måndag 24 september 2012

15. Mina drömmar

Jag kan prata om mina drömmar hela natten. Som den med babyn som stirrade på mig när ingen såg, den där jag var en sockerbagare i intergalaktiska olympiaden, träffade en vacker Alfa Centurian och kämpade mot Jordens samlade arméer för att leverera en ritning till en motor som gick på vatten till FN; den där jag var med i en uppföljare till Cube som var en fantastiskt surrealistisk film med det listiga namnet Cube³: Metacube, eller den där jag fick allt jag önskade mig och trodde jag var hur smart som helst när jag kom på att jag drömde och önskade att det inte var en dröm. Och genast vaknade.

Jag har förstås redan skrivit om mina bästa drömmar, som blivit till noveller som i sin tur gett folk drömmar.

Och så har vi de underliga återkommande drömmarna. Omkring en eller två gånger om året drömmer jag att jag fortfarande går i skolan och av någon oklar anledning har missat ett flertal terminer. Ofta drömmer jag att jag gungar i ett enormt långt rep, flera kilometer, och det är nästan som att flyga. Flyger gör jag mer än något annat; om jag misstänker att jag drömmer brukar jag försöka flyga för att testa. Det leder till en del bisarra situationer som en dröm där jag försökte flyga om och om igen och misslyckades så grundligt att jag blev övertygad om att jag inte drömde vilket gjorde allting bakvänt. Men oftast flyger jag långt och länge, med stil och snabbhet. En gång upptäckte jag att jag kunde flyga korta stycken med ofattbar hastighet, i princip som att teleportera, och det var hemskt förvirrande att försöka styra när jag inte ens uppfattade hur jag tog mig från ett ställe till ett annat. Fast jag vann i alla fall min kamp mot en flygande skurk som inte alls hängde med i svängarna.

Jag älskar att flyga. När folk talar om sina drömmar handlar det halva tiden om saker de vill göra i vakenvärlden och de förstår inte att när jag säger att jag drömmer om att kunna flyga är det samma sak. De säger att det är orealistiskt, att det inte kan hända. Så jag påminner dig om att ingenting är det enda som är omöjligt.

Mitt namn är Emil Wikström, och du kan kalla mig en drömmare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar