Är det femton månader? Sexton? Min bok har på den tiden växt med två kapitel (av sju) och sextiotvå sidor (av etthundranitton) och kommit litet mindre än en vecka framåt i handlingen (av fyratusen år). De fördömda vampyrerna ville aldrig ta slut. Otäcka, sadistiska, svårdödade, svekfulla, självgoda rovdjur. Som jag dessutom råkade göra så övermäktiga att hjältarna inte kunde undkomma dem oskadda. (Spoiler.)
Det var förstås aldrig vampyrerna som var det viktiga. Jag skulle ha gjort skurkarna till "ospecifika filmmonster" om jag trodde jag kunde komma undan med det. Det handlade om mötet med det okända, med kärleken, med döden och med ondskan, allt på samma gång och allt för första gången. Det har varit intensivt, ofta plågsamt att skriva om. Min arbetsmetod gör att jag upplever allt det jag berättar om, på samma villkor som de som upplever det i historien, helt levande. Ofta mer levande, mer känsloladdat än det som händer mig i verkligheten eftersom jag inte har några hämningar mot att känna i mina påhittade historier. Vilket kanske är en anledning till att det tar så länge att skriva dem.
Och nu måste jag hejda mig från att avslöja alla fiffiga saker som händer i och bakom och runtomkring historien som som inte berättarrösten märker eller förstår eller bryr sig om. Jag inbillar mig nämligen att jag lämnat tillräckliga ledtrådar i texten för att en noggrann läsare själv ska kunna lista ut hur saker hänger ihop, och jag vill inte förstöra det nöjet. Fastän det bara är en sidoeffekt av att ha en huvudperson som berättar sin egen historia på trovärdigt vis kan jag inte motstå chansen att skapa litet mysterium. Jag vill ju att varje ord jag säger och inte säger ska ge dig något, kära läsare.
Och nu ska jag göra om allting igen på engelska.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag hör till den skolan av underhållare som tror att det enda publiken vill är att inte bli underskattad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar