fredag 24 februari 2012

Gick just som en storm genom arkivet och lade till vitsiga signaturer till tre månaders inlägg

Hoppas ingen märkte något.

Mitt namn är Emil Wikström, men mina vänner kallar mig Emil Senil.

Om tid

En del av mig är flera tusen år gammal. Är det en löjlig sak att säga tycker du? Det spelar absolut ingen roll för mig att du tycker det, kära läsare. Jag är gammal nog att inte bry mig om ett och annat, ser du.

Det är dessutom sant. Boken jag hållit på med så länge handlar om en person som av olika orsaker reser litet framåt och bakåt i tiden och av andra orsaker går igenom ett mer än fyratusen år långt liv. Alla de åren har jag upplevt i mina många vilda klara fängslande fantasier; det är själva grunden för hur jag arbetar. Jag föreställer mig vad som händer och gör det så levande för mig att jag personligen upplever de handlingar och tankar och känslor mina karaktärer går igenom. (Det har hjälpt mig mycket i mina pågående ansträngningar för att förstå vad känslor är, eftersom jag på det här viset kan erfara känslor mycket tydligt och kraftfullt men det är en historia för en annan dag.) Dessa dagdrömmar som jag brukar framkalla oftast när jag ligger till sängs och håller på att vakna eller somna är inte mindre levande för mig än vilka drömmar som helst.

Så när min huvudperson, Jenny, går igenom alla dessa tusentals år är jag där. Jag är i henne, jag är henne. Jag tror att det länder mitt skrivande en viss trovärdighet och psykologisk realism. Jag gör allt för historien, ska du veta.

Fast det har vissa sidoeffekter. Jag har glömt mycket av hur man håller en normal konversation, om jag någonsin vetat mycket. Jag liknar kanske en gammal gubbe som haft de flesta konversationer hundra gånger och lätt tröttnar och lägger ned mitt i ett samtal han redan vet hur det kommer att gå, eller Gandalf när han kommer tillbaka till Midgård i den andra filmen och tar en liten stund på sig att komma ihåg vad han heter. Jag minns en tidningsartikel jag läste en gång i gymnasiet om något som kallas geriatriscendens, det upphöjda spirituella medvetande som kommer med gammal ålder. Det innebär minskat självmedvetande och ett större medvetande om allt det som inte är en själv och hur de två passar ihop med varandra. Jag kunde genast knappt bärga mig att bli gammal och klok.

Och ser man på, jag har lyckats. Knappt trettio och jag har samlat på mig vishet och erfarenhet i en utsträckning som närmar sig hela den mänskliga civilisationens historia. En del av mig har levat i mer än fyratusen år.

Den delen har också vant sig vid att leva för evigt. Den har en påtagligt, fundamentalt annorlunda bild av hur tiden fungerar. Den delen gillar att ta det lugnt och låta saker ta så länge som de behöver och sen dra ut på dem ännu mer för att avnjuta dem både i minsta detalj och i fullständig helhet. Jag tror, delvis, att jag bokstavligen har all tid i världen att göra saker. Jag måste konstant påminna mig själv att livet faktiskt är kort för att inte slösa hela dagar och veckor på vad lättsamma nöjen min trygga lilla lägenhet erbjuder. Det fungerar inte alltid.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag beklagar om du tycker att jag inte uppdaterar snabbt nog.

tisdag 7 februari 2012

Om jag skulle gifta mig

Skulle jag vilja karva en ring av granit. Långsamt och noggrant. Eller möjligen något mer bekvämt smycke. Men det skulle vara gjort av granit, den tråkiga grå stenen, för att visa vad som kan bli gjort och vad som kan vara vackert om vi bryr oss om dess form, dess mening och dess unika konstruktion mer än var det kommer ifrån.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har en blagg som är till hälften kontaktannons.