torsdag 29 mars 2012

Om hopp och världens ände

Eldflugornas Grav är den enda historia jag vet som kan få mig att gråta. Det är säkert. Ibland kanske jag får något i ögat, eller kanske någonting påminner mig om något verkligt sorgligt, men det hör inte hit. Jag blev rörd av den här historien jag läste, Alan Moores historier kan ha den effekten, och jag svepte mig i min rock och snubblade ut genom dörren i stället för att bara vanka fram och tillbaka i min överdrivet rymliga lägenhet som jag oftast brukar när jag läser något som engagerar mig att fundera och resonera och debattera med mig själv, jag gick ut för att få litet luft under mina tankars vingar och meditera över vad det var med Tom Strong som var så rörande.

Den handlade om världens undergång, som var en väldigt positiv upplevelse för hela mänskligheten. Alla hemligheter och lögner tog slut, alla tider och platser förenades, alla människor delade tillsammans det ultimata mänskliga ögonblicket och den feta damen sjöng "She'll be coming round the mountain". Jag ska inte avslöja vad som hände sedan. Men i alla fall fanns här vissa filosofiska tankar jag gillar. Om allting är för alltid, och ingenting är helt meningslöst, och ingenting någonsin går förlorat, och diverse andra effekter som visar sig när vi träder utom tiden och ser universum från utsidan som vi måste anta att det går att se, även om ingen människa skulle kunna göra det - och vi måste anta, som killen i Memento, att det är så; att saker finns och pågår och betyder något oberoende av vårt medvetande om dem - om vi vågar tänka en så ambitiös och tillitsfull och eftertänksam och modig tanke finns det inga som helst gränser för hur mycket vi kan leva, och älska, och hoppas. Skräck betyder ingenting. Ensamhet betyder ingenting. Ingenting betyder ingenting.

Ungefär så tänkte jag när jag gick genom regnet som jag efter hand upptäckte var snö. Ett lätt, muntert snöfall med flingor så stora att jag fick gapa som hos tandläkaren för att kunna fånga dem i munnen. Med sinnet tyngt av stora tankar och hjärtat bubblande av hopp gick jag och flinade som en idiot. Rocken fladdrade bakom mig och min nyrakade svål täcktes av en snabbt smältande snökrona och mina kinder var genomvåta. Mitt bröst blev också snabbt vått och kallt men det föll mig inte in att stänga rocken. Jag gillar att täcka mina ben och armar och fötter och händer i flera lager och lämna bröstet så gott som bart med bara en t-tröja för att liksom symboliskt gå med mitt hjärta obepansrat. Dessutom tyckte jag jag kände litet vår i luften och tänkte att dessa makter vill jag som Karin Boye möta försvarslös.

Ja jag hade vid det här laget gjort min lilla utflykt till en av mina vandringar för att söka efter kärleken. Det hade fascinerande resultat. Obegripligt många människor vandrade runt på de gyttjiga vägarna i snöyran, som blev allt kraftigare. Jag mötte en mängd små barn som sprang runt i par och viskade hemlighetsfullt till varandra. Jag mötte en man som såg på mig som om han inte riktigt visste hur han skulle möta min blick, och en fem sekunder efter att vi gått förbi varandra fick jag för mig att han var jag om fem-tio år och jag vände mig om för att ta en titt till och såg bara en tom väg. Och jag mötte inte mindre än fyra kvinnor som gick för sig själva på de långa ensliga vägarna nedåt älven, samt en som rastade en hund. Fem gånger närmade jag mig dessa främlingar med ett glatt och vänligt leende och en liten respektfull nick när vi passerade varandra på vägen, och fem gånger krossades mitt hjärta.

Fem gånger vägrade världen vara en sådan plats där man kan säga till en vilt främmande människa "Hej, jag letar efter kärleken, vad gör du?" eller "Hej, har du funderat på vad som finns utom tidens gränser?" eller ens "Hej". Eller kanske den är det och det var mitt mod som svek mig fem gånger. I vilket fall som helst stannade jag till slut på andra sidan skogen och tittade upp mot himlen för att fånga snöflingor på tungan och trodde för ett ögonblick att världen försvunnit. Snön hade ersatts av osynliga regndroppar, och det enda jag kunde se var en himmel bestående enbart av färgen av våt snö, och jag hörde inte längre de mjuka dunsarna av gigantiska snöflingor som landade på mina axlar. Och så gick jag hem, våt och andfådd och besviken.

Men jag hoppas fortfarande. Jag menar, vad har jag att förlora? Möjligen litet mage om jag försöker det här varje dag.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag längtar efter sommaren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar