måndag 24 september 2012

17. Ett favoritminne

Jag har redan gått igenom några stycken idag, men ett riktigt bra minne.

Nej, det är bara fel minne som kommer för mig. Inget glatt eller lyckligt eller positivt. Ett intensivt, obegripligt, skrämmande,  traumatiserande, trasigt vackert minne utan sammanhang eller medmänsklighet. Vi var för unga för att veta vad vi gjorde, för unga för att känna skuld eller skam som vi skulle och för påhittiga och beslutsamma för att lämnas ensamma. Det är inget minne jag kan tala om här i vilket fall.

Men jag kan minnas utan att döma, utan att se till minnets kvalitet. Det är inte bra eller dåligt, det är bara sig självt. Och det är så annorlunda allt annat som hänt i mitt liv att det inte kan jämföras; en upplevelse på sin egen skala, med sina helt egna referensramar. Om mina vanliga minnen existerar i spektrat av synligt ljus är minnet inte något närapå synligt som ultraviolett; det är radiovågor och gammastrålning. Och det, tror jag, är dess värde. Det ger en färg som inte ens finns till mitt livs pallett.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill inte komma ihåg bara det bästa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar