2. Min första kärlek

Filmer av Robert Rodriguez passerar i bakgrunden som ett moln av meningslöst sex, blod och videoknaster och utmaningen fortsätter.

Var ska jag börja? Jag har pratat tidigare om en påhittad, en obesvarad, en sinnlig och en barnslig kärlek. Jag sa i och för sig inte mycket om den sistnämnda. Det var i första klass. En av de två Sarorna i min klass hade byggt en liten rund två decimeter hög snöfästning intill porten när jag kom till skolan på morgonen, kanske en halvtimma för tidigt. Jag tyckte det var sensationellt uppfinningsrikt att bygga så, så nära och tillgängligt jämfört med alla andra borgar som låg utspridda på avstånd, uppe på kullen, bakom hockeyplanen, kanske ändå ute i kärret. Jag var förtjust i hennes näpna ansikte och blonda hår. Och så var jag imponerad av att möta någon som var ännu tidigare än jag, och förtrollad av att vara ensam med henne.

Det kan ha varit första gången i mitt liv jag var ensam med ett annat barn. Så underbart att inte ha en massa människor omkring sig! Att kunna lyssna med odelad uppmärksamhet och bli lyssnad på av en enda person. Jag har alltid gillat att vara två. Det slår mig nu att jag aldrig spenderat tillräckligt med tid i det tillståndet. Oftast måste en stå ut med flera människor åt gången eller vara ensam, och jag har valt ensamheten.

I alla fall gick jag igenom ett par små pinsamheter som att bli förhörd av den andra Saran och att vägra fråga chans fastän jag mycket väl visste att det förväntades av mig och i efterhand kan vi väl konstatera att det var bra eftersom jag aldrig älskade henne. Jag kände henne inte ens. Jag var faktiskt mycket bättre vän med den andra Saran. (Som kände igen mig omedelbart på tjugo stegs håll när vi träffades på Vasaplan tolv eller om det var tretton år senare!) Jag älskade bara det där ögonblicket i snön, den gemensamma ensamheten, den oväntade händelsen, det surrealistiska snöfortet på parkeringen som blev bortskottat så fort de vuxna fick syn på det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet inte nog om kärlek.