Omställningen var ungefär som att gå från Tom Siddells skola - "Vi hade en sån här [en solbelyst kulle med ett magnifikt körsbärsträd i en garderob]. Nej vänta, vi hade ett cykelställ." - till ett sagoland som i och för sig inte hade några magiska garderober men mycket storslagna ängar och skogar och ett till synes oändligt antal förunderliga hemliga vinklar och vrår att utforska. Det händer att folk frågar mig hur det var att gå på Waldorf och då svarar jag att det var roligt.
Skolan enligt min åsikt kan lära barn två saker som man inte kan få från biblioteket eller ens Wikipedia: En positiv inställning till själva lärandet samt grunderna i att fungera i ett socialt sammanhang. Det ena kommer naturligt för de flesta i kontakten med främmande människor, undantaget undertecknad, men det andra tror jag beror främst på hur mycket skoj man har medan man lär sig att lära. Och av min erfarenhet begränsas roligheterna mycket om den finaste attraktionen på skolgården är ett cykelställ.
I alla fall. Det mest fantastiska med skolan, som jag tänkte berätta om idag, var klassresorna. De började mitt i vintern 1990, när jag nätt och jämnt börjat på Waldorf, och fortsatte ungefär årligen.
I trean far vi då till Bäcksjögården, som jag får för mig är någon slags konferenslokal en liten bit utanför Umeå, för en övernattning. Alla utom jag äter upp sina godisransoner så fort de kommer utom synhåll för sina föräldrar, så till kvällen när det är tänkt att vi ska mysa framför brasan med vårt godis är det jag som av grupptrycket tvingas dela min påse chips (OLW pepparchips, 200 g) med minst tolv barn. I efterhand kan jag konstatera att det antagligen var det som inspirerade mig att två-tre år senare uppfinna ordspråket "Livet är som en chipspåse - det är godast att dela med någon och om man försöker sätta i sig hela ensam blir man sjuk".
Fast vid tillfället är jag bara glad att jag kan betala mina klasskompisar för att inte göra mig illa.
Jag är den enda i klassen som får en lärare till rumskamrat.
Den andra dagen åker i längdskidor i skogen. Jag tror jag är den enda som inte klagar hela vägen, men det är kanske bara för att jag inte har någon att klaga till. Jag åker intill Fröken under tystnad och visar mig lugn och envis för att imponera på henne och känner mig vuxnare än alla de andra barnen som inte kan vänta på att pinan ska ta slut. Det är möjligt att jag redan nu formar min omedvetna allians med Fröken och det mönster som för all framtid ska döma mig att bli kallad Frökens gullegris, för att jag alltid kommer bättre överens med mina lärare och ledare än mina jämlikar.
Och i fyran övernattar vi i en kolarkoja på Norrbyskär som traditionen bjuder. Jag har ett surrealistiskt minne av att springa genom skogen i den ljusa natten, antagligen senare än jag någonsin varit utomhus förut, och känna mig delaktig med de ungefär fem pojkarna som springer omkring mig. Vi hittar en flicka som badar för sig själv i knähögt vatten och kastar stenar och kottar för att stänka ned henne. Det enda jag hör är våra skratt. Efter en stund går det upp för mig att jag vet namnet på vårt offer, att hon är en av våra klasskompisar, och kanske någon rudimentär förståelse för hennes existens som mänsklig varelse.
Jag minns inte vad som händer efter det, eller om någon av deltagarna någonsin pratat om händelsen. Fast vad är litet stenkastning mellan vänner när man är elva?
Nästa sak jag minns är när vi ligger uppradade insvepta i sovsäckar och tjärlukt och fladdrande ljussken medan Fröken läser spökhistorier för oss. En hyfsat barnvänlig saga om en avhuggen hand, fast med groteska illustrationer som verkar som gjorda för att ge mardrömmar. En underbar natt tycker jag.
Så i femman åker vi till hotellet i "Varsel", eller någon lokal motsvarighet i närheten av riksgränsen, i en vecka. Här händer så mycket osannolikt att jag måste ta det punkt för punkt.
- När jag ska av bussen på vägen till skolan på avresedagen missar jag hållplatsen (och inleder åratal av återkommande mardrömmar om surrealistiska bussresor), och irrar runt i en för mig obekant del av Umedalen utan någon aning om vilket håll jag ska åt och väl medveten om att även om jag dumpar alla mina väskor och börjar springa och av någon anledning väljer rätt håll kommer jag inte att hinna innan kl. 8 då avresan sker. Men en tant dyker upp och gissar helt korrekt vad som hänt och vart jag ska och ger mig lift. Jag vet inte om jag berättat om det här tidigare.
- Den utspridda byggnaden på bergstoppen verkar bekant när jag först ser den, och jag är säker på att jag drömt om den tidigare.
- När vi uppmanas välja våra sovrum själva leder mina ofelbara instinkter mig att genast välja det enda enkelrummet i huset. Det visar sig att området vi tillåtits bara har det rummet samt två grupprum; pojkarna får gott om plats i det ena och flickorna i det andra. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att jag får vara för mig själv, och Fröken anstår förvisso att hon hade velat ha mitt rum men vi fick ju nu välja själva.
- Lärarna inkvarterar sig i några mindre rum i en annan ända av huset, som tycks bestå av oändliga korridorer med tomma tysta rum.
- Större delen av dagarna går större delen av klassen på fjällpromenader som jag slipper undan eftersom jag har högerarmen i gips. Jag antar att jag spenderar tiden med att läsa och/eller gå på upptäcksfärder, men jag har inga minnen av något sådant.
- En kväll får vi avancerade popcorn från Amerika med honung och diverse experimentella kryddor och avancerad underhållning från Amerika då vi sitter på stolar i en cirkel och en medföljande förälder berättar den här historien, med kraftig brytning:
Det var en mörk och stormig natten. Indianen satt kring lägerelden i lång rad, briggen stor och briggen smål. Indianchefen reste sig stor och såg på sine män, och han talade till dem med hög röst. Och det här är vad han sa. [Upprepa från början minst fem gånger]
- En annan kväll gör de tre största mobbarna misstaget att kidnappa min gosepanda. Det här är en liten plyschpanda som säljs till förmån åt världsnaturfonden, du har antagligen sett minst en av samma typ, men min panda är mitt favoritgosedjur som jag aldrig sovit utan sen jag fick den och antagligen ser som både mitt barn och min bästa vän. Jag jagar mobbarna till den stora matsalen där de ställer sig i trekantsformation för att kasta min panda mellan sig, en väl beprövad mobbningsstrategi som dock inte fungerar idag. Jag går fram till den närmaste av dem, som kastar pandan till sin kompis och ser på mig som om han tror att eftersom han inte har min panda är han oberörbar. Min plan är att slå honom tills han inte vill vara med på leken mer och sedan gå till nästa mobbare och göra samma sak med honom och sedan ta min panda från den som då kommer att vara ensam kvar, eller dö i mitt försök. Jag hinner bara slå den första tills han kollapsar i en liten gnällande hög innan de vuxna dyker upp och håller fast mig, men jag får i alla fall tillbaka min panda så det spelar ingen roll.
I sexan åker vi till Fjäderägg, en liten ö utanför Umeå som knappt rymmer något slags ornitologistation. I tre-fyra dagar ligger vi i sovsäckar på golvet i ett gistet rum och läser serietidningar med ett och annat avbrott för att studera fåglar. En väldigt avslappnad resa.
På en strand får jag syn på en klasskompis' bröst som rör sig under hennes tröja när hon springer och bestämmer mig för att jag är kär. Det ska visa sig att jag inte vet så mycket om vad det betyder, annat än att komponera en och annan dikt samt anonyma beundrarbrev och att följa efter någon varje minut av skoldagen, men just nu bryr jag mig inte om något mer än känslan i bröstet som är så mycket starkare än någonting jag kunnat drömma om och hur jag ska få henne att uppleva detsamma.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag lär mig något varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar