En svårare utmaning, för jag har aldrig haft en särskilt bra födelsedag.
Till exempel minns jag inte ens någonting av när jag fyllde tjugo. Nej, inte för att jag var så full. Jag minns tydligt att jag planerade att fira genom att inte köpa någon som helst sprit. Jag tror att jag inte fick tag i några jämnåriga utan firade med familjen, precis som jag brukade. Jag fick bestämma vad jag ville ha till middag, det kan ha förekommit marängsviss och chips och videofilmer.
Jag började misstänka att det var något fel med hur jag firade mina födelsedagar när jag fyllde femton, det stora hoppet mot vuxenvärlden. Vad är det nu man får göra vid femton? Knulla, det kunde man ju drömma om. Köra moppe, har jag aldrig i mitt liv förstått tjusningen med. Se på vuxenfilmer på bio, hade jag varken pengar eller intresse till. Ja, pengar fick jag i och för sig; min present det året var en femhundralapp som mamma gav mig när jag kom ned till köket på morgonen, fullkomligt ceremonilöst och med bara den minsta gnista entusiasm. Hon var väldigt trött så det är inget jag ifrågasätter, jag bara konstaterar att det var det matematiskt absolut enklaste möjliga födelsedagsfirande och den mest underväldigande transformativa upplevelsen i mitt liv - absolut ingenting förändrades från en dag till nästa, eller ens den månaden.
Fast jag minns att jag fick kusinerna ut på landet några dagar senare för litet avslappnad fest. Vi såg faktiskt på barnförbjuden videofilm, en mähäig thriller som handlade om en kvinna som manipulerade sitt svin till man så att hon kunde mörda honom i självförsvar. Jag har en känsla av att det var det första eller möjligen enda videoaffären kunde erbjuda med femtonårsgräns. Men kul hade vi.
Mest misslyckad var kanske min artonde födelsedag då i en repris från nummer femton absolut ingenting förändrades och jag inte gjorde någonting av det jag nu fick göra förrän långt senare. Jag var den enda i min klass som inte fick rösta i valet 1998, så det gjorde jag inte förrän fyra år senare. Och till min besvikelse hade inte päronen råd att ge mig de tvåtusen spänn jag förtjänat genom att inte supa, röka eller göra någon med barn. De lovade att jag skulle få extra mycket julklappar i stället, men när tiden kom hade de inte råd med det heller. Det var ungefär vid den här tiden jag började förstå att vi var fattiga som kyrkråttor.
När jag fyllde tjugofem fick jag löften från Försäkringskassan om en bidragsökning som var för bra för att vara sann, samt en kupong för en Schwarzwaldtårta från Ica eftersom jag i ett förvirrat ögonblick några månader tidigare blivit medlem. Jag betalade till slut sexhundratvå kronor för den där frysta tårtan, som jag åt upp själv och fick ont i magen av.
Nej, min bästa födelsedag var när jag fyllde fem och hade mitt första kalas. Fem eller sex grannungar som sprang runt och skrek i sådär två timmar i sträck minns jag, och så den märkliga mäktiga känslan av att vara officiellt centrum för allas uppmärksamhet och få frossa i tårta, kakor, godis och bullar och få presenter. Allt för första gången.
Nu, tjugosju år senare, slår det mig att mamma kanske ville lära mig något när hon lät mig bestämma vilka jag ville bjuda, fast inte fler än fem, och jag inte tänkte igenom det över huvud taget. Jag valde bara de fem jag först kom att tänka på, antagligen med resonemanget att fler gäster betydde mer presenter, och utan någon som helst tanke på om de tyckte om eller ens kände varandra. Och inte anade jag att jag kanske inte trivdes så bra med så många människor på en gång. Om jag fick göra om mitt livs bästa födelsedagskalas skulle jag göra allt annorlunda.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar egentligen inte fester över huvud taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar