September

Jag tror September är min favoritmånad.

Jag fick ett infall att gå ut i kväll och sätta mig i en korsning mellan två små grusvägar. Kanske skulle någon dyka upp, tänkte jag, sådär envetet hoppfullt. Fast när jag väl satt där var det väldigt trevligt.

En ihållande bris som var så varm att ett lager svett hängde vid ansiktet. En lukt av höstjord från alla de skördade fälten, sur och god. (Många gillar inte lukten av jord, men för mig är det lukten av liv.) Ett molntäcke med lager av olika färger blandade om varandra så att all känsla av form försvann, ett sånt där abstrakt landskap som jag försökt måla ibland där det verkar som himlen försöker tala i ett bildspråk som våra ögon och våra sinnen inte räcker till att förstå. Ett ögonblick hängde dessa moln likt en klippväg i skyn, upplysta av den sista bleka solen, innan de svartnade.

Lika fascinerande var gräset och träden omkring mig. Allt verkade ha gulnat och torkat som om hösten kommit med stormsteg, men trots färgen var växterna ännu mjuka och levande. Det var gatubelysningen, kom jag på efter ett tag.

Och så fick jag tråkigt och tog ett par bilder. Ovan syns mitt försök att avbilda korsningarnas mytologi, de skrämmande vägarna som leder bort i mörkret och främligen som väntar lutad mot lyktstolpen. Fast min kulmage kanske förstör stämningen nästan lika mycket som den tveksamma bildkvalitén.

Men det var en minnesvärd kväll. Laddad med mystik, spontanitet och rena känsloupplevelser. Fast till slut kunde jag inte vänta längre utan blev tvungen att gå hem och skriva det här för dig, kära hypotetiska läsare. Utan att dela denna upplevelsen med dig verkar den bara meningslös.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att du var här.