Skräck

När jag läser riktigt bra skräckhistorier, som just nu en hög serier av Junji Ito, blir jag rädd för att titta på reflektiva ytor. Speglar är värst, fast fönster är nästan lika illa. Jag blir rädd för vad jag skulle kunna få se. Jag är inte säker på om det är min egen spegelbild jag fruktar, eller världen på andra sidan speglarna, fast jag tror på det senare.

När jag var väldigt liten hade jag en störande mardröm där jag stod i hallen utanför mitt rum och rättade till en sak som hängde på väggen. Kanske en tavla, mer troligt en klocka. Varje gång jag vände mig bort blev den sned igen, och jag var tvungen att vrida den rätt igen eftersom det var orätt att den skulle flytta på sig av sig själv. Osäkert om den här drömmen är orsaken till min djupa avsky för sådana fenomen som våldför sig på naturlagarna eller tvärtom, men i alla fall. När saker händer som inte borde kunna hända i den här världen stör det mig. Det känns förolämpande. Förnedrande. När flimrande Samara klättrar ut ur teveskärmen, när ett ärr i någons ansikte växer till ett hål som är djupare än huvudet det sitter i, när en staty rör på sig medan ingen tittar så känner jag mig som prydlige lille Stan Uris i mötet med Det. Inte bara skrämd eller äcklad eller chockad men förrådd. En del av mig är pinsamt, barnsligt beroende av världens pålitlighet, tingens förutsägbarhet.

Så vad är det med speglar som gör dem mindre pålitliga än tingen de speglar? Om jag vågade lyfta blicken i badrummet och såg någonting röra sig bakom mig, med hjälp av en spegel, vore det så mycket värre än om ett finger kom ut ur avloppet framför mig?

Det slår mig att det inte alls är ovanligt att vara rädd för speglar. Jag minns en skämtteckning som lugnande förklarade att det vore oerhört konstigt om den galna mördaren som gömde sig i baksätet i din bil för att överfalla dig när du satte dig bakom ratten väntade till precis det ögonblick du tittade i backspegeln innan han gjorde det.

Kanske är det så enkelt som att vi på oedvetet plan ser speglar som fönster till det okända. Och visst blir man rädd för det okända, när natten är sen och timmen är noll. Och man råkar läsa en skräckhistoria om en liten Japansk självmordskult samtidigt som Fade to Black kommer på spellistan. Och fönstret till vänster är lite för nära så man håller blicken fäst vid dataskärmen bara utifall att.

Mitt namn är Emil Wikström, och idag kan jag inte frukta intet utom själva fruktan.