onsdag 5 september 2012

Barndomens arkitektur

Bara en sak som stör mig ibland, när folk pratar om hur deras barndom förstörts av den senaste remaken av He-Man eller Transformers eller Yu-Gi-Oh eller Ninja Turtles; pratar som om deras barndom var dessa papperstunna ursäkter till historier skrivna för att sälja diverse plastdockor eller samlarkort; som om de enda beståndsdelarna i deras liv var designade av marknadsundersökningar.

Om det är sant gör det mig ledsen och upprörd och får mig att tänka att vissa föräldrar kanske behöver läsa på om de mänskliga rättigheterna; särskilt delarna om tortyr genom sinnesblockering. Har du spenderat din barndom bokstavligen fastklistrad framför teven? Hör ingenting i dina minnen till dig själv?

Min barndom var att springa över gator, fält och skogar och leka tagen, krig, sagor, superhjältar, bondgård, kurragömma och flugornas herre. Den var att gömma sig för stora barn och bygga kojor av ormbunkar och sälja teckningar till grannarna. Den var att bryta av istappar från garagetak och hoppa på sängar och sno lego av min dagmamma och bli skärrad och ärrad av skräckfilmer. Den var mammas kvällssagor, och mina egna sagor som bredde ut sig i mitt huvud när mamma blev sjuk och inte kunde prata, och att lära mig läsa med mosters pojkväns serietidningar. Den var barn som tryckte glasspinnar i varandra bredvid mig i sandlådan medan jag grävde för att finna jordens medelpunkt; det var att gräva hål i mitt sovrumsgolv; det var sprakande levande mardrömmar om att mitt hus försvann när jag vände ryggen till. Den var en superhjältekostym med mantel, en veckopeng som räckte till knallpulver, en sliten gosepanda, kärlek för flickan som byggde ett snöslott i skolentrén, ett rykte som sa att jag blev osynlig när ingen såg mig och en mobbare som tvingade sig på mig i sina föräldrars säng. Den var morföräldrar som var de snällaste människorna som fanns och bodde jättelångt bort och kusiner som jag ville döda och på samma gång leva tillsammans med för alltid i våra hemliga klubbhus.

Och det var innan jag fyllde tio och intressanta saker började hända.

Jag påstår inte att något av det jag beskriver är väsentliga delar av en hälsosam barndom. Men det var åtminstonde någonting levande, något eget och besjälat; något av värde. Om jag kunde ändra på någonting, om jag kunde säga en sak till mig själv som barn, skulle säga åt lille Emil att våga ännu mer; att han är så mycket starkare än han tror och att han inte behöver vara rädd för allting, nej, inte för någonting. Att han lever på livets egna villkor och ingen annans, och att det är det som är att leva och ingenting annat, och att det är det bästa med att leva.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag inser nu att jag är betydligt mer välbalanserad än jag borde vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar