onsdag 21 september 2011

En helt vanlig onsdagmorgonspökhistoria

En del av nittiotalet utspelade sig min lyckliga barndom i den lilla byhålan Djäkneböle, i huset på kartan till vänster. (Klicka för att förstora bilden.) Det finns många historier härifrån, men idag av någon anledning minns jag de oförklarliga.

Mitt rum, som påpekats, var gigantiskt. Det var det jag gillade med det. Oftast vann det över alla andra överväganden, som att tanten som bott i rummet före mig dog rakt utanför huset en kort stund innan vi flyttade in. Det stora skåpet som tillhört henne var den enda möbeln hennes familj lämnade kvar.

Om jag minns rätt hade skåpet en låg, bred, skum och bucklig spegel upptill som aldrig speglade någonting tydligt. Det hade bestämt en liten hylla, som jag genom åren fyllde med skatter; osannolika objekt jag hittat. Där fanns en plastbehållare med en form jag aldrig sett förr eller senare; en trave blanka mynt, eller kanske snarare myntformade metallobjekt; ett par kraftfulla magneter som med tiden smulade sönder varandra med sin attraktionskraft; saker med små små utrymmen som jag roade mig att gömma hårt hoprullade och -vikta hemliga meddelanden eller sedlar i.

(Jag var väldigt paranoid mot alla som kom in i mitt rum. Jag gömde också sedlar mellan sidorna i mina tråkigaste böcker.)

Men framför allt, verkar det i efterhand, gjorde jag allt för att blockera skåpets psykologiska närvaro under ett gytter av mer meningsfulla, kraftfulla objekt. Kanske ogillade jag skåpet starkt på någon nivå. Kanske skapade jag omedvetet ett magiskt försvar mot det.

Det hände bara en enda gång. Det skulle till och med kunna vara en dröm. Men en gång väcktes jag mitt i natten av ett dunk från skåpet. Det lät som ett bowlingklot föll inuti skåpet, eller som en häst sprang in i husväggen bakom skåpet. Eftersom mitt rum låg på andra våningen verkade det förra mer rimligt. Fast ingenting fanns i skåpet, visste jag väl, som kunde ha gjort det ljudet. Även om traven med gamla skolböcker, frimärkssamlarklubbtidningar och annat skräp som jag staplat för att gömma några porrtidningar fallit ihop, skulle det inte ha bullrat nog för att väcka mig. Och ljudet som väckt mig var högt. Jag vågade inte röra mig och låg kvar tills jag somnade om.

Nästa dag såg jag efter, och hittade ingenting som rubbats en centimeter.

Och sen hände ingenting mer. Utom getingarna.

En vacker sommardag kom jag hem från skolan och hittade sju döda getingar på rad intill tröskeln till mitt rum. Dörren var öppen. Det var knappast någon av mina föräldrars eller bröders stil att framställa ett så bisarrt konstverk utan att omnämna det, och katterna skulle inte ha gjort det utan att lämna märken på getingarna.

Det var inget särskilt med så många getingar, de kom ofta in i mitt rum om fönstren var öppna. (Efter några år kom någon på att svalboet under taknocken ovanför var ett getingbo.) Men varför skulle de komma in och sedan flyga ut genom dörren, falla ned och dö? Inte en eller två eller tre eller fyra eller fem eller sex, men sju getingar?

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet ingenting.

2 kommentarer:

  1. Haha, ÄNNU ett klockrent inlägg! :D

    Alltså, jag kommer inte alls ihåg hur det där skåpet såg ut... Det var före min jag-älskar-gamla-möbler-tid dessvärre. Fast jag har något sorts minne av en otymplig sak som liksom inte passade in i det övriga möblemanget. Var det den måhända den?

    Otroligt snygg ritning btw! :D Jag minns det där huset mycket väl. Ni hade ju hysteriskt små badrum inser jag! Det var alltså inte bara i mitt minne det förhöll sig så. Eller så var de kanske bara överbelamrade, jag vet ju inte så noga. Och ja, storleken på dina föräldrars säng var en ganska så rejält överdriven, fast det är ju en petitess egentligen. Men Ludvigs rum? Typ en skrubb eller? Fast han var väl kanske tokliten när ni flyttade därifrån, så att han inte har några traumatiska barndomsminnen av den där tiden?

    För övrigt förbannat creepy med ett spökskåp. Vad hände med det sen när ni flyttade? Blev det kvar så att det skulle få skrämma vettet ur nästa familj som flyttade in, eller tog ni det med er?

    Och getingarna! Fan så obehagligt! Huwwa! :p

    SvaraRadera
  2. Skåpet var det aldrig någon som flyttade på, så det står säkert kvar än idag. Och Ludvig var väl sju när vi flyttade om jag minns rätt. Han verkar ha blockerat alla minnen av Djäkneböle. . .

    SvaraRadera