Hon har aldrig sett något som den här himlen, säger hon, poetisk. Ser ut som den är gjord av eld och guld. Och kanske har jag yrsel eller nåt men jag har svårt att se var himlen slutar och bergen börjar. De ser så lika ut. Till och med det där torra lilla trädet ser ut som, jag vet inte vad, okroppsligt. Nånting med det här ljuset.
Nåja, du är ung, säger Jenny med spelad cynism. Men det är bra fint. Hon känner en tår leta sig nedför ärret på hennes kind och Jerika torkar bort den och ser så söt ut och Jenny vinglar och tror att hennes hjärta skulle kunna spricka.
De ser på skyn och bergen och förlorar sig själva och tycker att de faller, hand i hand, in i himlen.
Det är så Jenny vill minnas henne. Den perfekta dagen. Hon tar minnet och håller om det, som ett barn, och lovar att aldrig släppa det.
Jag skrev och ritade det här ovanstående för flera år sedan. Du kanske anar att det är ännu en del av boken jag aldrig slutar prata om, och då har du rätt. En sista tillbakablick på Jerikas liv, många år fram i tiden, för att få litet avslutningskänsla på utmaningen. Som omväxling till att prata om mitt eget liv i tjugonio poster.
Det är litet svårt att tro att jag klarade av en månads skrivande på mindre än två dagar. Jag började kring midnatt i måndags, fast det känns som en livstid sedan. Jag har gått igenom hela mitt liv förstås, djupare och under längre tid och från fler olika infallsvinklar än jag någonsin gjort förut. Hoppas du orkar läsa alltihop, kära läsare. Det var betydligt minde avslappnande att skriva än jag hade tänkt.
Det är det alltid.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag ångrar inte att jag stannade hemma från skolan för att göra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar