Jag har ju, som påpekats, så många minnen. Ibland tror jag att minnen och drömmar är allt jag har. Ett liv helt i mitt eget huvud, ensam med mina fantasimonster. Fast jag minns, jag tror jag minns, den första gången jag kände att jag inte var ensam.
Det var kusin Matilda, typiskt nog, som lärde mig att andra människor faktiskt delar min värld och är lika mycket människor som jag. Bara genom att hålla min hand, en gång, sent på natten, för att förankra sig själv.
Jag är inte en av de stackare som inte gillar att bli berörd. Jag har bara haft mycket liten erfarenhet av det. Jag har aldrig varit säker på hur jag ska hantera det. Mycket möjligt kan det tolkas som att beröring gör mig obekväm av finkänsliga personer som därför undviker att röra vid mig, och så får jag sällan tillfälle att träna. Utom med Matilda då. Detta var en känsloladdad handfattning, som gjorde mig nervös och handsvettig, men vi höll oss i varandra ändå och hon stannade kvar på jorden och jag förstod att jag kan bry mig om andra människor.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag bryr mig om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar