Jag tänkte skriva om mina erfarenheter av Internetdejting, i form av en instruktionsbok, fast det skulle bli en kort bok:
Först lokaliserar du en dejtingsajt, och så skriver du en personlig presentation som får dig att tänka "Hur kan jag berätta allting om mig själv, vad är det viktigaste jag borde berätta om mig själv och hur ska jag berätta om mig själv på ett coolt avslappnatt sätt som får mig att verka intressant" medan fingrarna fumlar efter ord. Du kommer att få lust att skriva både jaha, hmm, ääh, ööh och uuh och det finns ingen som kan stoppa dig. Om det är en snål sajt som kräver pengar för att låta dig ta kontakt med din utvalda kan du försöka gömma din emailaddress i kod, till exempel kan de stora bokstäverna i texten stava D-I-N-A-D-D-R-E-S-S-A-T-S-E-R-V-E-R-P-U-N-K-T-C-O-M. Det kan kräva att du skriver med stor bokstav där det behövs i stället för i början av meningar och dylikt, men som alltid i språket måste vi väga konvention mot kommunikation.
Sedan kan du börja spana och skicka stammande tafatta innehållslösa meddelanden till andra medlemmar där du måste brottas med ungefär samma problem som om du ville hälsa på vilt främmande människor på gatan. Gå igenom långa perioder av så liten respons att du på allvar börjar tro att du kanske är osynlig. Försök att inte låta den tilltagande desperationen visa sig i dina meddelanden. Utbyt några artigheter som inte leder någonstans med en två-tre personer. Upptäck att det finns diverse bloggar som roar sig med att hänga ut de mest stammande, tafatta och innehållslösa meddelanden som skickats över dejtingsajter och undra om ditt namn finns med där någonstans. Ge upp på den formella köttmarknaden och starta en egen blogg istället.
Slut.
Men nu fylls i stället mitt sinne av varma minnen från Internets barndom och chattarna som då begav sig. Jag tror det var 1995 vi först fick Internet, precis i början eller kanske till och med litet innan fiberoptikrevolutionen och "sandens fjärde tidsålder" enligt Douglas Adams. En liten 386-burk med piratkopierat Windows 3.1 och en skärm som avgav ett förtrollande grönt skimmer efter den gången styvfar slog den så hårt han kunde och ett 56 kilobits modem hade vi, och den månad eller så innan vår telefon blev avstängd var jag den gladaste tonåring som någonsin smugit ned till vardagsrummet mitt i natten och bäddat in ett modem i filtar för att dämpa uppkopplingsljudet för att kunna läsa allt om Warcraft 2.
Och chatta förstås. Televerkets hemsida, som var den enda startsidan man kunde ha, hade en chatt som var kanske inte hela min värld, men säkert 80%. En primitiv chatt även med dåtidens mått, fast det visste ju inte jag. Här kom alltså antagligen hälften av landets Internetanvändare och skrev in sitt namn och valfritt meddelande och så skickade man och scrollade till botten av sidan där då meddelandet syntes i slutet av de 100 senaste meddelandena. Så läste man de nya, kanske fem eller tio meddelandena och svarade efter humör.
Det var kanske ett ohållbart system, och inom kort ersattes den här chatten med en länk till Passagen som på den tiden såg mycket annorlunda ut. Det fanns vill jag minnas tre olika chattrum (som fungerade precis som det gamla), fast de växte och blev ett slags community utspritt över dessa rum, som ett hus med okänt antal invånare. Jag kunde, och kan fortfarande, inte sprida min uppmärksamhet nog för att prata i mer än ett rum i taget och jag kunde inte heller stänga ut möjligheten att den mest fantastiska konversationen i historien utspelade sig i rummet bredvid, så jag vandrade från rum till rum ungefär som jag brukar göra på fester.
Fast litet mer pratsam.
Det var Entrén, förstås, det neutrala rummet utan given stämning eller några glada färger. De flesta kom aldrig längre in i det här huset, så det mesta hände här. Och Exilen, som tydligen fungerade som samlingsplats för chattare som blivit över från en annan chatt som lagts ned som jag aldrig kände till. Dämpade grå färger och en melankolisk eller nostalgisk känsla verkade hänga över rummet som en lukt. Basement med svart bakgrund där en pratade mycket alternativ musik och/eller livsstil. Amore med sina genitalrosa färger lät folk stöta vilt på varandra på något vis utan att skämmas. Retro, tror jag det sista rummet på listan hette, där IP-numret som vanligtvis hängde efter ens användarnamn som en signatur ersattes med "(null)" och där väldigt få människor tycktes prata. Stämningen var kanske snarast bekymmerslöst experimentell. Någon kunde kopiera ditt användarnamn och - eftersom IP-numret var osynligt - bli din identiska dubbelgångare.
Så hade vi ett antal mindre minnesvärda rum, ett hemligt rum som jag aldrig hörde talas om förrän flera år efter att det slutade vara populärt, ett oändligt antal privata rum som jag ska gå in på senare och min favorit, Sommar. Sommar, med pastellsoliga färger och en konstant stämning av lata sommardagar och The Way och svettig het dåsig lekfullhet. Sommar, där jag kunde tro att sommaren aldrig skulle ta slut.
Jag minns egentligen ingenting som sades eller någon av människorna jag pratade med, men intrycket av rummens specifika atmosfär är outplånligt och ganska märkligt eftersom jag varken förr eller senare, i verkligheten eller på Internet, varit särskilt haj på den sortens generella iakttagelser.
Men de privata rummen då. Det var bara att hitta på ett namn, helst då något unikt och svårgissat, och vips så hade en ett rum som bara den kunde komma till som kände till namnet. Väl användbart när det hettade till och en inte ville råka skriva en parantes fel så att hela Entrén fick se ens cybersex.
(Om en inledde ett meddelande med någons användarnamn inringat av paranteser, nämligen, skickades det som ett privat meddelande som bara han eller hon såg. Det visades i röd text i slutet av meddelanderaden, kanske för att vara svårt att missa men effekten var mest sexig och hemlig.)
Det var en annan tid. En tid då ingen hört talas om digitalkameror eller webkameror eller för den delen användarprofiler. Det användarnamn du såg var vanligtvis allt du någonsin fick veta om den du pratade med, och på något vis litade vi på varandra ändå. Det verkar så osannolikt att minnas. Särskilt som vi gjorde det så levande för oss själva. Jag låg med kanske förtio kvinnor på mindre än fem år, på Internet, och jag kände aldrig någon anledning att tvivla på någonting de berättade om sig själva. Fast jag själv antagligen var en av de största lögnarna i Internets historia.
I alla fall så saktade samtalen ned och medlemmarna dog ut, så sakta att det tog lång tid innan jag faktiskt märkte att jag inte besökte Passagen längre. De gjorde om allting och gjorde det lättare att hålla sig borta med gott samvete, men ändå ångrar jag att jag inte var där för avskedsfesten när de till sist stängde chattarna.
Ett citat från Garden State passar här. Du vet nog vad jag menar, kära läsare.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag saknar sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar