onsdag 25 juli 2012

Om klassresor (3-6)

I tredje klass bytte jag från Carlshöjdskolan till Waldorfskolan efter en incident där jag ofrivilligt bröt av stammen på ett dött träd och mina klasskompisar av någon anledning tyckte att det var en handling likvärdig med mord.

Omställningen var ungefär som att gå från Tom Siddells skola - "Vi hade en sån här [en solbelyst kulle med ett magnifikt körsbärsträd i en garderob]. Nej vänta, vi hade ett cykelställ." - till ett sagoland som i och för sig inte hade några magiska garderober men mycket storslagna ängar och skogar och ett till synes oändligt antal förunderliga hemliga vinklar och vrår att utforska. Det händer att folk frågar mig hur det var att gå på Waldorf och då svarar jag att det var roligt.

Skolan enligt min åsikt kan lära barn två saker som man inte kan få från biblioteket eller ens Wikipedia: En positiv inställning till själva lärandet samt grunderna i att fungera i ett socialt sammanhang. Det ena kommer naturligt för de flesta i kontakten med främmande människor, undantaget undertecknad, men det andra tror jag beror främst på hur mycket skoj man har medan man lär sig att lära. Och av min erfarenhet begränsas roligheterna mycket om den finaste attraktionen på skolgården är ett cykelställ.

I alla fall. Det mest fantastiska med skolan, som jag tänkte berätta om idag, var klassresorna. De började mitt i vintern 1990, när jag nätt och jämnt börjat på Waldorf, och fortsatte ungefär årligen.

I trean far vi då till Bäcksjögården, som jag får för mig är någon slags konferenslokal en liten bit utanför Umeå, för en övernattning. Alla utom jag äter upp sina godisransoner så fort de kommer utom synhåll för sina föräldrar, så till kvällen när det är tänkt att vi ska mysa framför brasan med vårt godis är det jag som av grupptrycket tvingas dela min påse chips (OLW pepparchips, 200 g) med minst tolv barn. I efterhand kan jag konstatera att det antagligen var det som inspirerade mig att två-tre år senare uppfinna ordspråket "Livet är som en chipspåse - det är godast att dela med någon och om man försöker sätta i sig hela ensam blir man sjuk".

Fast vid tillfället är jag bara glad att jag kan betala mina klasskompisar för att inte göra mig illa.

Jag är den enda i klassen som får en lärare till rumskamrat.

Den andra dagen åker i längdskidor i skogen. Jag tror jag är den enda som inte klagar hela vägen, men det är kanske bara för att jag inte har någon att klaga till. Jag åker intill Fröken under tystnad och visar mig lugn och envis för att imponera på henne och känner mig vuxnare än alla de andra barnen som inte kan vänta på att pinan ska ta slut. Det är möjligt att jag redan nu formar min omedvetna allians med Fröken och det mönster som för all framtid ska döma mig att bli kallad Frökens gullegris, för att jag alltid kommer bättre överens med mina lärare och ledare än mina jämlikar.

Och i fyran övernattar vi i en kolarkoja på Norrbyskär som traditionen bjuder. Jag har ett surrealistiskt minne av att springa genom skogen i den ljusa natten, antagligen senare än jag någonsin varit utomhus förut, och känna mig delaktig med de ungefär fem pojkarna som springer omkring mig. Vi hittar en flicka som badar för sig själv i knähögt vatten och kastar stenar och kottar för att stänka ned henne. Det enda jag hör är våra skratt. Efter en stund går det upp för mig att jag vet namnet på vårt offer, att hon är en av våra klasskompisar, och kanske någon rudimentär förståelse för hennes existens som mänsklig varelse.

Jag minns inte vad som händer efter det, eller om någon av deltagarna någonsin pratat om händelsen. Fast vad är litet stenkastning mellan vänner när man är elva?

Nästa sak jag minns är när vi ligger uppradade insvepta i sovsäckar och tjärlukt och fladdrande ljussken medan Fröken läser spökhistorier för oss. En hyfsat barnvänlig saga om en avhuggen hand, fast med groteska illustrationer som verkar som gjorda för att ge mardrömmar. En underbar natt tycker jag.

Så i femman åker vi till hotellet i "Varsel", eller någon lokal motsvarighet i närheten av riksgränsen, i en vecka. Här händer så mycket osannolikt att jag måste ta det punkt för punkt.
  • När jag ska av bussen på vägen till skolan på avresedagen missar jag hållplatsen (och inleder åratal av återkommande mardrömmar om surrealistiska bussresor), och irrar runt i en för mig obekant del av Umedalen utan någon aning om vilket håll jag ska åt och väl medveten om att även om jag dumpar alla mina väskor och börjar springa och av någon anledning väljer rätt håll kommer jag inte att hinna innan kl. 8 då avresan sker. Men en tant dyker upp och gissar helt korrekt vad som hänt och vart jag ska och ger mig lift. Jag vet inte om jag berättat om det här tidigare.
  • Den utspridda byggnaden på bergstoppen verkar bekant när jag först ser den, och jag är säker på att jag drömt om den tidigare.
  • När vi uppmanas välja våra sovrum själva leder mina ofelbara instinkter mig att genast välja det enda enkelrummet i huset. Det visar sig att området vi tillåtits bara har det rummet samt två grupprum; pojkarna får gott om plats i det ena och flickorna i det andra. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att jag får vara för mig själv, och Fröken anstår förvisso att hon hade velat ha mitt rum men vi fick ju nu välja själva.
  • Lärarna inkvarterar sig i några mindre rum i en annan ända av huset, som tycks bestå av oändliga korridorer med tomma tysta rum.
  • Större delen av dagarna går större delen av klassen på fjällpromenader som jag slipper undan eftersom jag har högerarmen i gips. Jag antar att jag spenderar tiden med att läsa och/eller gå på upptäcksfärder, men jag har inga minnen av något sådant.
  • En kväll får vi avancerade popcorn från Amerika med honung och diverse experimentella kryddor och avancerad underhållning från Amerika då vi sitter på stolar i en cirkel och en medföljande förälder berättar den här historien, med kraftig brytning:
Det var en mörk och stormig natten. Indianen satt kring lägerelden i lång rad, briggen stor och briggen smål. Indianchefen reste sig stor och såg på sine män, och han talade till dem med hög röst. Och det här är vad han sa. [Upprepa från början minst fem gånger]
  • En annan kväll gör de tre största mobbarna misstaget att kidnappa min gosepanda. Det här är en liten plyschpanda som säljs till förmån åt världsnaturfonden, du har antagligen sett minst en av samma typ, men min panda är mitt favoritgosedjur som jag aldrig sovit utan sen jag fick den och antagligen ser som både mitt barn och min bästa vän. Jag jagar mobbarna till den stora matsalen där de ställer sig i trekantsformation för att kasta min panda mellan sig, en väl beprövad mobbningsstrategi som dock inte fungerar idag. Jag går fram till den närmaste av dem, som kastar pandan till sin kompis och ser på mig som om han tror att eftersom han inte har min panda är han oberörbar. Min plan är att slå honom tills han inte vill vara med på leken mer och sedan gå till nästa mobbare och göra samma sak med honom och sedan ta min panda från den som då kommer att vara ensam kvar, eller dö i mitt försök. Jag hinner bara slå den första tills han kollapsar i en liten gnällande hög innan de vuxna dyker upp och håller fast mig, men jag får i alla fall tillbaka min panda så det spelar ingen roll.

I sexan åker vi till Fjäderägg, en liten ö utanför Umeå som knappt rymmer något slags ornitologistation. I tre-fyra dagar ligger vi i sovsäckar på golvet i ett gistet rum och läser serietidningar med ett och annat avbrott för att studera fåglar. En väldigt avslappnad resa.

På en strand får jag syn på en klasskompis' bröst som rör sig under hennes tröja när hon springer och bestämmer mig för att jag är kär. Det ska visa sig att jag inte vet så mycket om vad det betyder, annat än att komponera en och annan dikt samt anonyma beundrarbrev och att följa efter någon varje minut av skoldagen, men just nu bryr jag mig inte om något mer än känslan i bröstet som är så mycket starkare än någonting jag kunnat drömma om och hur jag ska få henne att uppleva detsamma.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag lär mig något varje dag.

söndag 8 juli 2012

Igår svor jag för första gången på typ tio år.

Det är inte så att jag ogillar svordomar. Men ju mer man använder dem desto mer kan de komma att fungera som en krycka, en genväg för att uttrycka sig kraftfullt som dels begränsar ens intresse (och därledes med tiden förmåga) till kreativt, varierat och betydelsefullt språk.

Och dels skapar inflation. Här finns en djupgående artikel om historien bakom klassikern "fuck" som exempel. Särskilt tycker jag om historien från första världskriget som berättar att soldaterna svor så mycket att ordet fick omvänd betydelse, och om någon sergeant inte sa "fuck" så fort han öppnade munnen så förstod männen omedelbart att nu var det något riktigt allvarligt som hände. Gåshud. Uppspärrade ögon. Trafiken stannar tvärt i hela staden och tiden vilar som en pil på spänd båge.

Det är just den reaktionen jag vill ha när jag svär. Så jag anstränger mig litet för att spara på krutet, så att säga.

Och du, kära läsare, undrar kanske vad var det som hände igår som var så ofattbart oerhört osannolikt att jag till sist släppte lös invektiven? Jag är rädd att det inte var så spännande. Jag var ganska onykter till att börja med. Men för att hålla mig till fakta kan jag berätta att det var Sverigedemokraternas fel.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på ordets makt.

torsdag 5 juli 2012

Veckans filmval: Chronicle

Okej det är snarare årets film. En smärtsam och trovärdig och naken personlig historia om att som tonåring få superkrafter; det har aldrig gjorts förut. Inte ens i serietidningarna. En övertygande hemmavideo som visar hur människor lär sig att flyga; det har inte heller gjorts förut. Särskilt inte i serietidningarna. Filmen gjordes med en budget på tolv miljoner dollar vilket är så lågt att man kan få för sig att de fuskat genom att hitta några autentiska psykokinetiker.

Jag ångrar inte att jag betalade fyra biobiljetter för att se den med två vänner, eller att jag köpte den på blue ray dagen den släpptes. Sådan här konst måste man uppmuntra.

Och så har den inspirerat mig att berätta om den mest tillfredsställande dagen jag hade under mina tolv år i skolan. Låt oss kalla den här historien "Hur jag fick fem minuter för mig själv en helt vanlig Tisdag".

Jag går i sjunde klass i en liten barack skolan har hyrt för att få lokaler till de högre klasserna. Niorna är den högsta klassen eftersom de var den första klassen då skolan startade för nio år sedan. Ibland reflekterar jag över hur skolan byggs upp omkring oss medan vi rör oss genom årskurserna.

Jag skulle ha föredragit att gå sexan och sjuan i det fina gamla huset på andra sidan parkeringen som sexorna och sjuorna före oss. Där finns inga dåligt upplysta korridorer att stå och hänga i, utan liksom i de fem andra byggnaderna för de lägre årskurserna finns där inga ursäkter att inte gå utomhus på rasterna. Här finns ingenstans att vara för sig själv. Här finns heller inget svängrum när man måste springa eller slåss.

Kanske är det därför jag dröjer kvar i klassrummet den här rasten. Jag tror att jag upplever en motvilja mot att gå ut i korridoren till mina klasskompisar. Men efter någon minut går jag i alla fall. Jag tror att jag vill visa att jag inte är rädd.

Jag har således inget mål i tankarna när jag går förbi Cristofer Diaz och hans gäng betahannar. De tittar på mig med den där "Kom hit så vi kan göra saker mot dig"-blicken och jag går mycket fort. De följer efter och jag börjar springa. Efter ungeför fyra steg är jag inne på toaletten och vrider om låset på dörren samtidigt som grabbarna brakar in i densamma. De drar i dörren och säger med höga röster att jag ska öppna, att ingen har tänkt göra mig illa och att det är obegripligt att jag låst in mig här. Jag säger ingenting.

Med aningen lägre röster frågar de varandra vad jag gör, varför jag gör det, vad de ska göra åt det och vem som har en skruvmejsel. Det verkar osannolikt att de inte förstår att jag kan höra varje andetag på andra sidan dörren, men jag har ännu varit oförmögen att alltför grovt överskatta den här mobbens intelligens. När några irriterade steg närmar sig är jag beredd, och när något metallföremål klickar emot stålet i dörrlåset känner jag det eftersom jag håller i låsvredet med båda händerna.

De vill att jag ska komma ut. Jag tänker inte göra det lätt för dem. De tror att de kan tvinga upp låset. Jag vet redan att de kommer att bli tvungna att skruva av låset som sitter fast med fyra små stjärnskruvar för att få som de vill. Jag tänker inte särskilt mycket på att de mindre än tio minuter de har till förfogande inte särskilt troligt kommer att räcka till att hitta en skruvmejsel i rätt storlek eller öppna alla skruvarna. Jag tänker redan på hur mycket skit de kommer att få från de vuxna när skadegörelsen upptäcks och att det antagligen är värt vad de än gör med mig när de får ut mig som bestraffning för att jag försökt gömma mig.

Förbluffade röster hörs när låsvredet vägrar röra sig. Ansträngningarna fortsätter. Jag växlar mellan att hålla emot så hårt att vredet inte rör sig en millimeter och att ge efter en liten bit och sedan våldsamt vrida tillbaka, bara för att skapa en aning osäkerhet i fiendeleden. Deras anklagelser, försäkringar och andra lögner blir mer och mer frustrerade. Jag ler skadeglatt och fortsätter hålla emot och fortsätter att inte säga någonting. Alla pratar i munnen på varandra i alla fall, och om jag hade någonting att säga som jag trodde att mobben var förmögen att lyssna på skulle de inte höra mig.

Jag är nöjd med att låta mina handlingar tala för sig själva.

Till sist knäcks deras verktyg och trycket försvinner under mina händer samtidigt som någon metall klingande faller till golvet. (Det ska visa sig vara en särdeles ynklig bordskniv av rostfri plåt.) Förfärade skrik hörs. En liten stund senare låter det som minst halva klassen samlats i den trånga hallen utanför badrummet. Flickornas närvaro berättar för mig att jag är trygg - inte ens Cristofer är så dum att han skulle hoppa på den minste pojken i klassen utan förklarlig provokation i civiliserade människors närvaro. Men jag håller fortfarande i låset och säger fortfarande ingenting, bara för att berätta att idag gäller mina villkor.

En tid senare tvingas klassen att gå eftersom lektionen börjar. När de sista stegen avlägsnar sig öppnar jag dörren, och där står Cristofer. När han är ensam är jag inte lika rädd för honom, och jag tränger mig förbi honom utan tjafs. Han försöker dra en osammanhängande men hysteriskt rolig historia som handlar om att de försökte bryta upp dörren eftersom den hade gått i baklås, men ändrar sig omedelbart och frågar istället varför. Varför gjorde du det frågar han. Varför stängde du in dig så där?

Jag berömmer mig själv om att kunna tro på allting, men jag kan knappt tro mina öron. Jag vänder mig om och ser på honom som om han var en idiot, vilket inte kräver särdeles stor föreställningsförmåga.

Därför att ni ville få mig ut säger jag, inte det minsta tyst.

Mitt namn är Emil Wikström, och ibland får jag till det.