga stupet. Hon får panik, och skriker, och flyger upp igen, och står i luften intill klippan ett ögonblick och ser både litet skakad och skamsen ut innan hon kommer till oss på marken, för sent.

Hundrafemtiofyra människor stirrar på henne, ingen längre bort än hundra meter. Det är därför vi är vid fel tidpunkt. Denna ovanligt stora hop turister stirrar vidögda i grav tystnad i en sekund som verkar pågå för evigt och sedan kastar de sig, som en, över kanten.

Det har skrivits volymer om ämnet gruppsykologi, hur galenskap och dumhet kan infektera en mobb och eka och förstärkas inom den. Vi har aldrig trott på det, aldrig gillat det, aldrig tyckt det varit viktigt, och vi kan inte, vill inte förstå varför det här händer. Men inom tre sekunder är det alltför klart vad som händer. Hela familjer faller till sin död därför att de tror att de kommer att kunna flyga.

Kakafonin av krasande ben överröstar skriken, skratten, de rytande vattenfallen, alla ljud i världen. Anna Regn faller på knä och håller om sitt huvud som om hon vore rädd att det skulle explodera, med ett tyst skrik fruset i ansiktet, och hennes fru knäar bakom henne och griper om hennes axlar.

Leonidas hukar och lägger händerna på marken, lyssnar ursinnigt och trycker för att vända berget på sidan, välta hela världen, men hon är inte snabb nog, och hon faller på ändan och sträcker sig efter sin syster istället, tar hennes arm, söker hennes blick.

Men Anna Regn ser nu upp och hoppar upp i luften och skriker 'Nej.' Leonidas märker att hon kan höra henne och inser att människoregnet avtar. Där finns bara en sista kvinna som hoppar över kanten leende med en liten pojke tryckt till sitt bröst som ser väldigt rädd ut.

Och det är pojken som håller Anna Regns uppmärksamhet. Hon vet, med bitter övertygelse, att hon inte kan lyfta en vuxen människa, inte mer än hon kunde ha dragit hela folkhopen upp på samma gång. Så hon bestämmer sig för att glömma att kvinnan fortfarande lever och sliter i pojken i hennes famn och lyfter så hårt hon kan. Den falland ekvinnan saktar ned litet, men hon tycks besluten att döda sitt barn liksom sig själv och håller fast honom och kniper ihop ögonen.

Hjälpt av rörelsen i motsatt riktning mot hennes dragkraft, ändrar Anna Regn riktning ögonblickligen trots sin höga hastighet och plockar upp pojken i samma stund som hans mor spricker mot berget och släpper sitt grepp, och hon tumlar bara centimeter från den sluttande marken hela vägen ned till floden innan hon hittar vägen upp igen.

Pojken måste vara åtminstone fyra, men han pratar inte. Det gör inte vi heller, på de långa minuter det tar för bilarna med blinkande lampor att dyka upp.

Polisen verkar inte riktigt veta vad de ska göra med oss, men de ber oss att stanna på vårt hotell ifall de skulle vilja ställa några frågor om det absurda massjälvmord som vi är de enda som sett. Vi skulle misstänka oss med. Vi undrar om de skulle arresterat oss om vi varit mindre kända.

Bara kanalen med alla billiga science fictionfilmer visar inte nyheterna med etthundrafemtioen trasiga lik, men det tycks oundvikligt att vi ska ha teven på, så det är den kanal vi ser på, liggande i en hög i en av de massiva sängarna i vår lyxiga hotellsvit.

Anna Regn börjar darra var tioende minut och hennes familj försäkrar att inget av allt det hr är hennes fel. Hon säger att hon vet det, men ändå.

'Ändå vad?' frågar Leonidas, och stryker sin systers långa trassliga hår.

'Ja, är det så här livet är nu? Det är inte, inget kommer någonsin att bli som det var igen.'

'Vi klarar av det', säger Abagail, och stryker sin frus skuldra. 'Det är inte världens undergång.'

'Förändring är inte dåligt?' föreslår Leonidas.

'Jag pratar osammanhängande, visst?' säger Anna Regn. 'Vårt liv har förändrats för gott, vad har det att göra med att jag känner mig ansvarig? De kommer att behöva ett nytt namn för vad jag har, överlevareskuld och sentimentalitetssjuka, vad det nu heter, Marcel Prousts Syndrom?'

'Nostalgi?'

'Konservativ sjukdom?'

'"Jag gick igenom en livsomvälvande händelse där andra människor dog och jag fick den här billiga t-tröjan utav det". Jag skulle köpa den tröjan.'

Anna Regn står upp, omständigt, och går för att ta en titt i minibaren, och återkommer med ett glasspaket. Leonidas' hjärta värker när hon ser detta; hennes systers rörelser värker av smärta, som om hon åldrats hundra år. Hon verkar skör, och alltför medveten om det. Hennes steg är tunga och noggrant avvägda. Hon flyger inte längre, tänker Leonidas.

'Jag tror jag hanterar det här', säger Anna Regn, och till och med hennes röst låter försiktig, rädd att bryta sin lårbenshals, tunn och ömtålig. 'Tack för ert implicita stöd, förstås. Jag älskar er, ni vet.' Hennes röst spricker faktiskt, men hon forsätter, kanske uppmuntrad av frånvaron av smärta, och hon kryper tillbaka ned i sängen och ler sorgset. 'Jag älskar er båda två. Så mycket.

'Jag älskar dock dig på ett annat sätt, Leon, så jag måste be dig att gå ned till hotellbaren tre timmar eller så.'

'Oj, dina subtila antydningar är för mycket för mig, jag förstår inte vad du vill säga', säger Leonidas, men hon ställer sig upp och går mot dörren.

'Klarar du dig själv?' frågar Abagail.

'Hon är den som mår sämre', säger Leonidas. 'Ni ungdomar ska ha så kul med er "sexuella healing" eller vad det nu är. Ta hand om henne.'

Leonidas brukar inte dricka mycket eller ofta, men hon tömmer glas efter glas med whiskey bara för att tiden ska gå, i den mörka nästan obefolkade baren och hummar "Jag ska aldrig flyga igen" oavbrutet. Efter en timma ser hon teven bakom baren och inser mot sin förväntan varför folk i filmer aldrig vill se på nyheterna som de personligen upplevt.

'Kan du stänga av den där?' frågar hon bartendern, som lyder med en axelryckning.

'Det är väl tillräckligt med dåliga nyheter kan jag Guds balle också du är Leon Farber', säger bartendern, utan att ändra tonläge.

'Om du kan glömma att du hört talas om mig de följande två timmarna ska du få tricks nog att öppna ett eget hotell', säger Leonidas.

Bartendern böjer sitt mustaschbeklädda huvud och återgår till att torka glas, utan ett ljud, och när hon tömmer sitt glas fyller han det igen.

'Tack', säger hon. 'Ähm. Det var oartigt till och med för att vara en rik knös. Ursäkta.'

'Alla kan väl ha en dålig dag.'

'En dag snart kommer den här dagen att försvinna och aldrig komma tillbaka. Det är mitt största hopp just nu.'

'Höga odds på det, har jag hört.'

'Ha. säg, kan jag ge dig en autograf eller nåt?'

'Det vore skoj, faktiskt. Men jag får väl fortfarande det där hotellet?'

'Det var bara vredeslogik som sa det, jag har inte riktigt. Hm. Jag har en idé, varför säger inte du hur mycket du tycker att jag ska ge i dricks?'

'Jag vill ha en miljon fetiljon kabiljon.'

'Och jag vill gifta mig med Sebastian Bach, men livet är inte rättvist för någon.'

'Släpp inte den tanken', säger bartendern och dyker under baren. Han kommer upp med en kamera och tar en bild i farten. Bilden framträder, Leonidas godtar den, och hon skriver på den, Tack för att du fyllde mig med sprit och muntrade upp mig på dne tredje värsta dagen i mitt liv.

'Vad heter min herre?' frågar Leonidas.

'Leon', säger bartendern.

'Här trodde jag att det mest surrealistiska som kunde hända idag var att se hundratals människor begå självmord utan anledning', säger Leonidas. Hon signerar bilden Leon ♥ Leon och kysser den, med läpparna inoljade med vätska från en burk oliver, det närmsta läppstift någon av dem kan hitta.

'Vad betyder det', frågar Leonidas, 'om ens liv förändras för alltid och en inte kan säga om det ändrats till det bättre eller det sämre?'

'Det betyder att du fått nog', säger Leon, och ställer undan whiskeyflaskan.
'Jag är inte så full som du tror att jag är. Vänta. Jag blandade ihop repliken hopblandandet av den där repliken, vad roligt.'

'O ja, du är själva sinnebilden av nykterighet.'

'Okejej då. Men vad betyder det, egentligen? Det är inte jag som vill veta, jag frågar faktiskt bara för en kompis' räkning.'

'Det faktum att saker förändras? Det är väl bara så livet går till.'

'Ja, det är väl inte så illa, val? Man har ändå det förgågna kvar, minnena, man kan leva med dem, utom att man inte längre definieras av dem, det är en god sak.'

'Om man kan minnas. Din "kompi" kanske är rädd för att glömma det som varit.'

'Jag kan inte minnas vad vi pratar om. Hur mycket blir jag skyldig, Doktorn?'

'Leonidas ger en generös dricks till slut, och sitt telefonnummer, och tänker på vad de sagt hela vägen tillbaka upp till svinet. Det hänger fortfarande inte ihop, och de kommande åren ska hon ofta gå tillbaka till och nästan få ihop sin konversation med Andra Leon, spela upp den i sitt minne tusen gånger och undersöka dess delar från varje infallsvinkel som om den var nyckeln till att lösa mysterierna som lämnats kvar.

Mindre full än hon tror sig vara, glider Leonidas till sängs intill de hoptrasslade, sovande kvinnorna och slocknar snart med sin ärrade arm vilande på sin systers rygg. Hennes sista minne av Anna Regn är känslan av hennes hjärtslag mot handen.

Och hon vaknar skrämd, och hoppar ur sängen nästan som om hon flög. Ljuset och den ljudlösa teven slocknar när en blixt träffar byggnaden och ljus och åska strömmar in i rummet genom det öppna fönstret. De tunga gardinerna flyger i en vindstöt, och Lelonidas måste kämpa för att ta sig fram till fönstret när regnet börjar och hamrar hennes ansikte och bröst med snabbt flygande hårda kulor.

Vi är hon är vi är döda, tänker hon, med tårar strömmande över ansiktet innan hon rimligen kan veta något. Och hon lutar sig mot stormen och tittar ut genom det öppna fönstret, där hon skulle ha tittat upp mot himlen om hon letade efter sin syster, förut, men nu tittar hon rakt ned och ser blodet, över hela gatan, bilar stannar och förarna öppnar dörrarna och lutar sig ut och kräks och regnet faller, naturligtvis regnar det, och dränker in henne på bara några sekunder, och bara en av henne finns kvar och hon blöder från näsan och hennes knän viker sig och hon sjunker till golvet säker på att någonting i hennes huvud gått sönder och hennes första tanke är hur det här ska se ut för polisen.

Och så sitter Abagail vid hennes sida och torkar blodet från hennes ansikte med en näsduk som den vettigaste människan i rummet.

'Jag vill inte se', säger Abagail. 'Jag sviker henne.'

'Du måste inte', säger Leonidas. 'Det är bättre om du får minnas henne vacker.'

'Min fina ängel', säger Abagail. 'Det var mitt namn för henne, du vet, när ingen annan hörde. Det är roligt för att det är så gulligt. Var. Men ja. Jag skulle vilja minnas det. Jag skulle vilja att hon alltid vore vacker i mina tankar. Tack.'

'Jag kan inte ens anklaga henne', säger Leonidas. 'Det var så hemskt det som hände. Så vansinnigt. Och hon var den känsliga av oss. Jag skulle tro att hon inte kunde, tja, leva med det. Tydligen.'

'Du kan anklaga mig. Jag hade inte tänkt sova. Vilken bra idé det var.'

'Aldrig i livet.'

'Men-'

'Nej. Det är inte ditt förbannade fel att min syster är död. Varför måste allt vara nåns fel?'

'Jag tror dig', säger Abagail, och lägger armarna om Leonidas hals, litet stelt.

'Anna Regn', säger Leonidas, och snyftar. 'Hur ska du flytta stärnorna åt mig nu?'

'Ge inte upp hoppet', säger Abagail. 'Hon kanske är närmare stjärnorna nu.'

'Säg inte att du tror på något gulligt liv efter döden, din lantis.'

'Jag är Muslim. Ja, jag tror på paradiset.'

'Jaha. Jag har aldrig särskilt brytt mig om det där. Men nu vet jag inte, vad har jag kvar att bry mig om in denna världen?'

'Snälla ta inte livet av dig bara för att följa med henne.'

'Jag tänker inte ta några beslut så länge jag är uppenbart svårt chockad. Hur, hur mår du?'

'Ingen fara med mig, hela gänget kommer hit imorgon, då kan jag ha en hjärtattack i lugn och ro. Du är den som mår sämre nu, va?'

'Var det bra? Jag menar jag behöver inga detaljer eller så, men efter att jag gått, hade ni nåt bra?'

'Svårt att säga. Det var, hur ska jag säga det här utan för många detaljer? Annorlunda. Jag tror att hon ville du vet göra mig glad. Brydde sig inte om sig själv. Vilket är annorlunda. Var. Det var, jag har aldrig, det var första gången så länge jag känt henne som hon inte kunde få orgasm.' Abagail gömmer ansiktet i sina händer och gråter tyst.

'Förlåt', säger Leonidas. 'Nu känner jag mig dum som frågade. Jag ville bara att hon skulle, ja, att hennes sista timmar skulle ha varit trivsamma. Tänkte jag. Men jag, tack för att du öppnade dig i alla fall.'

'Åh, det var inte illa. Jag tror hon tyckte om det. Jag har aldrig känt mig så omhändertagen, ombrydd. Det sa jag till henne. Det var sista gången jag såg henne le. Egentligen, Leon, kan du göra mig en tjänst?'

'Vad du vill.'

'Håll om mig.'

'Leonidas står upp, fast hennes ben känns tunna och snara att knäckas som papper, och tar ett steg över heltäckningsmattans sunkiga träsk och går ned på knä framför kvinnan som förlorat lika mycket som hon själv, om inte mer, och drar henne till sitt bröst. Abagail tycks lika lätt och formlös som en rökpuff, och Leonidas håller henne mjukt, rädd att knäcka henne, och känner hennes heta tårar bränna mot sitt regnkalla bröst, och vaggar henne när hon skakar, och undrar var hennes egen smärta väntar.

Det är bara chock, samma sak som när man blir av med ett ben och det inte gör ont, tänker hon. Eller bägge sina ben. Eller sina vingar. Eller så har ett blodkärl i min hjärna brustit av stressen och delen som känner smärta håller på att drunkna. Eller så kanske jag inte kan se den eftersom jag är inuti den. Jag kan inte se världen och jag kan inte känna var det gör ont för att min värld är smärta. Det finns en oskriven hårdrocksballad här någonstans.

Hon märker inte att hon gråter förrän hon känner saltsmaken i Abagails går.

'Du luktar precis likadant som hon', säger Abagail. 'Det här är väldigt förvirrande.'

'Vi ska nog reda ut det', säger Leonidas och känner sig oanvändbar.

onsdag 22 maj 2013

Nyrakad från hjässa till hakspets

Har mycket teater att spela idag, så de tre sista syckena av Två lär få vänta till imorgon. Njut av lugnet medan det varar.

Förresten har jag gått med i en teaterklubb. Kan berätta mer om det när jag listat ut vad som händer.

Två: "Alla flyter här nere"


Stugan i källaren samlar på sig många underliga små skulpturer och maskiner på sina hyllor de följande veckorna, medan vi sitter och pratar om vad vi ka göra nu. Dokumentärformatet kan ha vissa outforskade djup, tänker Anna Regn, men vi kan göra mer än att hitta på en dokumentär om ett nästan realistiskt rockband.

'En naturdokumentär', säger Leonidas. 'Om djur påhittade av mig. Som något Ett med Naturen skulle göra om de kunde resa till andra planeter. Det blir billigare också.'

'Skoj, men tänk om vi hade några humanoida rymdvarelser så att folk inte somnar? Nå, humanoidistiska, vi vill förstås att de inte ska ha någon aning om hur vi har gjort det, det kan inte se ut som människor i dräkter.'

'Vi kan göra civiliserade varelser och ha någon slags handling utan att de ser mänskliga ut alls. Vi ger dem bara kläder, verktyg, språk, ansikten med någorlunda varierade uttryck.'

'Vad är det, egentligen, som skiljer en verktygsbrukande utomjording från ett själlöst utomjordiskt djur? Är det hans rymdkläder och raketbil? Nej, det är medvetandet om dödsstrålar, förmågan att känna fruktan och hopp för rymdframtiden och föreställa sig en bättre rymdvärld än denna.'

'Ja, naturligtvis behöver de filosofi.'

Vi ägnar fyra dagar åt att designa våra utomjordingar, som till slut inte blir alltför konstiga: Humanoider med två ben och två armar, långa spetsiga öron sticker ut och guppar upp och ned när de går, stora ögon, liksom smala huvuden, en och tjugo till en och femtio långa, seniga muskler som passar en primitiv jägar-samlarkultur, lent mjukt gulaktig sand-färgat skinn som glöder mjukt varmt rött i mörkret, täckta av tatueringar och inte mycket annat – det blir inget riktigt naturprogram utan några barbröstade kvinnor, insisterar Anna Regn – och vårt naturandedyrkande, jättefågelflygande stjärnfolk kommer så klart att passa fantastiskt illa ihop med mästerfilmmakaren James Camerons Avatar, men det vet vi inte än och vi fortsätter glatt bygga upp en simpel historia om våra varelser, beslutna att lägga fokus på de mest spektakulära omgivningar och bildspråk vi kan åstadkomma utan att folks ögon helt enkelt exploderar.

I detta har vi tur då underjorden är mörk, och grottsystemet Leonidas konstruerar i Jordens heta inre skorpa där ingen märker det, nedkylda för vår bekvämlighet med kylelement stora som berg, lyses bara upp av det ljus vi själva tar med oss. Vår prunkande djungel, med omöjligt höga träd av art som aldrig setts i landen ovan jord, översvämmas av självlysande växter och djur bara för att göra mörkret till en tjock, skum soppa där inget syns klart mer än en armslängd bort.

Ett helt berg flyter i luften i bakgrunden av vår infödingsby, långsamma vattenfall sköljer över det från ovan och rinner som floder i luften mot marken nedanför; en svävande klippa täckt av bärnstensglödande blommor och lianer stora som skyskrapor som binder den vid marken, och den syns bara klart ett kort ögonblick, i motljus från en lavaström som ser ut som någon slags sol på kameran. Detta följs av en glödande kvinna som kommer nedför berget ridande i luften på ett fjäderklätt fyrvingat monster, flyger över kameran och skrattar av den rena fröjden att flyga.

Och det är bara början.

Vår historia följer en pojke tillhörande Askfolket på hans resa mot vuxendomen, med en hel del klättrande i lianer, svampar och klippor, tämjande och ridande av fåglar, jakt och plockande av sällsynta frukter, en dos hallucinogener och samtal med förfäder, upptäckande av okända länder, vinnande av en prinsessas hjärta och leva återstoden av hans dagar i frid.

Anna regn målar över filmen med sin särskilda kritfärgstil, som fördjupar surrealismen, förhöjer färgerna och döljer mängder av omöjligheter, och Övernattningen ger den ett lager musik i matta, tillbakahållna toner, och Leonidas fyller igen hålen i Jorden och gömmer alla bevis på att filmens många specialeffekter varit fysiska effekter, och vi ägnar en drucken natt åt att komma på den otillfredsställande titeln Jalii och Andarnas Fontän, och så släpper vi den.

tisdag 21 maj 2013

Två: Många av tittarna skulle för alltid förväxla "bakom" med "under", och även det var en del av illusionen


Vi fortsätter med att göra en dokumentärserie om Övernattningen utan någon som helst verklighetsgrund, med namned Bakom Illusionen. Med bara Anna Regn och Leonidas och ett par kameror följer vi med bandet på en påhittad turnering på en hyrd buss, spelar in uppföranden av fantasisånger, föreställer intervjuer med skarpa frågor som bandmedlemmarna själva hittar på, nedtecknar deras biografier som superdimensionella hemliga rockagenter, filmar konserer med inhyrd publik, filmar med dolda kameror deras låtsade drogtripper och möten med professionella porrskådespelare i rollerna som groupies och gräver djupt i bandets icke existerande fejd med det futuristiska rockoperabandet Protomen.

Alice överraskar oss alla med att öppna sig i en serie intervjuer där hon varje vecka påstår sig vara någon annan: Nu en skådespelare, nu en spion, nu en ödlevarelse och avhoppare till mänskligheten från den världsomfattande konspirationen, nu den reinkarnerade Buddha, nu Adlai Stevenson i dödlig form, nu en antimateriakopia av president Tarja Halonen, nu Spindelmannen, nu en köttglasspinne från en fjärran framtid där musik är förbjudet, nu en gorilla ursprungligen från en oupptäckt skog i planetens ihåliga inre, nu en universell dubbelagent kallad John Blund som bekämpar konspirationen från utsidan. Hon berättar sina livs historier i långa, inlevelsefulla fria associationsföreställningar som inten tror på en sekund.

Och någonstans omkring den trettionde veckan märker vi att illusionen blir till verklighet, med publik som kommer till föreställningarna i sådana mängder att bandet tvingas sälja biljetter för att tunna ut dem, och skivbolagsrepresentanter som dyker upp hur många gånger bandet än artigt förklarar att de inte behöver hjälp med att publicera eller distribuera sig själva, och groupies ivriga att ligga med bandmedlemmarna på kamera som oftast kan övertalas att ge upp minst ett av dessa mål. De tar inga verkliga droger, fast de ofta har roligt med att låtsas bli höga tillsammans med fans som övertygar sig själva att de är höga på riktigt.

Citat-slut citat dokumentären kulminerar i en föreställning nära det ursprungliga Woodstock, där bandet spelar en löst sammansatt sång som räcker trettiosex timmar utan uppehåll, för en konstant växande publik och en lajvsändning på Internet och ett besökande nyhetsteam, tills vi alla sju somnar i en hög på scenen, till vaggsånger sjungna av publiken.

Resan hem tar tre dagar, för att alla vill sova och ingen vill köra. Vi håller kamerorna igång för att fånga den där drömliga efterpartyglansen, och börjar prata om framtiden, med skön, resonabel, jordisk musik svävande över oss från radion, och alla lovar att vi ska göra det här varje år. Ida, ovanligt allvarsam, lovar att ingenting är slut; att Övernattning på Osynliga Universitetet bara har börjat, och att de är en del av samma expanderande universum som allting annat och därför bara kan bli större, bara växa i varje riktning för alltid.

'Var det inte det Elvis gjorde?' säger Leonidas, bakom kameran.

'O ja, vi ska definitivt bli fetare', säger Ida och puffar ut kinderna och magen och liksom vaggar på plats där hon sitter. 'Det kommer att få oss att låta mjukare, saftigare och samtidigt tyngre.'

Leonidas skrattar och skakar kameran och stänger av den och missar en glimt av smärtsam naken ensamhet som far över Idas ansikte. Hon tittar på oändliga majsfält som rullar förbi utanför fönstret och lutar huvudet mot Idas axel och somnar snart, och drömmer om saker som växer och luktar färsk jord, och hon gör glada små ljud när fingrar försiktigt stryker hennes hår.

'Jag borde nog berätta', säger Ida när Leonidas vaknar. Den korta, anspråkslösa kvinnan ser ut genöm fönstret och döljer sitt ansikte bakom sitt raka pageklippta blonda hår. 'Jag är kär i dig.' Hennes röst är mycket tyst, knappt hörbar över Bryan Adams tandlösa kärlekssång som spelas på låg volym på radion, i den stilla sovande bussen.

'Å', säger Leonidas.

'Jag menar, jag vet att du är inne på killar, jag har inga illusioner. Det är mitt problem, jag ska ta hand om det.' Leonidas' öga fångar hennes en bråkdels sekund, och hon rodnar och tittar ned. 'Det här är bara pinsamt. Men jag tyckte du skulle veta.'

'Öh. Jag uppskattar det. Jag tycker du är väldigt modig. Jag menar, jag gillar dig, jag tror inte någonting kommer att ändra på den saken, det är bara, jaa.'

'Du vill ha snopp.'

'Jo. Jag älskar penis. Teoretiskt i alla fall.'

'Jag har lagt märke till att du inte dejtar eller, du vet, nånting, med någon.'

'Jag är väldigt kräsen.'

'Det gör du rätt i.'

'Som jag ser det är vårt enda val att slå oss ihop och hjälpa varandra. Vi ska stoppa dig i en flicka, och?'

'Och linda dig kring en gosse. Absolut.'

'Vi löser alla våra personliga problem med samlag.'

'Världsfred också.'

'Och bonka fram själens hemligheter.'

'Fast jag vet inte om sex kan göra någonting av allt det där.'

'Jag vet inte ens om jag vill ha sex.'

'Skit. Vi kanske måste tänka om här', säger Ida. 'Jag menar jag vill inte ha sex med dig. Okej, litet grand. Men det är inte det som är viktigt. Jag tror inte att jag vet vad jag vill.'

'Pussas kanske?' säger Leonidas. 'Jag har hört att kyssar är en vanlig längtan bland de kärlekskranka.'

'Söta gudar', suckar Ida. 'Jag vill så gärna kyssa dig.' Hon korsar armarna över sin mage och böjer sig fram och tycks fysiskt sjuk.

'Okej, det är inte så bra', säger Leonidas och rör vid den andra kvinnans arm i omedvetet medlidande. 'Men, det är ju mindre oklart då. Om inte annat kan jag väl hångla ur dig den där kärlekssjukan, jag är kanske ingen riktig lesbiska men jag har spelat en på film.' Hon slickar sina läppar.

'Nej nej, jag kan inte låta dig offra dig för mig på det viset.'

'Vi kallar det plan B. Men allvarligt talat. Hm. Vet någon om det här?'

'Nej, jag förstod det liksom inte själv förrän just nu.'

'Jag tror steg ett är att prata med min syster och hennes fru. Vem vet, ni kanske kan komma på något tillsammans. Anna Regn ser ut litet som jag, vet du.'

'Det är sjukt så besatt du är av att få mig att hångla med dig eller någon som ser ut exakt som du', säger Ida. 'Nej, jag borde göra just så.'

Leonidas ställer sig upp, för att släppa ut henne från fönstersätet.

'Va, vänta, nu med en gång?' säger Ida.

'Visst, när annars? Jag tror hon vaknade när jag rörde på mig.' Leonidas höjer handen åt sin syster, fem platser bort, som gäspar och gnuggar ögonen. Ida sitter fastfrusen, och Leonidas tar hennes hand och drar lekfullt. 'Kom nu, minns du inte när du berättade för mig alldeles nyss? Det måste ha varit skrämmande. Men nu är du uppvärmd och allt.'

'Pff jaja okej jag ska gå. Jag är väl redan ganska hög på adrenalin i alla fall.'

'Så ska det låta.'

Leonidas sätter sig igen och tittar ut genom fönstret och försöker knuffa tiden framför sig med tankekraft, få den att gå fortare så att det inte tar så länge att vänta. Hon koncentrerar sig, och en längd jord reser sig ur marken utanför och slingrar uppför bussens sida och klämmer sig genom fönsterglaset där hon fångar den i händerna. Hon knådar vägdammet till något med samma konsistens som lera, formar den med händerna som en vanlig människa, tar den genom en serie meningslösa skepnader med ett blankt ansiktsuttryck, och så sätter fantasin fart och hon rullar fram en tub, blåser in luft som om det var en ballong, för att få den större, och härdar den i form av en penis, leende som om hon sagt ett dåligt skämt.

Och hon sluter händerna över den och får tillbaka den mjuka klumpen, och sträcker och tummar den till en fjäril, en spindel, ett litet träd, en miniatyrkatt, hukande, redo till språng. Hennes öga kisar och kattens lena stenyta skimrar och ändrar färg från dammgrå till glänsande svart; dess ögon öppnas och visar sig klart smaragdgröna. Dess svanstipp vajar, mekaniskt, men hon tror att med litet övning och referenser kan hon få den att se levande ut. Ett annat trick. Hon håller kattens gestalt i sitt sinne, hel och hållen, varje morrhår som bara hon kan som skapat den, och låter den smulas sönder till sand i hennes hand. Torr sand, som rörs upp i luften vid hennes andedräkt. Och hon drar sanden tillbaka till katten, i en enda ryckning med tanken.

Katten vibrerar som om den kurrade när hon klappar den, när Ida kommer tillbaka.

'Hur står det till?' frågar Leonidas.

'Jag är mindre vettskrämd. Du är fortfarande gullig. Vi borde äta middag någon gång, bara du och jag.'

'Jag kan stå ut med en middag.'

Två: Filmkonster


Rastlösa går vi tillbaka till filmen, men vår enda roll som en sängbunden, bitter gammal kvinna med staregiskt placerade bandage i ansiktet i ett medeltida melodrama av håglös sort betraktas som en dödsrossling. Kritiker anklagar oss för att anstränga oss litet; vi tror de kan ha rätt.

Men Anna Regn har en annan, större, mer omskakande plan. Vår anmärkningsvärda förmögenhet, säger hon, kan vara en ostoppbar slägga; varje spik kan slås ned, så länge vi vågar svänga den. Vi köper, till att börja med, en serie luncher med regissör- och manusförfattarkändisen Quentin Tarantino, och får honom att putsa till Anna regns manus, och sedan att inte klaga när hon putsar en del av det från igen. Vi köper en bit öken, i hemlighet; en tom, livlös bit land mitt i ingenstans som Leonidas kan förvandla utan att någon märker det till en surrealistisk, vriden kopia av en frodig oas uppväxt över uråldriga ruiner.

Så börjar vi anställa folk: Kameror, ljus, ljud, rekvisita, transport, kostymer och alla de andra sakerna som ska bemannas, förutom skådespelarna. En handful handplockade stora namn kommer; Summer Glau, Keanu Reeves, Zoe Saldana, Jackie Chan, Matt Damon, Milla Jovovich. Pengar löser det mesta, och några medger att de är nyfikna på supertvillingarnas nästa galna påhitt. Vi har inte sagt någonting till någon, fast vi har gjort stort rabalder av att ta alla dessa berömda människor bort till en otillgänglig, hemlig plats och skära av all kontakt med yttervärlden.

Ungefär två år senare dyker en video upp på Internet, på bandet Övernattning på Osynliga Universitetets, som försvann tillsammans med resten av oss och har saknats mycket av sina elva eller tolv fans, hemsida.

Filmen, vid namn Överlevare, handlar om folk som vaknar på en främmande plats och blir tillsagda av en röst i luften att de alla måste döda varandra eller bli dödade. Till en början skrattar de, tills Leonidas D Farber dyker upp från ingenstans, skär av ett par halsar och dyker i vattnet och skapar mordisk panik bland folksamlingen. På icke mindre än fem brutala timmar tunnas de nitton karaktärerna ut en kladdig dödsscen i taget, medan de letar efter mat och skydd, gör vapen, gräver fällor och bygger allianser. På natten ekar skriken mellan ruinerna, av njutning och smärta, det ena ihåligare och mer desperat än det andra.

Till slut visar sig ingen mer desperat eller blodtörstig än leonidas, och hon sitter på en hög lik och stryker blod ur ansiktet och håller om sig själv och ser ut som hon är på väg att gråta när Anna Regn uppenbarar sig iklädd en skir, fladdrande, vit dress och med en pistol i handen.

'Du?' säger Leonidas' karaktär. 'Var känner jag igen dig från? Vad har du gjort med mig?'

'Det är lättast om du inte kommer ihåg så mycket', säger Anna Regns karaktär. Hon ser mycket sorgsen ut. 'Jag är så ledsen, jag önskar att jag kunde berätta allt, du borde inte behöva dö utan att förstå nåt av det här, men det är så svårt.'

'Jag vet inte vad du pratar om. Tänker du döda mig? Vad jhar jag gjort dig?'

'Nej, ingenting. Snälla, bara lyssna på mig. Jag kan säga att. Allt du gjort här tjänar ett högre syfte. Mycket kommer att ändras i världen på grund av de som dött här idag. Och jag tror att det kommer att ändras till det bättre. Faktiskt satsar jag mitt liv på det. Vad det nu är värt. Jag är sjuk, jag kommer snart att dö i alla fall. Och jag älskar dig. Jag har alltid älskar dig.'

'Jag förstår inte', säger Leonidas' karaktär, skrämd, gråtande. Anna Regn spiller också tårar, och skjuter henne i huvudet, och skjuter sedan kameran, och bilden svartnar.

Innan filmen ens tagit slut kommer polisen till Regnstenen och hittar Anna Regn ensam. Hon säger ingenting. En undersökning på inspelningsplatsen upptäcker blodspår från de flesta av de saknade personerna, och rättegången tycks över i förväg, och Anna Regn säger fortfarande ingenting förrän alla kommer ur sina gömställen. Då ber hon om ursäkt och delar ut stora högar pengar åt alla dem vars tid vi slösat, och alla är glada, och minst hälften av alla ser filmen.

Vi låter ingen betala för att se den, dels för att vi inte behöver pengarna, dels för att det verkar som dålig smak efter vårt billiga trick, och dels för att prova på Övernattningens affärsmodell, som går ut på att låta publiken betala så mycket eller litet de vill.

Affärerna blomstrar, men det värmer inte våra hjärtan så mycket som att se den explosivt växande indiefilmrörelsen, där det verkar som varje otänkbar, osebar och osäljbar film under solen nu slår igenom stort på Internet. Vi drunknar i reklam för sommarens kommande uppföljare med jättebudgetar, som om folk var oroliga för att ingen skulle vilja se dem.

Två: Heminredningsspecial (eller ut)


Anna Regn spenderar mycket tid till sängs ändå, med Abagail, medan Leonidas gräver. Hon märker att en stentavla i källaren ser ut som en hemlig dörr och bestämmer sig för att få den glida ned i golvet och öppna sig för en vindlande trappa som leder ned långt nedanför gas- och elledningarna som korsar landet, nedanför den skiftande jorden och in i urberget. Hon trycker mjukt och sakta, omärkt av seismologer, omärkt av alla.

Efter två månaders jobb dag och natt låter hon familjen komma ned och titta. Bandet har sett våra särskilda gåvor i handling förut, men inte så här. Ingen har serr någonting som det här, och Anna Regns haka faller med alla andras när hon får se:

Efter flera hundra steg nedför stentrappan, slät och jämn och belyst av några avlägsna reflexer, öppnar sig ett rum, en grotta så vidsträckt att den liknar en underjordisk bergskedja som försvinner bort i dimman. Det tar ett tag innan hon inser att hon kan se mycket mer än hon borde, att det är närapå dagsljus här nere. Och det växer saker som bara borde växa i dagsljus här nere. Anna regn svävar över skyddsräcket i trä utan att ens märka det, rör vid det grova stentaket med handen och ser att hon är inuti en vagt hästskoformade stenkupol med ett nätverk av utsirade pelare karvade från berget som tycks hålla den uppe, och ser ner på det gräsbevuxna fältet i dess botten. Hon hittar ett hål med handen, stort som ett finger, och tittar och får se solljus ränga genom. När prickarna i hennes ögon försvinner ser hon mängder av dessa hål, som hon antar förklarar litet av mysteriet.

Men inte mycket, tänker hon, när det sjunker in att i fältets bortre ände, där hästskon öppnar sig, växer en tjock regnskog med träd som ser ut att vara hundra- eller tusentals år gamla. Från sin punkt i kupolens topp kan hon se trädtopper som en grön matta med mjukt svepande kullar som sprider sig ut och ned i evigheten, men hon vill veta hur det ser ut inifrån, på marknivå.

Hon märker inte att hennes syn förvrängs av tårar förrän hon landar vid trappans fot med resten av gänget och Abagail drar henne till sig och torkar hennes kinder.

'Har du gjort allt det här?' säger Anna Regn, riktad till sin syster med armarna om Abagail.

'Mer eller mindre', medger Leonidas. 'Jag har lagt det hit. Jag drog fröna genom jorden – jag har jobbat på att arbeta med trä – och jag sorterade fram matjorden, förstås, och jag pressade dem att växa fortare. Litet transparent kristall som släpper ned ljus, man kan inte ens hitta hålen i marken däruppe. Hade inte nog färskvatten, så jag fixade en reningsgrej som använder havsvatten och jordvärme, jag gör en hel del med geotermik faktiskt, det gör skogen varmare, jag håller på med en typ av ångmaskin med jättepistonger av sten som kan ge oss el, vi kan bli självförsörjande.'

'Otrolighetskretsar överbelastade', säger Adam och föreställer en robot som försöker låta bli att explodera. 'Vänligen mata in dåliga nyheter för att förhindra härdsmälta.'

'Det är rätt otroligt', säger Ida, med ett flin som förråder hennes coola röst. 'Jag menar hur stor är den där skogen?'

'Jag är mer nyfiken var den kommer ifrån', säger Anja med sin låga melodiska röst. 'du sa att du tog hit frön? Genom jordskorpan från, vad, Soss? Jag tror jag har sett bilder av såna där träd från den trakten.'

'Ja, bland annat', säger Leonidas. 'Men det är bara frön inbäddade i jorden, det är inte som att de skulle kunna blomstrat om jag lämnat dem ifred, antagligen.'

'Nej nej, jag tror väl inte att du skulle skövla regnskogen, det är bara det att det är så långt bort, jag förstår inte hur du kan nå genom Jorden sådär.'

'Jag lyssnar bara.' Leonidas gräver ned tårna i gräset och håller upp ett finger för att säga vänta en minut. 'Och den är stor nog, Ida, att förse hela staden med syre. Jag har några ventiler som sköter det. Det finns en guldåder tiotusen femtio kilometer åt det hållet.' Hon nickar något nedåt. 'En stor, helt oanad. Olja, diamanter, järn, en metallegering som inte har något namn än, en färskvattensjö som legat orörd över tvåhundra miljoner år.' Hon pekar åt olika håll, till synes slumpmässigt. 'Jag tror den ligger under Atlanten någonstans, men det kan vara att Coroliseffekten leder mig snett. Jag håller på att lära känna den här planeten inifrån ut, och det är lätt att flytta runt saker när man har grepp om dem. I tunna trådar åtminstonde.' Hon böjer sig och drar ut en guldtråd från mellan sina fötter, tunnare än ett hårstrå, som ringlar sig som om den levde, och rullar upp den i händerna.

'Det jag menar är, jag är glad att alla gillar det här, det är gjort för att bli uppskattat, men det är inte så imponerande som ni kanske tror. Det är bara att knuffa runt saker en liten bit i taget.'

'Okej', säger Ida, och stryker en hand genom det tjocka gröna gräset, 'men, frånsett ansträngning och skicklighet, inser du väl att det här fortfarande är otroligt fint gjort.'

'Ja. Tack så mycket', säger Leonidas. 'Se, hon fattar. Och för det får du en blomma.' Hon ger den sittande tjejen en orkidé av något slag, stor som en tumnagel, med spetsiga kronblad av tunnaste guld.

'Vad är det där?' säger Alice, den tystlåtna, och pekar på hörnet mellan fältet och skogen.

'Du har ögonen öppna', säger Leonidas. 'En överraskning till, faktiskt. Vem vill gå och titta?'

Vi går över gräset utan stigar, och var och en tar på vägen av sig strumpor och skor. Vi går vid sidan av en liten bäck och korsar den på en liten upphöjd träbro och hittar en dörr mitt i gräset, mellan två pölar med klart vatten, inte långt ifrån bergväggen. En liten bula i marken där dörren står visar sig vara en timmerstuga av något slag, överväxt eller begravd, nästan en del av landskapet. På insidan är allt gjort av böjt trä, levande träd vuxna i ringar kring lena stenar och i form av möbler; ett stort rum, med ett bord uppväxt mellan två bänkar, en bädd av mossa, en liten stenkanal längsmed ena väggen som leder kallt vatten bekvämt i midjehöjd, en eldstad till synes framväxt ur klippan; en dörr i bergväggen. En okaraktäristisk glödlampa hänger från en sladd i taket.

'Jag klurar fortfarande på metall, och tyg', säger Leonidas. 'Jag skulle vilja ha lite mindre stenålder hos skogsalverna och mer mysigt, men men.'

'Jag gillar nog den här rustika stilen', säger Ida. 'Jag menar mest för att det ser ut som nåt från en annan värld, men det är enkelt, rättframt, eller jag vet inte, elegant.' Hon ligger ned i mossan, försiktigt, som om den kanske kunde spricka. 'Det är fint. Har du kanske något lövtäcke? Och gjorde du den här sängen stor nog för oss sju med flit?'

'Nej och ja', säger Leonidas. 'Vi kan ju gå ut och plocka några, kan tänka.'

De lägger sig ned alla fem, en efter en, perfekt synkroniserade, som ett hjul med deras huvuden vid navet, utan ett ord. Anna regn ser ner på dem med en min som om hon såg på ett underverk. Så ser hon på Leonidas med samma min.

'Tack för att du gjort det här', säger hon, och omfamnar sin syster som står där osäker på vad hon ska göra.

'Tja, vad skulle jag annars göra?' säger Leonidas, och besvarar kramen utan ett ögonblicks väntan.

'Jag såg skogen uppifrån', säger Anna Regn, viskande. 'Hur stor är den egentligen? Den är oändlig, va?'

'Jag vet inte riktigt', säger Leonidas. 'Den fick liksom liv av sig själv, den skrämmer mig.' Till alla i rummet säger hon, 'Just det, innan jag glömmer, skogen därute stör kompasser och GPS och växer möjligen så snabbt att den kan täcka alla spår man lämnar. Gå inte vilse.'

'Gulp', säger Anja, och alla skrattar. Adam, helt utan vidare, böjer på huvudet och kysser henne på kinden, och hon vänder sig och kysser honom tillbaka, och Leonidas gör ett flämtande ljud och rör vid halsgropen med sin hand, och Ida påpekar att de måste ha fallit in i något parallellt universum och bandet faller in i ett utbyte av interna referenser vi inte hänger med i. Vi låter dem vara och sätter oss vid bordet och delar på en träkopp med vatten.

'Jag tänkte att du kunde ha satt upp nåt monument till mamma och pappa här någonstans', säger Anna Regn.

'Jag funderade på det', säger Leonidas. 'Kunde inte komma på nåt som varken var sentimentalt, morbidt, dekadent eller billigt. Så jag karvade deras namn in i första steget på trappan.'

'En dag lovar jag att jag ska skriva ditt namn i stjärnor.'

Vi är unga, och våra ögon är ännu inte tomma på mirakel. Världen är vår.

Två: Ingen sorg är den andra lik


'Tre ögon kan se lika bra som fyra', säger Anna Regn, på sjukhuset, efter operation.

'Du var ändå alltid den snygga av oss', säger Leonidas. Vi resonerar, och kramas, och känner: Uttömd lycka. Stum, slö sorg. Kärlek och död.

Det värsta, observerar vi på begravningen, är att det blir lättare att förlora våra föräldrar.

Övernattning på Osynliga Universitetet, Abagails band, sjunger oss en klagolåt som tycks säga mer än Abagail själv kan klä i ord.

Det tycks vara många saker som vi har svårt att säga med ord.

Vi lägger ned far i skuggan av en lönn som råkar växa på en liten brant på vår stora gräsmatta. Litet regn faller, men inte nog för att få oss att tro att himlen gråter, som den borde.

Och så tar vi två taxibilar in till stan och äter billig grillad kyckling och Leonidas visar allas ina ärr och det kommer för oss att våra berömda skådespelardagar är över och vi finner detta en bekväm tanke.

'Allt vi har kvar är varandra', säger Leonidas ut i luften, och låter sina händer falla till bordet. Anna regn, vid hennes sida, tar den ena medan Ida, mittemot, tar den andra, överraskande.

'Vi kan vara fler än du tror', säger Ida, med sina stora bleka ögon låsta vid Leonidas'. Fyra händer till bildar en hög av sympati ovanpå deras, och Leonidas ler genom tårarna.

'Jag tror vi ska vara nog', säger Anna Regn.

Och vi rullar hem i en stor taxi fulla av kyckling, flott och kärlek, tillsammans med våra ännu nya vänner. Abagail tar sin gitarr och säger att hon vill göra allt hon kan för oss. Vi säger till henne hur underbar hon är, och så går vi till sängs, utan att ens låtsas att någon av oss vill sova ensam.

'Farsan är död för alltid', säger Leonidas, mumlande i Anna regns hår, med salta tårar stickande i hennes ännu råa ögonhåla. 'Vi har all den här visheten och vänskapen och magin och pengarna och antagligen allt vi behöver för att hantera det perfekt och allting, men det är det enda jag kan tänka på. Jag saknar honom så mycket redan.'

'Jag vet', säger Anna regn. Leonidas' starka händer griper on hennes sidor och hon får en känsla av att bli klämd som en stressboll och det hindrar henne från att flyga ut genom fönstret och aldrig stanna. 'Det suger, så är det bara.'

'Livet suger och sen dör man.'

'Nä, vi kommer aldrig att dö. Och det bästa av honom, det bästa av dem bägge, lever kvar hos oss, visst? Det var han som sa det, inte jag.' Och vi håller fast, och musiken dundrar genom våra kroppar från rummet intill, och våra tårar tar slut, och i framtiden, där vi inte kan se det, väntar fallet, och det hemska, och de brustna hjärtan.

Dagarna eller veckorna vi hade tänkt spendera till sängs verkar löjliga när vi ännu efter två timmar inte kan somna. Så vi hoppar ut genom fönstret, trots allt, och springer nakna ned till havet, svart i den molniga natten. Till och med över vågornas ljud och avståndet kan vi höra musiken innifrån huset, eller kanske det drönande rytmiska bruset blandas med sången och vi kan inte höra skillnaden.

Det spretiga nätet av stygn på Leonidas vänsterarm svider i saltvattnet och hon håller sig från djupet, och ser bara på när Anna Regns vaga speknad far vitt och brett och sveper på ytan eller ibland ovanför den och dyker med en luftficka vikt omkring sig som låter henne trycka isär vattnet framför henne litet och skjuta genom det som en pistolkula. Hon vinkar åt Leonidas hundra meter bort eller mer, dyker ned och ploppar upp framför henne fem sekunder senare, och kramas, och drar för att försöka få henne upp i luften. Men Leonidas, som aldrig ska flyga igen, rör sig inte. Med ens känner vi oss inte längre unga, inte längre i form att utföra mirakel.

Och Leonidas ligger ned på klippan i land och sträcker ryuggen för att få stenen till en mer bekväm form, och efter en stund lägger hennes syster sig med huvudet på hennes mage, och vi ser tillsammans på de formlösa molnen, medan de sköljer oss med varmt, varmt regn, och vi väntar på att våra sår ska läka.

Två: Folk dör varje dag, det är inte mitt fel


Vi ska börja filma om några dagar när vi en natt åker med en av producenterna på en biltur, utan särskild anledning. Det är en ritual han gör för att ge sina filmer tur, och vi kommer med för att vi är nyfikna och inte har annat för oss. Far kommer också, för att vi gillar att ha honom med, kanske vår egen slags ritual.

Far och producenten dör omedelbart när bilen i hög hastighet träffar något mörkt och tungt som mer eller mindre krossar hela den främre halvan och får oss i baksätet att rulla och snurra.

Vi rör oss mycket fort med metall som kvider hotfullt överallt omkring oss och inget grepp om upp eller ner. Anna regn tror att hon kanske skriker men kan inte höra sig själv. Leonidas' mun är sluten och hennes ögon blanka när hon handlar med obekant snabbhet och säkerhet. Hon sliter av sitt säkerhetsbälte och kastar det åt sidan och klättrar tre decimeter bort till Anna Regn i en enda rörelse och lindar sig om sin systers överkropp så mycket hon förmår innan vraket tippar över på höger sida, där vi sitter. Anna Regn känner med förvåning hur hård hennes syster blivit, till och med ansiktet är som järn, och så förvånas hon igen när en bit förvriden asfalt trycks genom fönstret under dem och skrapar mot Leonidas' huvud och hennes järnkropp slappnar.

Ett sjunkande, bottenlöst, gränslöst ögonblick finns vi inte. Där finns bara Anna Regn, ensam, som vrider sig ur den före detta bilen där den vilar på sitt tak, och släpar Leonidas lealösa kropp, och sitter i den mjuka jorden i vägrenen, och vilar sin systers huvud i händerna, och skakar långsamt, och gråter. Regnet faller, som på beställning. Leonidas vaknar och försöker lugna Anna Regn fast hon knappt kan tala och, orolig, berättar att hon inte kan se. Anna regn torkar blodet från Leonidas' ögon och ryser hjälplöst när hon känner en våt sörja där hennes ena öga borde vara. Leonidas höjer en hand som verkar väga sextio kilo och stryker sin systers hand, långsamt, svagt.

Just när Anna Regn kommer ihåg konceptet första hjälpen kommer ambulanserna, kanske ditringda av någon förbipasserande som vi aldrig såg. Räddningshjälpen förklarar henne oskadd och leder bort henne och täcker Leonidas' ansikte med bandage och lyfter upp henne på en bår och anna regn försöker med en liten vacklande röst fråga om hon kan åka med.

Och hon ger Leonidas av sitt blod och håller hennes hand och håller sig lugn när hon ser såren och hummar en tyst vaggsång och lugnar henne när hon vaknar, ibland.

Två: Här kan det märkas vad jag anser om historier som handlar om bröllop


Bussen åker med två eller tre färjor mellan sträckor på land, och samlar på sig en handfull fler passagerare, och vi lutar oss bakåt och låter resan skölja över oss, sovande för det mesta. I en stor stad vars namn ingen av oss kommer att minnas sitter vi i ett hotell ett antal dagar och väntar på att abagail ska få ett pass, en process som inkluderar en stor mängd mutor.

Och så flyger vi österut, mot västern, och ingenting ska någonsin förbli detsamma. Vi söker dag och natt och hittar en strandtomt stor nog att inga grannar kan se när Leonidas släpar upp ett hus ur marken sten för sten, sätter ihop dem med något som liknar betong, räcker taket med bördig jord, lägger affärsinhandlad koppartråd för hand eftersom metall inte lyssnar på henne, än; smälter fönsterglas av sand från havsbottnen; bygger en massiv elektisk varmvattentank i en underjordisk grotta som aldrig ska få slut på hett duschvatten för snart; tar glädje i varje kurva, varje linje, varje krok och vrå och garderob och hemligt gömställe hon gör, varje krök i avloppets stenpipor, varje steg i stentrappan med utdragbara lådor i, varje skruvad linje i middagsborder i vit och rosa marmor.

Detta pågår i varje ledigt ögonblick i månader, innan Leonidas får slut på saker att göra. Men därimellan går vi på prospelningar, svåra prov för bra roller, för vi har nu en dyr agent. Medan vi får ordning på vårt hantverk, motvilligt erkännande att vi blivit slappa utan övning, sparkar vi oss i ändan för att vi inte tänkt på att anlita en agent förut.

Men huset finns där och muntrar upp Leonidas, och Abagail finns där och muntrar upp Anna Regn, och far muntrar upp oss båda. Det är svårt, men inte dystert.

Så är vi plötsligt i en film vid namn Dubbel Styrka 2. Den berömda skådespelaren Arnold Schwarzenegger spelar sin egen tvilling och vi spelar hans kärestor, också tvillingar. Muskelmannen och hans dubbelgångare kämpar med råstyrka, men vi ägnar veckor åt att träna tillräckligt mycket tai chi och taekwando för att föreställa mästare som tränat hela våra liv; och så slår vi oss genom en korrumperad gatuslagsmålsturnering och in i varandras hjärtan. En fånig historia, men stödd på spända, trimmande, glänsande, spelande kroppar som utför vackra konster, några dumma skämt och en hel del explosioner blir den någonting minnesvärt. I snabb följd spelar vi en serie olika actionhjältar i en piratfilm, en biljaktsfilm, en parodifilm, en rymdskeppsfulm och en hemlig agentfilm, spelar huvudrollerna i vår egen kampsportsfilm och spelar till och med ett bergstroll och en vittra i en slags fantasyfilm. I vissa filmälskarekretsar börjar "De Vorsonska Supertvillingarna" bli ett begrepp.

Samtidigt, hemma i huset vi kallar Regnstenen, samlar Abagail på något sätt ihop ett band och sjunger och spelar elgitarr. De harAlice på bas, Adam på en till bas, Anja på cello och Ida på synthesizer. De sover ofta över och övar flera dagar i sträck. Vi har gott om plats. När vi är hemma kan vi slappna av till musiken som får huset att humma i en oändlig kaskad av harmonier. Utom när de spelar låtarna som låter som en faxsignal.

Vi får en tung dramatisk film praktiskt taget för oss själva, där vi spelar två systrar som mest går runt och pratar med varandra om sina förhållanden. Den kallas Den Tredje Kvinnan, fast ingen vet riktigt säkert vem som är den tredje kvinnan. Det kunde vara den vida omtalade Kiera Knightly, som spelar Anna Regns flickvän, eller kanske den ena eller andra av oss. Det är massor av ultrarapidhår som flyger i vinden, intensiva tårögda konversationer och närbilder på ansiktsuttryck lika subtila som änglatårar fallande över violinsträngar. Filmen kallas smärtsam och ärlig och vi tycker båda att vi svävar i luften genom hela inspelningen för det är så roligt. Leonidas ligger med nördikonen Zach Braff, men känner ingenting.

Vi vinner några priser och det som biografikerna tvivelsutan ska kalla vår "chans att spela med de stora killarna", fast vi kallar det en film vi gillar för dess brott mot filmimperiets traditoner, ett fantasyepos med originalhistoria och enorm budget och de största rollerna spelade av en vit man och två ickevita kvinnor. Historien skulle ha blivit fascinerande, men detaljerna spelar ingen roll, för filmen ska aldrig bli gjord.


>Innehåll< | Fortsättning>

Två: Krokig och dan


Och nästa dag tar vi en buss. Vi hade planerat att få en skjuts i stadens enda bil – något som ser ut litet som en traktor och låter litet som en gräsklippare – men den bestämmer sig för att ta ledigt, och vi börjar gå. Den vindlande jordvägen verkar längre än den gjorde när vi gick åt andra hållet, för så länge sedan, men våra fötter är hårdare, våra ryggar starkare, och vi har stora vattenflaskor med oss.

Och efter en tid tar vägen slut vid en betydligt bredare väg, och en busskylt malplacerad i sin vanlighet, en metallrektangel med en bild av en buss på toppen av en sned metallstolpe upphållen av ett metallhjul fastsvetsat vid dess rot. Det finns dock inga tidtabeller utsatta.

Ur den tjocka gröna växtligheten vid sidan av vägen stiger Abagail, som materialiserad ur tomma luften, rakt framför Anna Regn. De stirrar på varandra i grav frusen tystnad i en sekund innan de kastar sig i varandras armar och snurrar runt och skrattar och faller i det gula dammet.

'Du börjar lära dig älska jorden', anmärker Leonidas medan hon och far hjälper de stackars extatiska älskarna upp på fötter.

'Och du måste älska vatten', säger Abagail. 'Ni har tillräckligt med er för tre dagar. Kära dumma turister.' Hon tar en flaska an Leonidas, som håller fram den åt henne, och häller en stor del över sitt ansikte och bröst och dricker och vaskar sig samtidigt. 'Tackar, syster. Kan jag kalla dig syster?'

'Ja visst', säger Leonidas. 'Vi är alla systrar vad?'

'Utom han', säger Anna Regn och pekar med tummen åt far, som står några steg bort och tittar på himlen och smuttar vatten. 'Han är Storebror.'

'Jag hör dig', säger far.

'Precis', säger Anna Regn.

'Du kan väl också vara vår syster om du verkligen vill', säger Leonidas, vilket får Abagail att skratta så att hon nästan faller igen.

'Er systerbrorpappa har all den torkade frukten', säger far. 'Men fortsätt skratta åt honom, vad är det värsta som kan hända?'

'Bry dig inte om mig', säger Abagail, 'det är bara den allra bästa dagen i mitt liv. Och så har jag varit uppe hela natten.'

'För det ska du få ett fikon', säger far, och innan vi vet vad som händer äter vi lunch.

Omkring tre timmar senare syns en figur långt bort på vögen, flimrande i hettan, och vi vinkar hjärtligt medan diverse rysningar far över våra ryggar. Men pojken har förstås ingen aning om vem vi är, och under hans samtal med far kommer det fram att han tror att far antingen är en slavhandlare eller en väldigt ambitiös kund till sexarbetare. Far döljer inte sin obekvämhet så väl, och timman innan bussen kommer känns mer som fyra.

Vi fyra utgör mer än hälften av passagerarna, och vi får platserna längst bak helt för oss själva. Listigt nog sätter vi Leonidas och Abagail bredvid varandra, och intom tio minuter sover de lutade på varandra.

'det är nog dumt', säger far, då han ser på sin sovande dotter med sin vakna. 'Men jag tänkte att när vi gjorde allt det där, gå runt och böja oss, låtsas få allt att hända tillsammans, det tänkte jag på något sätt gjorde att jag delade hennes börda, deltog i hur många miljoner ton jord hon nu bar på, hur det nu är hon gör den där grejen när hon får jorden att röra sig.'

'Jag vet vad du menar', säger Anna Regn. 'Du kan inte hjälpa, ja, du kan egentligen inte hjälpa någon av oss med våra grejor, och vi kan inte hjälpa varandra heller, inte direkt. Det är lätt att känna sig värdelös jämfört med våra superhjältegrejor. Men du måste tänka på två saker.'

'Lär mig, mästare', säger far, och lägger en arm om hennes rygg.

'För det fösta, alla tunga lyft, det som ser ut som styrkeprov som vi gör som gör mycket mer än en människa borde kunna åstadkomma, det är inte tungt på det sätt som mänskliga varelser förstår konceptet manuellt arbete. Jag talar med luften, som hon talar med jorden, säger åt den vad den ska göra, det är inte fysiskt krävande, det är som att trycka på knappar på en dator. Det gör oss trötta bara för att vi inte fullt ut, inte i ryggmärgen förstår hur det fungerar, så vi jobbar fast det inte behövs, som folk som sitter på stolskanten och knyter nävarna när de ser på sport.'

'Det är logiskt. Jag visste inte om det, men det förklarar väl en del. Och?'

'Och för det andra, att vara där med henne, varje steg av varje dag, det är den bästa hjälpen du nånsin kan ge henne. Det fungerar så, du kan dela bördan, litet. Det är bara grundläggande psykologi, inget oerhört radikalt.'

'Använde du just ordet "radikalt" för att beskriva era mirakulösa övermänskliga gåvor?'

'Jaja, jag är ganska slut jag med.'

'Säkert nån sexgrej. Jag har hört talas om vad dagens ungdom hittar på.'

'Nej, påminn mig inte. Det har gått vad, minde än trettisex timmar? Och jag saknar det så mycket att jag har ont. Säg att det blir lättare att leva utan sex när man är mer van vid det.'

'Visst. Alla säger så, i alla fall.'

'Du är världens sämsta systerbrorpappa. Eller möjligen den bästa.'