Det är visst bokvecka eller nåt sånt

Låt oss ta ännu en Linn-sta:

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: 

Om jag tänker för mycket på vad som menas med "vuxen" eller "bok" blir det väldigt förvirrat. Jag älskade Kalle & Hobbe när jag var sju och det är helt klart en serie som uppskattas av och är skriven för vuxna, fast jag läste denna dagstidningsseriestripp i en serietidning så det räknas kanske inte som en bok, fast den har ju också tryckts i flera samlingsvolymer som är böcker. Så har vi Lost Girls av Alan Moore som är väldigt mycket för vuxna, och på en helt annan nivå än någon porr jag hört talas om. 

Och mitt faktiska svar, Det av Stephen King, är odiskutabelt en bok och odiskutabelt från vuxenhyllan, men den handlar om barn så oerhört mycket så jag vet inte vad jag ska tro. Jag läste den först när jag var elva, precis som huvudpersonerna, och jag tror jag uppskattade den på ett sätt som vuxna inte kan. 

Jag skulle kunna prata i timmar om vad jag gillar med boken, det är inte bara det att den är läskig, fast det är en mycket bra rysare: Störande, djupgående, omfattande, full inte bara av äckliga och överraskande ögonblick men men en slags eftertänksam, långsamt metodiskt undersökande aspekt som avslöjas bit för bit - och aldrig i sin helhet - och målar upp en bild av en ondska som är skrämmande för att den når så långt. Den sträcker sig genom och över och under och omkring en hel stad, dess historia och dess innevånares hjärtan. En ondska som är både helt omänsklig och alldeles för mänsklig.

Som när en mobbare drar en kniv och ställer sig och karvar in sina initialer på en pojkes mage, mitt på gatan i fullt dagsljus, och en vuxen man som sitter tre meter bort på sin veranda och läser tidningen reagerar genom att gå in i huset. 

Rysligt, förvisso. Men framför allt har vi utanförskap, vänskap och äventyr (ungefär i den ordningen), historia, framtid, minnen, nostalgi, förlorade skatter, funna skatter. Den har bleknat litet med tiden, men Det är nog fortfarande tio-i-toppmaterial.

Bok som förändrat mitt liv mest: 

The Invisibles av Grant Morrison. Har jag nog nämnt förut. Det är en hel serie på sju böcker plus en desinformationsguide full med intervjuer och analyser och skojs, och handlingen är nästan helt meningslös. Tanken med serien verkar vara att presentera så många så storslagna glamorösa idéer så snabbt att läsarens medvetande överbelastas och mjukas upp för att lättare ta emot förändringarna den vill åstadkomma. Vilka förändringar är det frågan om, undrar du? Kommer du fortfarande att vara dig själv? Det finns inget att vara rädd för, jag lovar. Fast det är litet svårt att beskriva. Jag har litet svårt att minnas hur jag var, hur jag tänkte förut, men jag kan föreställa mig. Jag var mindre, mer rädd, mer paranoid, mer självupptagen. 

Sedan ungefär fjärde gången jag läste om den tror jag att jag blivit mer medveten, mer öppen för världen och nya annorlunda tankar, känslor och upplevelser. Mina tankar känns liksom lättare, rörligare, fritt flygande genom luften istället för trampande med blytunga leriga fötter. 

Bok jag tycker är överskattad: 

Så många. Fast det är knappast böckernas fel om folk bryr sig om dem mer än jag tycker att de förtjänar. Låt oss istället lyssna på när Gilbert Gottfried läser Femtio Nyanser av Honom och ha roligt.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: 

Julian Jaynes' The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind kommer nog närmast. Det är i alla fall den bok jag pratar mest om att jag önskar att jag orkade läsa till slut. Ja, jag måste nog göra ett till försök snart. 

Vet inte hur klassisk den är, fast den borde vara det då det är det enda någotsånär seriösa försöket att ta reda på vad människans medvetande faktiskt är, vad det gör och var det kommer ifrån. Som jag vet om.

Författare vars böcker är underskattade: 

Alan Moore, Warren Ellis, Garth Ennis, tidigare nämnda Grant Morrison, superkända Neil Gaiman. Även Bryan Lee O'Malley, Brian Michael Bendis, Brian K Vaughan, Brian Clevinger, Yukito Kishiro, Joakim Pirinen, Tom Siddell, Evan Dahm, Hiromu Arakawa, Jamie Hernandez, Mike Mignola och till och med galningen Frank Miller. Dessa damers och herrars liv och arbeten har ingenting gemensamt, men de finns ändå på samma hylla i biblioteket. Om biblioteket ens bemödat sig med att införskaffa deras mästerverk.

De skriver nämligen serietidningar. Det är inte författarna eller deras verk som är underskattade utan det medium de arbetar i. Det är litet deprimerande. (Men å den ljusa sidan har biblioteket så många av mina favoriter på samma hylla och det är bekvämt.)

Jobbigaste bok jag läst: 

Snackar vi mekaniskt jobbiga, intellektuellt utmanande, tålamodsprövande eller känslomässigt svårhanterade böcker här? I det första fallet säger jag utan tvekan Absolute Sandman av Neil Gaiman, i fyra jättevolymer på typ fem kilo styck som gav mig värk i armarna att läsa, för att inte tala om projektet att bära dem hem från posten. Tre av böckerna kom i samma paket som var så tungt att jag fick betala några hundra i "importskatt". . .

I det andra fallet har vi Mordmysterier, en liten novell också av Gaiman så tätt packad med saker som gick över mitt huvud att det tog kanske tre genomläsningar innan jag ens anade hur många mord historien handlar om. (Det är fler än ett.)

Och annars ligger Odysseus av James Joyce bra till. Jag har faktiskt bara läst några utvalada sidor av den för att redovisa i skolan, en gång i tiden, och det var sidor som fröken valt ut för att de hörde till de lättlästa, nära början av boken innan berättandet faller isär till förmån för ren medvetandeström. Men det var ändå dödligt tråkigt att traggla igenom berättarpersonens inköp av en bit njure hos slaktaren.

Och i den sista kategorin tror jag på en novell av Chuck Palahniuk som jag tror hette Breathe, som i huvudsak innehåller en påträngande övertygande scen där berättarkaraktären fastnar med ändan i en sugande ventil i botten av en simbassäng och tuggar av sin tjocktarm för att överleva. Bara minnet av att läsa den gör det litet svårare att andas.

Läser helst: 
Betryggande historier som jag läst förut. Långsamt insupande varje ord, lutad tillbaka i soffan med en skål godis och bakgrundsmusik. Böcker som ingen hört talas om och som innehåller världar och idéer som ingen kunnat tänka sig. Lite allt möjligt.

Önskar att jag läste mer: 

Mer av allt möjligt. Särskilt allt jag inte har läst förut.

Bästa barnboksförfattaren: 

Inte för att jag läst några av hans böcker men Maurice Sendak verkar som en underbar människa. Om jag ska säga den bästa författaren som skriver barnböcker blir det Gaiman igen, fast den författare som skivit bäst barnböcker är nog Astrid.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: 

X-men, Spider-man och alla de där historierna som aldrig någonsin tar slut. De saboterar ryktet för seriemediet, och de har inte tillfört världen någonting nytt sedan typ 1970. De skulle kunna vara min största trygghet om jag lät dem, som en oändligt stor snuttefilt av papper.

Roligaste bok: 

Liftarens Guide till Galaxen, utan konkurrens. Att läsa den är lite som att se ett avsnitt av Qi som aldrig tar slut och där ingen pratar otydligt ens ett ögonblick. 

Bok som berört mig mest: 

Svårt att säga. De lämnar så att säga avtryck nästan varenda en. Det är väl inte värt att lägga ned tid på att läsa något (eller kanske göra något överhuvudtaget) som inte resonerar på djupet. Jag skulle kanske kunna mäta vilken bok som gett mig mest drömmar eller flest tårar, eller som jag ägnat mest tid åt att prata om eller läsa, eller som inspirerat mitt eget arbete mest. En historia eller en annan kan nog vara lika viktig om en bryr sig om den.

Recencera din senast lästa bok:
Jaa vad läste jag senast egentligen. Håller på med fyra böcker just nu. Som jag kommer ihåg. Men den bok jag senast avslutade för första gången tror jag var serien Scott Pilgrim. Jag har sedan dess läst den omkring sju gånger till vilket antagligen bevisar att jag borde läsa nya böcker oftare.

Rolig historia förresten, jag hörde först talas om serien när jag såg reklamen för filmen, som verkade hur rolig som helst. Så jag laddade ned serien som jag tror nätt och jämnt blivit färdig vid den tiden (inte så vacker på datorn) och laddade ned filmen så fort den gick att få tag i (en hemsk piratkopia inspelad med dold kamera på en Rysk bio) och köpte böckerna så fort jag hittade dem i bokhandeln och såg filmen två gånger på bio (släpade med mig sällskap också) och köpte den på blue ray så snart det var möjligt. Moralen i den här historien är att piratkopiering är bra.

Nästan lika bra som Scott Pilgrim. Det är en historia som utspelar sig i en oändligt mystisk värld full av underligheter som ett flygande universitet och talande dödskalleringar från framtiden och mithril-skateboards och band som skapar musik med sina egna kroppar som passerar i en ruta i förbifarten och aldrig nämns igen, och där folk bryter ut i slagsmål som demolerar hela stadsdelar utan minsta eftertanke, och slår varandra tills de förvandlas till högar av pengar. Och en värld full av helt mänskliga människor som lever med dessa konstigheter för att det är den enda värld de känner till, och älskar och hatar varandra och sig själva precis som vi.

Scott har problem som gör honom till en smått hemsk människa. Det handlar mest om att han anstränger sig för att glömma allting han inte tycker om med sig själv. Och även om han kan glömma sina bekymmer bara genom att sparka sin negativa dubbelgångare i ansiktet måste han precis som vi bestämma sig för om han kan lära sig av sina misstag. Och på den färden får vi se all slags sorg och glädje och spänning och kärlek

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har svårt att bedöma tingens kvalitet.