6. Min dag

Min dag idag var särskilt ospännande, så utmaningen kanske får vänta till imorgon. Om jag inte ska tolka temat som min dag och beskriva en dag som tillhör mig, en dag då allting händer som jag vill och världen tillhör mig, om än bara för en dag.

Jag börjar bli rejält trött. Låt oss säga att du kan läsa om min dag som började för tre och en halv timma sedan i de sex senaste inläggen jag skrev, och så fortsätter jag uppdatera under dagen efter att jag sovit.

7:00
Vaknade av en dröm där jag läste en serie befängda klagomål mot ett tevespel på Internet. Förhandlade med mig själv om att spela nämnda spel mindre. Övervägde att stanna hemma/sluta från skolan. Skapade ett behagligt fantasiscenario där jag inte vaknade ensam. Steg upp.

7:30
Satte mig vid datorn för att fördriva tiden tills skolan börjar. Ska se om jag hinner med ett uppdrag i tevespelet.

7:45
Rymden är fylld med så mycket skönhet att det är lätt att bli blind för dess under.

7:55
Medan mitt rymdskepp skjuter ner onda robotrymdskepp lyssnar jag på Amanda Palmers platta för ungefär femtionde gången. Jag har längtat i veckor efter att prata med någon om den så klicka på den där länken och köp den nu genast, kära läsare, jag ber dig. Den kostar "vad du vill" och den är fantastisk. "Trout Heart Replica" är den bästa låten i världen med det namnet.

Jag önskar mig inte ett mindre hjärta, fast jag kan förstå att du gör det, fast du och jag båda vet att vi kommer att få vad vi önskar oss, och det är precis lika stort som en tärning delad på hälften. Ja du måste nog höra låten själv för att se sammanhanget. Men det gör jag och det är outhärdligt sorgligt.

Det känns litet konstigt att ha det här förhållandet med min favoritförfattares fru. Särskilt som hon konstant skickar nakenbilder av sig själv med posten. Men vi är väl upplysta, moderna liberaler alla tre.

08:20
Alla rymdkannibaltroll är döda och jag flyger hem till min rymdstation. Om jag kör ett uppdrag till kanske jag missar uppropet, men olyckligtvis har jag fått nog av Internetrymdskepp för ögonblicket.

Om precis en vecka kommer min gubbe att fullborda sin träning och förbättra sitt rymdskepps kanoners räckvidd med exakt 4,167 procent, och det är möjligen ännu tråkigare än det låter. Jag skulle nog kunna göra något roligare med dödtiden då jag inte orkar jobba mer.

8:45
Packar min lunch (frukost), min mapp, en försenad biblioteksfilm samt en hög papper jag tänker missbruka skolans kopiator med för att för en gångs skull slippa skicka original till Försäkringskassan  och så drar jag. Ser kallt ut ute idag.

12:10
Har jobbat i tre timmar med en personlig presentation som ska läsas upp för ett gäng Kineser som ska komma och titta på skolan. Presentationen ska ta trettio sekunder. Jag var klar fyra dagar innan vi började. Således har jag suttit i tre timmar och lekt med min penna och modigt lyssnat på mina klasskamraters försök till engelska. En av dem kan inte ett ord engelska, fast flytande ryska. Jag frågar mig hur man kan leva i ett tvåspråkigt land i över förtio år och, efter att ha hört det tjugo gånger de senaste fem minuterna,  helt sakna förmågan att ens föreställa sig hur man uttalar ordet "hi". En annan vägrar att försöka lära sig uttala ord som hon är osäker på, och påminner alla varannan minut att hon slutade röka för två dagar sedan och håller på att explodera som Gunvald Larsson. Jag tycker hon verkar precis lika lugn och trevlig som vanligt. En tredje har problem att tänka ut några som helst intressen eller ambitioner eller någonting som skulle kunna berätta om vem han är. Och den fjärde är så entusiastisk att han hoppar upp på bordet var femte minut för att läsa upp sin senaste omskrivning och förutsätter att alla är lika uppslukade av hans intresse för runskrift som han är.

Jag undrar vad jag gör här, och längtar efter att få tala med fröken någon enda gång utan att behöva trängas med fem-tio andra gossar som vill stöta på henne.

14:10
Haruki Murakami, alltså. Folk som läst mina noveller säger hela tiden att jag borde läsa några av hans och det gör jag nu. "TV-människorna" heter en historia som handlar om en man som förföljs av ett gäng små människor - inte kortväxta, men människor på en något mindre skala än vanligt - som monterar TV-apparater i hans vardagsrum och sammanträdesrum på jobbet. Mitt under ett sammanträde. Och ingen reagerar alls. TV-människorna ser inte heller vår namnlöse hjälte och historien tycks handla om tre separata verklighetsplan som korsar varandra mitt i hans liv eller nåt i den stilen, tills hans drömmar och TV-program blandas och TV-människorna kommer ut ur skärmen och historien blir så surrealistisk att jag vid vissa tillfällen trodde att jag drömde att jag läste.

Och den här novellen läste jag medan jag satt på toa nyss. Trevligt att komma hem och slappna av direkt efter lunchen. Jag sa bara att jag tänkte gå hem och sova och hade en munter konversation med chefen om sömbrist, Kafka och det roliga med att skriva sent på natten, och så stack jag innan jag sögs in i den sega pöl av elände och inkompetens som är eftermiddagens arbetsplatsträff där det är meningen att vi förstaåringar ska sitta och lära oss föreningsarbete av att se på de äldre klassernas timslånga diskussioner om den högst ostabila fikaförsäljningen de bedriver på skolan.

Jag undrar om det är värt allt det här bara för att komma hemifrån litet oftare.

En fin dag för registreringsskyltar, förresten. Jag såg en CAR, en GYM och en USD. Bilen CAR hörde till en bilfirma så möjligen var det en specialskylt, men roligt är det ju i alla fall.

Och så satt jag framför en kvinna på bussen som fick solen att lysa klarare och vinden att blåsa stormigare i trädgrenarna där vi körde. Jag kan inte säga riktigt vad det var med henne, men jag tror vi utbytte en bråkdel av ett ögonblick när vi ställde oss i kön till bussen och det  gav mig en glad värme i djupet av magen som fortfarande sitter i.

Jag undrar om jag skulle ha försökt prata med henne. "Hej, stör jag?" borde inte vara så svårt att säga.

Jag tänkte också på att säga något till expediten på Sega Råttan, ett par minuter innan detta ödesdigra möte. Då skulle jag ha sagt "Vet du att du är den första expedit jag kan minnas som någonsin lagt märke till att jag har en ryggsäck i stället för att utgå från att jag behöver en påse för att bära mina prylar?" För det var hon.

Och nu ska jag börja på nästa inlägg medan jag väntar på att resten av dagen ska hända.

18:05
Ser på Project X, ännu en av dessa filmer om dumskallar som skapar osannolika mängder trubbel för sig själva så att vi ska skratta åt dem. Hittills verkar det vara exakt samma film som The Hangover fast med tio år yngre huvudpersoner. De har till och med samma obehagliga, vagt störda bifigur som gör olämpliga saker och får alla som han umgås med att känna sig obekväma och alla som ser på filmen att ifrågasätta filmskaparnas, skådespelarnas och sitt eget omdöme.

Jag köpte filmen på impuls och nu är jag fast i det som logik- och ekonomi studenter kallar the Sunk Cost Fallacy och letar med föga hopp efter guldkorn som kan berättiga min investering.

22:10
Inser att jag blaggat ungefär tjugotvå timmar i streck. Funderar på att räkna ord. Förrestesten blev filmen ganska rolig när all handling och karaktärsdefinition gav efter för det konstant ökande kaoset. Om jag skulle sammanfatta filmens huvuddrag i mindre än tio ord vill jag kalla Project X "En grafisk representation av eskalation".

23:36
Jag har skrivit över sjutusentvåhundra ord idag. Inte precis personbästa, men det är litet omständigare att skriva en serie blaggposter än att bara ösa ut sida efter sida. Och en är visst inte tjugo längre.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja sova minst tolv timmar nu.