Jag har mycket svårt att sova på främmande platser. Jag brukar också sova mycket litet när jag druckit. Och jag har en gammal vana att vakna tidigt oavsett när jag somnat. Med allt det i åtanke föredrar jag att festa tills bussarna börjar gå, omkring kl 6 på morgonen, de gånger jag blir indragen i fester med lillebror i Hörnefors.
Hellre än att somna kl 5 och vakna 6:30, för trött för att kunna läsa en bok eller gå en promenad eller göra någonting annat än att ligga och tänka på hur trött jag är och hur långsamt tiden går och hur lillebror antagligen kan sova tolv timmar till om ingen väcker honom och hur ingen av oss kommer att vara i form för konversation de två till fem timmar vi är vakna samtidigt, om jag nu orkar vänta, och ta en buss innan kl 8 i alla fall. Det borde vara självklart.
Så jag kommer till stationen 5:45 eftersom jag tror mig veta att den första bussen hem går 5:50. Det är ett livlöst ödeland, för kallt för att någonting ska leva. Ingenting rör sig. Den blekaste gryningshimmel man kan tänka sig ligger molnlös över de tomma cykelställen och tegelbyggnaden med alla sina överdrivna dimensioner. (Jag minns hur vi lärde oss i arkitekturhistoria hur de första tågstationerna byggdes gigantiska för att torna upp sig och få människorna att känna sig små och bättre inställda på att lyda överhögheten, och märker att inte mycket hänt sedan dess.) Ett av de inre lagren automatiska dörrar akriveras när jag går förbi utanför. Ytterligare slöseri med energi. Stationen är låst och bussen går inte förrän 6:05 eftersom det är Lördag och det är orimligt kallt och jag är glad att jag är pissnödig eftersom det är lättare att stå och uthärda kylan när man har andra bekymmer att tänka på.
I glasdörren får jag syn på min spegelbild och hoppar till. Med mitt vildvuxna skägg täckt av frost ser jag ungefär sexhundra år gammal ut.
Jag stirrar istället på vindkraftverket som snurrar i fjärran, bakom en ridå av nakna träd. Det snurrar våldsamt fort, eller kanske verkar det bara så för att det är det enda i hela världen som rör på sig. Jag står i skuggan av den upphöjda tågbanan som byggdes efter att jag flyttade härifrån och ser på kraftverken som byggdes efter att jag flyttade härifrån och tänker att ingenting är som förut. Jag saknar den bekväma busshållplatsen som fanns så nära vårt hus man kunde komma på storvägen, där jag ofta suttit och väntat på bussar som dröjt så mycket som en halvtimma utan att klaga, i solljuset med gräset mellan tårna och vindens sus i skogen intill. (Alla minnen av försenade bussar om vintern har jag tappat.) Något visst var det med sättet som solen kunde träffa tallarna i trädgården tvärsöver gatan, eller skapa ett besynnerligt skuggspel i fönstren på den tillhörande villan.
Jag saknar min mamma också, litet bara, en nästan smärtfri glimt av livet som varit. En gång för kanske fjorton-femton år sedan, då jag fortfarande bodde hemma och fick nästan daglig övning i att prata med människor. Jag och mamma var hemma mitt på dagen och såg på teve, och när det blev reklam bar jag tvätt till tvättstugan som mamma bad. Inget märkvärdigt alls. Bara livet som pågår.
Ingenting kommer att bli som förut igen, viskar den frusna forsen. Det är inget fel med det, tänker jag.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill möta vårens makter obeväpnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar