En lätt match, för det är en riktigt bra historia. Som jag aldrig har berättat för någon.
Det var i åttonde klass, under ett av våra episka snöbollskrig. Det var tiorna - den högsta klassen som ännu fanns på den då tioåriga skolan - mot alla som vågade sig ut i slasket, vilket ville säga alla av tvåsiffrig ålder. Stora tunga snöflingor flög genom luften och gav allt liksom en mjuk våt atmosfär med suddiga konturer. Jag var utmattad innan vi tagit tio steg från dörren men det gjorde liksom ingenting, jag bara tänkte och rörde mig med en femtedels hastighet och hade inte ett bekymmer i världen. Vi anföll över åkern i spridda oorganiserade grupper och försökte nå fram till de stora som förskansat sig på toppen av amfieteatern och kunde lobba snöbollar över träden och ned bland oss i den vaddjupa sörjan som artilleri. Det stänkte så våldsamt att jag snart inte brydde mig, jag kunde inte bli blötare. Våra snöbollar kom som längst in i träden och vi kämpade för att ta oss framåt. Jag såg en pojke få en slaskig snöboll från hög höjd rakt i händerna samtidigt som han hukade sig för att krama en snöboll och flyga baklänges av överraskning med ansiktet fullpackat av vatten och snö.
Jag ålade över åkern för att komma undan stänket med snösörja upp till öronen och upptäckte att jag trots allt kunde bli blötare. Så ändrade kriget riktning omkring mig och skratt bröt ut av någon anledning jag inte kunde förstå. Jag ställde mig upp och såg folk springa med förnyad styrka åt olika håll. Det verkade som fienden hade tröttnat på att sparka vår stjärt och förkunnat att nu gällde det alla mot alla. Den sista illusionen av allvar försvann och alla mulade varandra fram och tillbaka utan minsta bitterhet.
Så fick jag syn på Lisa i min klass, vanliga vänliga Lisa som alltid ville väl och inte gjorde någon hemlighet därav, Lisa som jag för all del tyckte om men knappast tänkte på hälften så ofta som de andra flickorna; hon kanske såg hur jag stod stilla som om jag inte visste vem jag skulle leka med och hon kastade en vänlig snöboll på mitt ben och log åt mig och dansade en retfull dans och jag sprang efter henne med överdrivna klampande steg och utsträckta vaggande armar och hon skrattade så våldsamt att hon föll omkull. Och jag föll på henne, kanske med avsikt, men jag fick det att se snyggt ut i alla fall.
Och så var jag så nära henne att jag kunde känna hettan från hennes röda ansikte, och se snöflingorna smälta i hennes ögonfransar och rinna från hennes kinder, och jag visste att jag aldrig skulle glömma den synen. Eller hur hon såg på mig, som om hon visste vad jag skulle göra innan jag tänkt det själv och längtade efter det. Och så försvann allt utom den våta värmen och smaken av hennes läppar och jag kände hur hon drog dem upp i ett snabbt litet leende om och om igen som om hon inte kunde bestämma sig och det kittlade vansinnigt.
Och då vaknade jag.
Ja, det var en dröm. Du hade väl inte glömt, kära läsare, att jag har aldrig blivit kysst?
Fast det var en enormt bra dröm. Snöbollskrigen brukade gå till just så, förutom flörtandet och pussandet, men i min dröm flöt flera av de bästa ögonblicken i alla krigen ihop. Ingen aning om vad Lisa gjorde där, fast det knyter an på ett omständigt vis till den Sanna Historien Om Det Närmsta En Kyss Jag Varit:
Också i åttonde klass, men jag är ganska säker på att det var nära sommarlovet. En klassfest hos Maryam, min stora hemliga kärlek, och en avsevärt pinsam omgång Snurra Flaskan.
Någon hade blandat ihop Snurra Flaskan och Sanning elller Konsekvens och dessutom lyckats glömma själva huvudingrediensen i båda spelen såsom åttondeklassare ser dem: En ursäkt att få hångla. Så vi försökte, eller de av oss som förstått den där attraktionen med hångel försökte justera leken på ett snarast komiskt osmidigt vis.
De hittade på extremt specifika konsekvenser. I stället för att dricka fem glas vatten eller springa baklänges runt huset var det konsekvenser i stil med "pressa putande läppar tillsammans med Emil i trettio sekunder och lägg armarna på hans axlar". Ja, jag var ett straff. Inte det enda straffet, men kanske det värsta.
Och Lisas goda vän Maja var den som blev tvungen att låtsas pussa mig i trettio sekunder. Det var förmodligen lika pinsamt för oss båda. Jag uttryckte mitt medlidande och påpekade att jag inte hade valt någonting av detta. Möjligen av hänsyn till Majas status förunnades hon att utföra straffet i avskildhet, med bara en närvarande som vittne och tidtagare. Vi stod som fastfrusna och väntade ut klockan. Jag försökte göra saken mindre genom att säga något mer eller mindre vitsigt halvvägs genom, vilket skulle visa sig vara ett misstag.
Några dagar senare fick jag veta att jag stoppat tungan i hennes mun i ett oförlåtligt brott mot all anständighet. Så sanningen är att jag kan ha genomlevt en kyss. Av misstag, mot min vilja och utan att faktiskt uppleva den själv, men ändå.
Mitt namn är Emil Wikström, och drömmarna där jag dör är inte de bästa jag haft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar