5. Min definition av kärlek

Vad är kärlek? Det kallar jag en utmaning! Först, det obligatoriska musikavsnittet.

Haddaway - What is Love

Du kan inte ställa den frågan utan att spela den låten, vet du. Sån är lagen

Men i alla fall gillar jag en död vit mans visdomsord i det här fallet.

Att bli kär är att skapa en religion med en felbar gud.

För såvitt jag sett är själva meningen med religion just att ha en ofelbar gud, för att göra världen mindre skrämmande. Om du tillber och litar på och bugar för denna upphöjda, ädla, goda och mäktiga varelse och ändå medger att hon kan göra fel öppnar sig alla möjliga fallgropar. Det måste vara som att springa i regnet med ett paraply av eld, eller bli uppäten av spöken, eller falla genom tomma rymden med jorden långt långt under dig, så långt bort att du inte kan vara säker på att ens träffa den på vägen ned.

Det sägs att kärleken ger dig mod. Jag hoppas det är sant, för det behövs nog en hel del mod för att leva med kärleken.

Som vetenskapsman tror jag att kärleken är ett uttryck för en universell kraft i likhet med gravitation. Jag tror att kärlek och gravitation till och med kan vara samma kraft, fast uttryckt på olika vis, det ena i materien och det andra i människans medvetande. Ja jag tänker inte förringa kärleken med att förklara den som de kemiska signaler som formar kroppens känsloupplevelser som om det var allt vi behövde veta. Jag tänker inte på hormoner och sådan information våra kroppar och sinnen producerar utan hur vi upplever och definierar och bearbetar denna information i världen i vårt huvud.

Och då verkar det så enkelt att förstå. Himlakroppar dras till varandra; det är gravitation. Det är allting gravitation är: All materia attraheras till all annan materia. Ingen nu levande människa förstår hur det fungerar, varför det är så, men så är det och därför har vi lysande stjärnor och roterande planeter och atmosfärer och galaxer som rör sig kring varandra i en enkel, genialisk, oundviklig, ofelbar dans som tillåter liv att existera i universum.

På samma vis dras människor till varandra. Inte bara för att föröka sig, fast den likheten är väl uppenbar. Precis som ingen förstår vad för energi som skapar gravitation är det få som fått klarhet i vad det är som gör att människor tycker om varandra. Visst har vi flockinstinkter, men varför föredrar vi vissa bekantskaper framför andra? Varför känner vi större närhet till vissa, om det inte är bara för att vi kommit dem nära? Det finns en fräck vits här någonstans om man tänker sig gravitationsbrunnar som någon slags "kärlekshål".

Allt det tror jag att kärlek är och mer därtill.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tänker på en passage i Första Korinterbrevet - du kan nog gissa vilken.