I förbifarten

Den senaste veckan har jag knappt gjort något utom att skriva, sova, äta för mycket, läsa gamla serier för att koppla av från att skriva, och försökt jogga. (Det var jobbigt.) Jag lever och andas jobb, spenderar varje vaket ögonblick till hälften i Jennys huvud eller mer.

Så vad kan jag säga? Jag har skrivit ungefär tio sidor våld och tjugo sidor sex. Våra hjältar står just nu inför min största utmaning: En konversation med mer än två deltagare. Det är svårare att skriva än man skulle kunna tro. Kanske för att jag aldrig varit bra på att delta i dylika konversationer. Det brukar alltid vara enklast att lyssna, utan att försöka förutse öppningar där jag kan tränga mig in i mitten av folks samtal. Eller tänka ut saker att säga.

Fast mest handlar det om att avbryta. Jag står inte ut med att avbryta någon som pratar. Jag förstår mig inte på den mest grundläggande samtalsdynamik, så hur kan jag skriva ett realistiskt samtal mellan sju personer? Utan att förlora den omedelbara närvaron förstås. Det är enkelt att beskriva samtal lite på håll, och bara förmedla meningen i det som sägs och i stora drag vad deltagarna gör, men det gör historien distanserad och tråkig. Jag vill skriva intensivt, närgånget, få med varje ögonblick och varje ord och nyans av språk och kroppsspråk och den rent fysiska upplevelsen av känslorna som mina karaktärer erfar. Då duger det inte att sammanfatta.

Så jag tar en paus och skriver det här för att gnälla av mig litet. En fördel med att ha en blagg.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag kanske respekterar folk för mycket.