lördag 27 augusti 2011

Hur man skapar vänner

Det var inte så länge efter att skolan slutade som jag hittade på det som jag då trodde var min första låtsasvän. Mellan mina fattiga och ovilliga besök på arbetsförmedlingen, min roman som stod stilla i brist på både idéer och förmåga, och min fullkomliga okunskap i konsten att fördriva tid i stora kvantiteter hade jag oerhört tråkigt. Och jag var, naturligtvis, väldigt ensam.

Så kom Nina Noll, döende från den dag hon föddes av en melodramatisk hjärntumör. Vilket lyckligt barn jag var, kan vi konstatera såhär i efterhand, med en osviklig känsla för dramatiskt historieberättande kombinerat med ingen som helst insikt i vilka historier som redan berättats tusen gånger i film och TV. Det var en oerhört dramatisk vänskap, laddad som en åskstorm, fylld med aningslösa klichéer.

En minnesvärd replik: "Jag föddes med en missbildning som gjorde mig steril, jag kunde aldrig ha fått barn. . .det är som om det aldrig var meningen att jag skulle leva."

Och så dog hon, skallig som en biljardboll och enögd som Oden. Ingen visste det utom jag, och jag begravde henne på en äng i hennes barndoms by (på låtsas) och kände av påtagliga sorg-relaterade hjärtproblem (på riktigt). Jag samtalar fortfarande med hennes spöke emellanåt.

Sedan kom A. Det var efter att jag rymde hemifrån till Amerika en sväng, gick på arbetslöshetsprojekt, fick min diagnos, flyttade hemifrån och började skriva på allvar. Kan inte minnas precis vad som motiverade hennes tillkomst. Antagligen var jag bara ensam.

Konstigt då att jag inte spenderade mycket tid med henne själv. Kanske var hon mer av ett skydd för mig att nå ut till främmande människor genom. För mest chattade hon bara på Internet. Fast det var många roliga stunder. Vid ett tillfälle hindrade hon ett som vi fortfarande tror seriöst självmordsförsök. En väldigt upprörd och ledsen ung man berättade för chatten att han skulle skära halsen av sig med en machete. A lovade då att om han försvann skulle hon skära halsen av sig (mig) med ett rakblad. Jag tror att hon menade allvar. Det var ett väldigt spänt ögonblick, men efteråt var alla glada och tacksamma.

Så inspirerande var A:s målmedvetna positiva attityd trots de hemska (påhittade) saker som hänt henne, att ett par i den här chatten döpte sitt barn efter henne. Min reaktion till den nyheten kan sammanfattas med hjälp.

Så började jag, helt omedveten om sammanhanget, komma på anledningar för A att hålla sig borta från Internet. Hon träffade en tjej, for på en lång resa österut och försvann till slut under oförklarliga omständigheter för att aldrig ses igen. Allt bara för att försäkra att ingen skulle få reda på sanningen. (Jag utelämnar här hennes namn av samma anledning.)

Det var också då jag slutade ljuga. När min nästa skapelse, Jenny Creed, började göra mig sällskap på mina små strandpromenader och berätta för mig om sina fantastiska äventyr i andra världar, skrev jag bara ned det för mig själv. Jag började så på min roman i något som liknade dess nuvarande form, omkring 2002 eller 2003. 2004 började hon företräda mig på Internet, men under öppna former. Jag hittade nämligen Altermeta, och dess oerhört vänliga community full med folk som roade sig med att låtsas vara vargar, hundar, getter, enhörningar och i flera fall drakar. Jenny, som råkar vara till hälften drake, välkomnades med öppna armar. Värt att tänka på för den stora majoritet som ser på så kallade furries med avsmak: De älskar människor utan förbehåll för kön, ras eller vanföreställningar. Det spelar ingen roll vem du är eller vill vara eller låtsas vara.

Men i alla all. Det var mina låtsasvänner. Utom en verkligt pinsam som jag hoppade över.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har åtminstone en vän av kött och blod som inte är en nära släkting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar