söndag 15 januari 2012

Nattliga grubblerier, del 2

Såhär går en låt av den gammeldags gamle barden/skojaren/satiristen/folksångaren Stefan Demert:

Överallt ligger gamla ruiner
Där det jämt råder halvdunkel dag
Och där vindar från öknarna viner
Och gör allt till en sandsarkofag
Varför är du så sorgmodig, Anna
Varför vrider du tiden tillbaks
Du kan inte förmå den att stanna
För att vara dig enbart till lags
Ditt liv blir en börda att bära
Om du ständigt ska vända dig om
Låt allt som är nu bli dig nära
Glöm bort vilka vägar du kom

Släpp förtöjningen, låt båten glida
Låt årorna flyta sin kos
Se strändernas hus vid din sida
Som av utdöda dagar bebos
Det är där dina vålnader lever
Dem ska du inte stanna hos
Ligg på rygg i den glidande båten
Som en mognande frukt i en skål
Och se stjärnornas valv över bråten
Se din moder, din vagga, ditt mål

Varje sorg blir en stång i det galler
Som förstärker den bur där du bor
Glöm bort det som vissnar och faller
Kom ihåg allt som spirar och gror
Varje natt är en skimrande gåva
Varje dag är ett mynt i din hand
Vi är födda att vaka och sova
Och att färdas till strand efter strand
Ingen mänska kan göra dig illa
Alla gudar som finns vill dig väl
Din skuggvandring här är en villa
Du bär gudarnas frö i din själ

Släpp förtöjningen, låt båten glida
Låt årorna flyta sin kos
Se strändernas hus vid din sida
Som av utdöda dagar bebos
Det är där dina vålnader lever
Dem ska du inte stanna hos
Ligg på rygg i den glidande båten
Under himmelens höga kupol
Någonstans är du alltid förlåten
Av din moder, din vagga, ditt mål
Någonstans är du alltid förlåten
Av din moder, din vagga, ditt mål

Ett par begrepp som kanske är oklara:
1. Jag vet inte vad som menas med "sandsarkofag", utom kanske det uppenbara: En sarkofag av sand. Jag hör snarare ordet "sannsarkofag", fast det förra verkar aningen mer rimligt.
2. "Villa" avser här uppenbart inte ett hus. Jag antar att det antingen är en förkortning av synvilla eller en annan slags villfarelse som inte är begränsad till det synliga. Vi ska återkomma till detta om en liten stund.

Några andra begrepp så främmande skrämmande spännande att de knappast går att tolka, fast vem kan låta bli att försöka:
1. Vem är Anna? Det är väl den stora frågan. Varje gång jag lyssnar på sången undrar jag om det är någon herr Demert känt, och om sången isåfall är menad som hyllning, instruktion eller hån, eller om den handlar om en påhittad figurs fantastiska levnadsöde, eller vad. Kanske alla är Anna, kanske lyssnaren är Anna, kanske är namnet bara till för att rimma på stanna.
2. Vem är Anna? Hon kan inte stanna tiden, men hon kan vrida den tillbaka. Älskad av alla gudar, orörbar av människohand, men hon är fängslad av sorger och jagad av spöken. Den upprepade försäkran att hon är förlåten, någonstans, om hon kan ta sig dit säger oss att hennes olycka är det viktigaste i hennes historia.
3. Vad är dessa "utdöda dagar" som bor i husen på stranden? Tider som inte ens Anna kan komma tillbaka till? Men de utgör ändå någon fara för henne, och kanske någon lockelse eftersom berättaren måste säga till henne att gå ifrån dem och deras vålnader.
4. Vem är det som säger detta? Till vem? För det mesta talar sången direkt till Anna, ställer personliga frågor och säger vad hon kan, borde och ska göra, men det är inget definitivt. Sången beskriver också världen som Anna tycks bebo och det är knappast något hon behöver höra. Jag får snarare intrycket att att tala till Anna är sångens sätt att berätta för lyssnaren om henne och hennes skuggvandring.
5. Vad eller vem är "Din moder, din vagga, ditt mål"? Om vi ser sidledes genom de poetiska uttrycken verkar nästan allting i sången handla om hur Anna inte kan eller vill släppa sitt sorgliga förflutna. Att glida med strömmen i en båt utan åror verkar som den sista utvägen för att ta sig framåt. Hennes mål i livet verkar alltså vara att ta sig tillbaka till vaggan och modern, kanske till och med tillbaka in i modern. Men detta mål finns uppe bland stjärnorna.

Nu hade jag tänkt göra en lista över alla ohyggligt vackra poetiska uttryck i sången, men den skulle täcka i stort sett varje rad. En höjdpunkt är biten om sorger som blir till järn i din bur. Det är inte lika fint som förut när jag trodde det var varje sång i stället för sorg. Sånger om sånger slår aldrig fel, tänkte jag, även om det vore ett alldeles särskilt hjälplöst olösligt mysterium.
"Glöm bort det som vissnar och faller, kom ihåg allt som spirar och gror" låter som ett gott livsråd. Inte lika helgjutet som "Gråt när du måste, skratta när du kan" men å andra sidan har mig veterligt ingen gjort en sång om det. Man skulle kunna påstå att det är farligt att glömma allt som är ruttet och fel, dömas att upprepa historen och så vidare, men då säger jag att livet är för kort. Alldeles för kort för att kännas vid allt det goda. Så varför inte ta vara på varje tillfälle som bjuds att lukta på blommorna. Så att säga.

(Jag älskar metaforer.)

Och så har vi hela den följande biten från skimrande gåvor till gudarnas frö. Det kommer direkt in på tio i topplistan över saker jag skulle vilja säga till varje människa i hela världen om jag kunde. Om jag hade barn skulle jag sjunga det för dem. Om jag bara kunde säga en sak till i mitt liv skulle jag överväga att säga det.

Ja, till och med raden om att din skuggvandring här är en villa. Jag tror inte det är så mycket nödrim som ett litet skutt mot den djupare sidan av bassängen. Den raden antyder att världen vi upplever är en illusion, i enlighet med diverse supersträngteorier, Bibelverser och Maya. Om vi i denna världens skuggvandringar glömmer att i verkligheten kan vi inte bli sårade, att i verkligheten vill oss alla universums krafter väl, att i verkligheten bär vi inom oss frön till någonting större och bättre än oss själva; ja, då vore det väl värt att försöka komma ihåg?

"Vi är spirituella varelser fast i mänskliga upplevelser" och andra djupsinnigheter.

Så slutar sången i en litet intetsägande nedåtgående spiral. Historien, om det är en historia, fortsätter för alltid. Spola tillbaka och börja om

Jag glömde nästan: Jag håller på och laddar upp låten på Youtube. Har hållit på i två timmar. 16% klart. 886 minuter kvar. Jag tror att tiden går upp med 20 minuter för varje procent som laddas upp. Men den kanske går att se när du läser detta.

[Uppdatering: 24 Februari 2012 har jag äntligen lyckats ladda upp låten.]

Mitt namn är Emil Wikström, och jag sjunger bäst när ingen lyssnar.

söndag 8 januari 2012

Varför är det så många sjuka Buddhor här?

Varför är en bonde ett sånt vanligt verb här?
Vi är i Atlantis.

Varför är min ena potta så osedvanligt feg här?
Vi är i Mesopotamien.

Varför skuttar alla suddgummin omkring så snällt här?
Vi är på Godahoppsudden.

Varför kan ingen åka skridskor här idag heller?
Vi är i Tunisien.

Varför är det så många explosioner som har ont här?
Vi är i Bombay.

Varför lagar sikarna i ån så många bilar här?
Vi är i Mexiko.

Varför smälter frusna enar bara om de tappar humöret här?
Vi är i Argentina.

Varför är det så många omptimistiska grytor här?
Vi är i Japan. (Den var lätt.)

Varför svär alla i samma tonläge här?
Vi är i Sverige.

Varför är livet så likt en simbassäng här?
Vi är i Liverpool.

Varför är det så mycket oväsen när man ska ta ett lån här?
Vi är i London.

Varför måste alla näsor ro med mikrofoner till åror och sedan ro tillbaka här?
Vi är i Mikronesien.

Varför kucklar bara de mjukaste aporna här?
Vi är på Galapagos.

Varför ser man så enkelt på ekarnas vader hur gamla de är här?
Vi är i Ecuador.

Varför är det så många låsta strömförande blomsterängar som vinner i Poker här?
Vi är i Los Angeles.

Mitt namn är Emil Wikström och jag tycker om ordvitsar.