fredag 6 april 2012

Om ofattbara monster

En natt drömde jag en skräckfilm. Det var kul, jag såg allt hända på litet avstånd och fast jag upplevde det som om det var på riktigt visste jag att det var en film. Och fast den var kortvarig och intetsägande såg jag genast när jag vaknade grunden till en historia och satta mig ned och skrev den. Den stora familjen med sina små dramer och den könsobestämda berättaren är de enda sakerna jag lagt till från min dröm. Således:

STENGUBBEN

En dag i slutet av Nordlandets korta, grymma sommar for vi till den gamla sjön. Nitton personer packade i tre bilar, laddade och redo att suga den sista droppen värme ur året. När vi kom fram tog jag en noggrann titt på caféet, som jag brukade. Det var lite mer förfallet för varje år. Jag hade kommit fram till att ingen drev det längre. De slutade bara en dag och kom aldrig tillbaka. Lager av sprayfärg täckte träväggarna. En ruta var sprucken. En övergiven liten byggnad intill en övergiven liten strand.

Jag tror inte så många alls kom hit längre. Det fanns spår, en gammal eldstad, några få ölflaskor – otroligt nog hela – och godispapper utspridda i sanden. Det var en liten sandstrand, kanske trehundra meter bred, inte mycket mer än en liten glänta i en mycket stor skog. Tallar och björkar tornade runtom. När jag tänker efter verkade allting där liksom luta och torna över en. Särskilt stengubben.

Jag nämnde visst inte honom. Såvitt någon kunde räkna stod han precis mitt på stranden, hundrafemtio meter från skogen på bägge sidor, och stack upp ur vattnet alldeles nedanför strandkanten. Jag önskar att jag ansträngt mig lite för att kolla hur stor han egentligen var, bara för att kunna säga säkert. Han verkade vara ungefär tre eller tjugotre meter lång, något i den stilen. Det var omöjligt att säga, han fanns liksom bara på sin egen skala. När man kom nära brukade han torna över en mer än man skulle kunna tro att någonting någonsin kunde torna. Jag antar att vi borde ha anat nåt.

Stengubben var en ganska stor sten i vattnet, svart och blänkande som en sån där vulkanisk sten fast det inte funnits några vulkaner inom femtio mils avstånd de senaste tjugotusen åren, minst. Han hade en grov kantig yta som liknade ett ansikte från vissa vinklar. Påminde mig om Påsköstatyerna. Lite för stor för att någon nykter skulle vilja klättra på honom, fast det verkade nog så enkelt att få grepp och så.

Stengubben hade alltid funnits där och ingen av oss tänkte två gånger på honom. Man vande sig väldigt enkelt vid honom. Jag önskar att jag kunde säga att hundar skällde eller folk svimmade eller nånting, men icke. Han gav aldrig någon varning, förutom sitt evinnerliga tornande.

Så de gamla hade lagt sig i skuggan och de unga hade lagt sig i solen och barnen hade sprungit för att blöta ned sig och allt gick planenligt. Och jag gick ned till vattnet, utan att egentligen tänka på det. I efterhand tror jag att jag var litet orolig för att jag inte hörde barnen leva om som de borde om de lekte.

Och så såg jag dem stående på rad med blicken mot stengubben. Det var, som du nog förstår, ganska otäckt. Jag stretade för att hålla rösten glad och nyfiken när jag sa, ’Varför badar ni inte än?’

Det verkade ta flera sekunder innan de ens märkte att jag var där. Den äldsta av de små, Tom, vände sig frånvarande och sa, ’Vet inte.’

Jag vaknade liksom till och märkte att min blick letade sig mot stengubben som de andras och slet mig med viss svårighet. Det verkade som jag höll på att fångas i hans gravitationshål. Jag märkte att tvillingarna, Susanna och Maria, fyra år, grät. Eller, grät är inte riktigt rätt ord. Tårarna strömmade nedför deras kinder men de verkade inte veta om det. De stod bara sida vid sida och stirrade på stengubben som alla andra.

’Vem vill ha glass?’ sa jag, fortfarande glad, och tog tvillingarnas händer och började dra mjukt i dem. Inom en sekund spred sig löftet om socker genom flocken och tystade vad det nu var för sirensång de hörde, och de följde frivilligt med mig, utom Tom.

’Jag kommer snart’, sa han, utan att se sig om. Jag ryckte på axlarna och lät mig dras av tvillingarna som inte ville släppa mina händer.

Mona, som basade över förnödenheterna, var något irriterad när det visade sig att jag gått och lovat glass åt alla, men när hon tittade närmare på mig gjorde hon en min som sa att sötsakerna inte var någon större sak och lyfte frånvarande locket till kylbagen. ’Vad är det som händer?’ sa hon.

Jag försökte tänka ut vad jag skulle säga och gjorde någon slags gest med ansiktet mot stranden för att visa åt vilket håll saken pågick. Kroppsspråk är konstigt tycker jag. Jag tänker för mycket på det, antagligen, och jag verkar inte tala det omedvetet som de flesta gör. Men jag tappar tråden. Jag tittade åt stranden och såg Tom gå baklänges mot oss, snubblande, fortfarande utan att ta blicken från stengubben. Jag sa att det var en bra fråga och gick för att ta reda på det.

Det störde mig mer än jag ville erkänna att se den lille så besatt. Jag kunde se att han inte hade minsta tanke på var han gick och skulle kunna falla och bryta rumpan på en sten och ändå inte ta ögonen från stengubben. Så jag tog tag i hans axel och fick honom att närapå hoppa ur skinnet utan att ens säga nånting, vilket nog var bäst som det var. Jag tror inte jag skulle ha kunnat låta bli att höja rösten mot honom, och det skulle ha varit bara mina nerver och inte hans fel. Men jag lade handen på hans axel och han såg på mig vettskrämd, ett ögonblick. När han såg vem jag var blev han väldigt lättad.

Han log och öppnade munnen för att säga något men i stället ryckte han reptilsnabbt blicken åt sidan, som om han sett en bil på väg att köra över honom ur ögonvrån. Och jag tittade åt samma håll och det kändes som en liter bedövningsmedel sköljde över mitt ansikte och tio liter isvatten över ryggen. Jag tappade all känsel i kroppen förutom en isande kyla in i benmärgen. Jag hörde ljudet av mina knän som slog emot sanden och såg att jag var jämnhög med Tom. Han gnällde gällt, som en hund.

Det vi såg var stengubben, men han var på fel ställe. Närmare. Halva stenen var uppe ur vattnet, vilande i den fina gula sanden som om den hade allra minsta sak att göra där. Jag kunde se vattenmärket en tre decimeter högre än vågorna som lapade mot halvan som var kvar i vattnet. Jag tog in allt jag såg och hoppades att det var en dröm, för annars vore allting jag någonsin trott mig veta om världen fel. Ungefär då märkte jag att något var fel med vattnet, eller snarare att något var rätt.

Det var inte mycket, men det var lite turbulent, vattnet. Upprört. Fullt med sand som virvlade upp från botten. Som om det rusade in för att fylla hålet där stengubben stått fem sekunder tidigare. Det sa mig allt jag behövde veta och det sista jag ville veta.

Det var ingen dröm. Jag visste att jag måste göra nånting, fast mina ben var lika stadiga som löskokta nudlar. Jag hade inte ens kraft till att ropa. Jag viskade, ’Tom, kan du lyssna på mig?’ Jag väntade mig att han skulle stå kvar, men upptäckte att han klängde vid mig som om han var en baby och jag var hans mamma. Mitt bröst drypte av hans tårar. Jag kände mig lätt obekväm med hans närgångenhet och mängden av hans hud som rörde vid min, i våra badkläder.

’Ja’, sa Tom, dämpat, utan att röra sig.

’Han rör sig när vi inte tittar’, sa jag. Jag försökte låta självsäker, men det var lika mycket en fråga som ett påstående. Tom gnällde instämmande, och jag kände mig mer säker. ’Jag tittar på honom. Jag ska inte så mycket som blinka. Så du kan gå bort till din mamma. Okej?’ Jag undrade varför ingen hade märkt något än och insåg att det bara gått några sekunder och att inget hänt som någon kunde se utan att vara särskilt uppmärksam. ’Säg till Carl att komma hit.’

Carl var min storebror. Jag kunde inte tänka mig någon annan som skulle kunna lyssna på vad jag tänkte säga – måste säga – utan att slösa sekunder eller veckor på att försöka förstå. Jag var inte så säker på honom heller, men jag tänkte att han skulle kunna ha ett sinne böjligt nog att lyssna och inte ändra ämnet till min hälsa. Men ändå, medan Tom ställde sig upp med uppenbar motvilja började jag tänka att jag kanske var fångad i schizofrena paranoida vanföreställningar och skulle komma att bli inlåst, utan att någon för ett ögonblick skulle överväga möjligheten att det jag sa var sant, och de skulle lämna mig dreglande i en madrasserad cell med alla andra galningar som visste lika klart som jag att de var de enda i världen som visste sanningen, medan stengubben skulle komma närmare – inte röra på sig, utan bara komma närmare – varje sekund som ingen såg på den, tills den tog mig.

Och då insåg jag att jag var paranoid. Det fanns ingen rimlig anledning att tro att den var ute efter mig. Ingen anledning att tro att den skulle kunna komma långt ifrån stranden innan folk såg den. Men, den skulle kunna ta oss alla och löpa obehindrat en tid och det ville jag inte. Jag var inte säker på om det var min familj jag försökte beskydda eller hela världen. Jag var inte ens säker på vad jag menade med att den skulle ”ta” någon. Skulle den stå på folk? Äta dem? Skrämma ihjäl dem? Fast jag visste i djupet av mitt hjärta att stengubben inte ville oss väl. Den ville döda. Den skulle döda vem som helst om den hade en chans. Den var mycket gammal och bortom liv och död och hatade allt levande. Jag såg det bara på sättet den tornade över mig.

Och jag tittade och började se någonting virvla och tänkte att jag höll på att bli hypnotiserad. Det varade mindre än en sekund, tror jag, men det var en hemsk sekund då jag visste att jag inte kunde titta bort ens det minsta ögonblick och jag visste att jag måste titta bort innan jag var förlorad. Jag kan inte direkt beskriva det där virvlandet; det var som om han, stengubben, var en lins som ändrade fokus eller upplösning eller vad det nu är. Man skulle kunna tro att det gjorde honom mindre verklig, minde fysiskt närvarande, men tro mig, det gick inte att förneka stengubbens verklighet. Den titanen, den ytterst påtagliga, kolossala stengubben.

Hursomhelst räddades jag av Carl som ruskade min axel. Jag lutade mitt huvud för att röra vid hans hand med min kind, utan att titta bort. Jag tänkte på att Carls fru verkade ogilla mig och att jag aldrig kände mig bekväm omkring henne och jag tyckte att vi hade växt isär de sista åren. Han frågade vad som hände. Han verkade mycket angelägen. Jag kände honom huka vid min sida och hans hand glida ned från min axel.

’Det här är på riktigt’, sa jag, och tänkte på killen i den där filmen där han försöker övertyga en tågkonduktör att han såg Jultomten. Jag märkte, liksom från långt bort, att min röst var platt och uttryckslös och bestämde att det borde funka så bra som något. ’Det låter som fri fantasi, men för vår skull, för varje människas här närvarande livs skull, måste du lyssna på mig nu.’ Jag upptäckte på slutet att det lät som jag var på väg att gråta, och det kanske jag var.

Carl sa först ingenting, utan vred sig för att se mig i ögonen. Jag såg honom i utkanten av mitt synfält men lyckades hålla blicken kvar på stengubben. Han verkade ännu större än vanligt, tänkte jag, men så kom jag på att jag fortfarande satt på knä. Till slut sa Carl, ’jag lyssnar.’ Mitt hjärta slog lite snabbare.

’Stengubben rör sig’, sa jag, långsamt, drog ut på varje ord. ’Ungarna stirrade på honom för att de var hypnotiserade. Han hypnotiserar en när man ser på honom och han kommer närmare när man inte ser på honom.’ Orden kom snabbare, men jag kontrollerade flödet och undvek att betona nånting och ansträngde mig att göra hela avslutade meningar för att inte börja svamla. ’Titta på vattenlinjen så ser du hur djupt ned han var för en minut sen. Vi tittade bort typ fem sekunder och nu är han halvvägs upp ur vattnet. Om du tittar kan du nog minnas att han inte är där han varit förut.’

Carl svalde hårt och tittade. ’Jag kan se att det är annorlunda’, sa han, försiktigt. ’Det ser ut som vattnet minskat. Det är inte som jag minns det.’

’Du får tro mig på mitt ord’, sa jag. ’Snälla, jag är så rädd att du kommer att tro att jag är galen och få mig inlåst och jag kanske är galen.’

’Galna människor tror inte att de är galna’, sa han, och den gamla välbekanta ramsan lugnade mig litet. ’Jag måste säga att ditt beteende oroar mig en aning, till exempel att du verkar ha slutat blinka. Det är irrationellt beteende. Men om vi antar att vi är öga mot öga med en övernaturlig varelse är det en irrationell situation, där irrationellt beteende är förnuftigt.’

’Jag gillar när du är sådär smart’, sa jag, ofrivilligt leende, fortfarande med blicken på stengubben. Carl kunde snacka som en intellektuell på kokain, men han menade alltid precis vad han sa. Jag såg att han var ledsen att han inte kunde säga det jag ville höra. Men han hade inte sagt det andra heller.

’Ja eller nej’, sa jag. ’Tror du på mig?’ Jag visste att han hade svårt för att uttrycka sin åsikt om nånting; jag misstänkte att han hade svårt att ha åsikter. Men jag trodde inte vi hade mycket tid på oss. Och, förbanne mig, jag visste mycket väl att han inte hade något val, att jag tvingade honom till det enda möjliga svaret.

’Ja’, sa han, förstås, efter en kort paus. Han verkade frustrerad, och jag försökte ge honom en blick som sa hur ledsen jag var, men utan att ta ögonen av stengubben. Carl satt ned intill mig, så nära att hans höft rörde vid min fot som fortfarande vilade under mitt lår. Jag sträckte ut benen framför mig, fortfarande med mer än hälften av mina ögon på stengubben.

’Så vi har en läskig ambulerande jättestor stenskalle’, sa Carl, avfärdande. ’Vad ska vi göra åt saken?’

’Jag har tänkt lite på det’, sa jag. ’Om vi bara kan få alla in i bilarna och köra fort som fan härifrån får någon annan ta hand om saken. Kanske med atombomber.’

’Det blir svårt att göra utan att skrämma dem. Och jag tror inte någon äldre än tjugofem kommer att tro på den här skiten ens om stengubben står på deras tår. Eller om de tror på det så får de hjärtattack.

’Ja det är du som är hjärnan i den här operationen’, sa jag, syrligt, för att det verkade bättre än att erkänna att jag inte hade någon annan idé.

’Nej, det är bra’, sa han. Min bror, tankeläsaren. ’Kunde inte tänkt ut nåt bättre själv. Vi måste bara tänka igenom detaljerna.’ Han lät avlägsen och jag kom på att han var på god väg att sugas in av stengubben.

’Vakna’, skrek jag, kanske högre än helt nödvändigt. Han ryckte till som om han fått ett bistick i pungen. Jag kände hans frågande blick på mig. ’Se upp så du inte blir hypnotiserad.’

’Lättare sagt än gjort. Vi kanske skulle turas om’, sa han, och ruskade på sig. ’Nej, fokusera. Hur får vi in alla i bilarna utan några frågor och utan att titta bort från stenskräpet?’

Plötsligt blev jag medveten om att barnen inte levt om på ett bra tag. En skugga föll över mig och jag insåg att hela gänget stod bakom oss, barn och vuxna och allt. ’Vad gör ni?’ begärde en skärande röst. ’Vad är det som händer med den . . .’ Hon stannade av, säkert för att hon lyssnat på sig själv och kommit på att det inte fanns något bra sätt att avsluta meningen. Sam, Carls fru. Jag undrade, som jag ofta undrat förut, om det bara var min föreställning eller om hennes röst var verkligt irriterande.

’Vi måste gå nu’, sa Carl och ställde sig upp. Han talade högt och klart, med auktoritet jag inte kunde förstå hur han frammanade. Tydligen improviserade han. Så olikt honom att handla utan en plan, tänkte jag. ’Allihop. Packa, vi far härifrån, nu! Nej pappa, jag kan förklara senare.’ Jag kunde se pappa bakom mig, med rodnande kinder och Carl som stängde ned honom så snart han öppnade munnen. ’Inte just nu. Vi måste härifrån NU!’ Han röt högre än jag hört honom förut, med en röst som förnekade varje försök till argument. Min hjälte.

De lydde honom faktiskt och flydde likt en flock mot bilarna. Carl stannade och böjde sig ned och tog mina händer och drog upp mig, noga att inte blockera mitt synfält. ’Kom så går vi’, sa han, förvirrad och stolt. ’Ta det lugnt, fortsätt titta, jag hjälper dig att gå.’ Hans arm över mina axlar kändes trygg och stark. Vi gick, långsamt, till bilarna där de andra redan trängde sig in med bagaget på plats. Han fick verkligen fart på dem.

Pappa väntade dock. Han lyckades väldigt bra med att inte vara arg, tänkte jag, men hans röst var hög och anklagande. ’Kan du nu vara vänlig och byta några ord, pojk’, sa han, och Carl, som jag antar litade på att jag kunde ta mig fram själv de få steg som var kvar, vände sig för att säga något åt honom – vad, kan jag bara gissa. Men jag föll på nånting, och jag försökte hålla blicken på stengubben och tänkte inte på att ta emot mig, och jag hörde pappa säga mitt namn, och jag kände smärta i tinningen och visste inget mer.

När jag vaknade var det mörkt. Jag kände en lukt av gammalt hö, torrt gräs och, svagt, hästbajs. Barn grät. Jag kände hö kittla mig i ryggen och förstod att jag var i en lada. En del av folket var där, sittande i en vid cirkel på golvet. Jag låg på sidan av, och grymtade för att tillkalla uppmärksamhet – jag tänkte att det inte var någon större idé att försöka prata begripligt – och en figur kom omedelbart på fötter och gick åt mitt håll. Carl, såg jag på silhuetten.

’Hurg’, sa jag och harklade mig. Halsen tycktes igenklibbad och mitt huvud värkte våldsamt. Han knäade intill mig och strök min kind med en ömhet jag inte hade känt på länge.

’Hej’, sa han, mjukt, försiktigt. Jag försökte se hans ansikte, men det var för mörkt. Han förutsåg vad jag tänkte fråga och frågade åt mig, ’vad hände? Alla såg. Efter att du föll, eller vänta, vad kommer du ihåg?’

’Jo’, sa jag. ’Jag kommer ihåg att jag föll och slog huvudet på nånting.’ Min röst lät svag och rosslig.

’Ja, alla såg på dig, dumt nog, ingen tittade neråt stranden på kanske tjugo sekunder.’ Jag insåg hur skakad han lät, som ett litet barn. ’Sen tror jag alla tittade dit samtidigt och såg honom torna upp sig en tio meter bort. Vi skrek som satan. Ingen rörde sig på en minut eller så, och sen tryckte jag pappa in bakom ratten och lyfte in dig i mitt knä och vi drog järnet.’

’Varför är vi här?’

’Det vet jag inte. Jag tror vi var lika chockade allihop. Utan vidare var vi bara härinne och vågade inte fara någonstans.’

’Är vi, äh, klarade sig alla?’

’Visst ja, du har sovit femton timmar. Farmor och farfar dog. Hjärtattacker båda två. Vad var det jag sa?’ Hans röst skar sig och han böjde sig över mig och vi kramade varandra och grät lite.

’Finns det något att dricka’, frågade jag efter en stund. Det fanns, fick jag veta, en brunn utanför plus hälften av allt vi hade tagit med oss till stranden. Åtta personer höll vakt utanför. Barnen höll på att somna. Sam dök upp där jag satt med Carl, men hon störde mig inte lika mycket som hon brukade. Antar att jag hade viktigare saker att oroa mig över.

Men vi hade inte mycket tid till palaver förrän vi hörde en stor krasch utanför och skriande hästar, följda av människoröster. Alla sprang ut, och Carl följde mig där jag gick långsamt efter. Jag blev yr och lutade mig på honom och kände en sådan våg av tacksamhet att han alltid var där, att han kände mitt hjärta bulta och såg förvånad ut. ’Jag älskar dig’, sa jag, och det verkade inte det minsta ostigt, eller smörigt, eller likt någon form av mejeriprodukt. ’Jag älskar att du är med mig fast din fru hatar det.’

’Det är toppen’, sa han, ’men kan det vänta?’

’Jag ville bara säga det.’ Jag tänkte inte att jag ville att han skulle veta det för att jag trodde att vi skulle kunna dö inom kort, men sedan slog det mig och det kändes ännu mer rätt att ha sagt det.

Utanför, runt hörnet, såg vi stengubbens mörka profil torna över en äng. Han stod på ett staket, eller resterna av ett staket, och hästarna var lösa. En del av dem stod still och stirrade på honom. En del verkade nosa på marken under stengubben där deras vänner antagligen var mosade.

’Den är ute efter oss’, sa någon, en vördnadsfull viskning. Jag såg att våra bilar var skrot och hade plötsligt en idé.

’Lyssna, är ni snälla’, sa jag, med en ansträngning för att tala högt och tydligt. ’Titta inte bort men lyssna på mig. Några kan stanna här och hålla honom på plats medan resten av oss går in till stan. Vi skaffar hjälp. De kan knappast ignorera det här även om det låter som en knäpp historia, om det är tolv femton personer som berättar.’

Det var tyst tio sekunder eller så. Lille Tom sa, ’Jag kan stanna. Jag är bra på att titta på honom.’

Vi pratade igenom våra möjligheter och röstade om att dra lotter och i slutändan stannade Tom och hans mamma, Rita, och Carl och jag. Småbarnen skulle bli mindre traumatiserade av en mils vandring in till civilisationen än av att stanna här, bestämde vi, och så gick de. Carl bad Sam att stanna med honom, men det verkade som hennes överlevnadsinstinkt var starkare än hennes motvilja att lämna honom och mig ensamma. Jag sa det till Carl, medan vi satt och såg på stengubben och väntade på soluppgången. Han sa att det kunde stämma, och han trodde inte äktenskapet skulle hålla.

Jag försökte säga att jag var ledsen, men han trodde mig inte.

Och vi väntade. Och stengubben väntade. Till skillnad från oss var han tålmodig, och missade ingenting. Han väntade på minsta lilla öppning. Han väntade och månen vandrade över himlen och jag antar att vi alla råkade blinka samtidigt. Jag vet inte hur det annars gick till. Jag blinkade, och Carl och Rita var döda.

De stod bara en hårsmån från mig, och nu stod han där i stället. Innan jag såg så pass mycket var jag redan i full färd med att falla ihop i chock. Jag låg på rygg i det tunna gräset med Toms ansikte begravt i mitt bröst och såg upp på stengubben, så nära, så evigt ofattbart stor. Han verkade darra, och han verkade luta sig över mig, fast jag kunde se att han inte rörde sig en millimeter. Han böjde sig ned tills hans ansikte var så stort som hela världen, tills jag kunde ha rört vid honom med min tunga. Långt borta i en annan värld kände jag en våt värme rinna nedför min ända och sprida sig över marken där jag låg. Jag visste utan minsta tvivel att stengubben skulle ta mig samma mikrosekund som jag blinkade, och mina ögon brann, och jag visste att han visste det. Jag kunde nästan höra hans skratt. Jag kunde höra Tom gråtande ropa efter sin mamma i ett oavbrutet, gällt skrik.

Och det jag var mest rädd för var att få se stengubben röra sig. Inte att han plötsligt skulle stå på mig när jag blinkade, men jag föreställde mig att jag skulle se honom röra sig, kanske se på mig, kanske tala, och det skrämde mig mer än allting. Så jag blundade.

En evig, andlös sekund gjorde jag absolut ingenting. Jag rörde mig inte, tänkte inte, kände inte mitt hjärta slå. Sen kände jag Tom röra sig och släppte taget om honom. Jag upptäckte att jag kramat honom så hårt att mina armar var bedövade och jag begrep inte att han inte hade ont. Jag satt upp och insåg att stengubben var borta.

Jag såg på Tom, ofantligt lättad att kunna se var jag ville. Han såg ut som han förlorat sin enda vän och jag antar att han hade det. Han såg på mig och snyftade och pressade ansiktet mot mitt bröst igen och fortsatte gråta, en lång stund. Jag undvek att titta på hålet där stengubben hade stått på hans mor och min bror. Jag försökte låta bli att tänka på hur bra det kändes att stengubben gav sig på någon annan än mig.

Vi såg rökmolnen stiga vid horisonten medan dagen gick, och vi åt mackor med skinka och vissen sallad, och drack coca-cola. Jag tyckte jag hörde en siren långt borta.

Jag vet inte hur det hände. De ungas sätt är så rättframt och simpelt att det förvirrar oss ibland. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tror det var fel. Men plötsligt gned vi våra badkläder mot varandra och sen var vi utan kläder och det var oerhört tillfredsställande, vitaliserande. Det verkade som vi var rena och hela och välsignade, de sista människorna på jorden, och jag tänkte att jag kanske skulle kunna leva med att vara det.

Men stengubben kom tillbaka, till slut. Han stod på Tom och har inte rört sig sedan dess. Fastän jag har tittat bort.

2 kommentarer:

  1. Jag har drömt en mardröm om den här dröminspirerade novellen. Ville bara säga det. Sjukt obehaglig ångesttext som får det att krypa i skinnet på mig. Fy...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kanske är ett mardrömsvirus som jag hjälpt att sprida. . .

      Radera