Gjutaren

En sann historia.

Det är en vacker sommardag och av någon anledning är jag med kusin Tim och besöker Baggböle herrgård med hans päron. Tims småsyskon är inte födda än och jag tror att vi är tonåringar utan några bekymmer i världen. Jag vet inte var hans storasyster är idag. Kanske är det tur för oss alla att hon inte är med.

En långsam förmiddag passerar och vi äter fika i huset och leker på gungbräda och klätterställning och gungor, alla av rostigt järn och täckta i våldsamt flagnande grön färg. Precis som det brukar vara på herrgården, vad jag minns av de två eller tre gånger jag varit här förut.

Viss underhållning finner vi sedan i att beskåda den vildvuxna botaniska trädgården på baksidan, nedåt älven. Tim och jag vandrar kors och tvärs bland grusgångarna halvt lyssnande på mosters utläggningar om floran. Hon kan namnen på alla växterna. Alla namnen.

Solen steker och vi söker oss till skuggan av någon slags vag byggnation mitt i naturen. Vi ska senare tvista om vad det var vi fann: Kanske en ambitiös jordkällare, kanske ett brofundament, kanske en påbörjad damm eller en pumpstation av något slag. Mina minnen ska bara behålla ett intryck av en formlös kulle med natur på utsidan och järn och lera och droppande vatten på insidan. Å, insidan.

Vi ser en mörk öppning bland skuggorna i kullen, och något som rör sig där inne. Ett tjockt ihållande mekaniskt ljud hörs, kanske ett metalliskt klang. Innan vi medvetet uppfattat all denna information springer vi så fort vi kan tillbaka till ljuset, tillbaka till de vuxna, tillbaka till världen.

Moster och hennes man sitter och jäser vid ett träbord och uppfattar inte det minsta av vår skräck, vår vanmakt, vår undran inför det oförklarliga, smärtan i vår konfrontation med de ting som inte borde få finnas, som helt tydligt våldför sig på naturens lagar. De jobbar med dammen, säger moster, med lugn övertygelse, eller något annat lika meningslöst förklarande. Med ett knivliknande leende beordrar hon oss att gå och prata med vem som nu håller på därinne, fråga vad han gör, kanske lär känna nya människor, kanske lär er något nytt, framför allt roa er själva och låt oss vuxna njuta av ett ögonblicks lugn och frihet.

Vi går tillbaka till grottan. Sida vid sida, med stela ben. De dödsdömdas sista resa, en grön mil genom den fruktansvärt vackra grönskan. En lila fingerborgsblomma av något slag vid sidan om gången bränner sig in i mitt minne, en blomma som får stå för alla blommor, alla våldsamt växande, vildsint ohejdbart levande ting som ramar in mitt och Tims sista dallrande ögonblick i livet.

Ingen av oss säger någonting.

Vi går in i mörkret och jag ser en ståldörr som hålls öppen av en liten klubba och kommer ihåg en skräckhistoria av Roald Dahl jag läst nyligen, om en ung man som lockas att öppna en dörr i fästet av en bro någonstans; lockas av illavarslande omen han varken kan motstå eller förstå, innan dörren slår igen bakom honom och lämnar honom instängd med sakerna i mörkret.

Men det som står framför oss liknar ingen spökhistoria. En bredaxlad man i overall och skäggstubb och basker med en cigarrettfimp i mungipan och ett långskaftat verktyg på axeln står och väntar i dunklet. Någonting glittrar i hans ögon.

Vi skulle fråga vad du jobbar med, säger jag med min mest välbelevade gosseröst.

Jag gjuter, säger varelsen som ingen någonsin ska kunna övertyga mig inte är ett troll, jag gjuter. Hans röst rosslar och glider och stiger och han flämtar hest mellan varje stavelse och rullar med ögonen och någonting i själva upprepningen säger mycket mer än de fjuttiga fyra orden någonsin borde kunna förmedla, en slags fundamental frånvaro av mänsklig kommunikation. Han pratar inte med oss. Han utför en ritual som råkar innehålla ord.

Jag gjuter, jag gjuter.

Vi springer förstås ut därifrån så fort våra fjortisben kan bära oss, tillbaka till en värld med sol och skratt och glädje och naturligtvis följer han inte efter oss. (Troll spricker av solljus.) Och naturligtvis skrattar alla åt vår historia, och ska skratta allt framgent. Vi ska själva skratta för att kunna låtsas att det är roligt, för att kunna låtsas att det kanske inte riktigt är på riktigt.

Jag gjuter, jag gjuter.

Jag ska alltid kunna höra den rösten. Jag ska kunna härma den väldigt bra, men inte riktigt rätt. Femton år senare ska jag undra om jag kanske fortfarande är kvar i den där dammen eller tunneln eller brofundamentet eller grottan. Om vi kanske aldrig sprang därifrån.