måndag 29 augusti 2016

De starkares jobb

Giulia Rinaldo, nio år, räddade sin fyraåriga syster under jordbävningen i Italien. Hon skyddade Giorgia med sin kropp, och dog. Det var tolv timmar sen jag läste det och det går fortfarande inte att smälta.

fredag 24 juni 2016

I vår strävan efter självständighet måste vi visa tillit till den andra för att strävan inte ska förfalla till feghet och självrättfärdighet.

Precis som Nazisterna förstört hakkorset har fascismens beröring saboterat konceptet nationell självständighet. Vi kan nu inte välja bort EU utan att samtidigt välja isolationism, nativism, murar, brist på medmänsklighet. Osmidigt, onyanserat och en tragisk symbol för hur vår frihet minskar bara för att det finns Sverigedemokrater och dylika fasciströrelser, men det finns ingenting att göra åt saken innan vi tagit itu med dem.

onsdag 25 maj 2016

Historier som förändrat mitt liv

The Invisibles förändrade i grunden mitt sätt att tänka två gånger. Det är svårt att förklara exakt vad det betyder eftersom det är nästan omöjligt för mig att förstå vem jag var innan. Litet som att se en utomjording och försöka gissa vad hen har gemensamt med dig baserat på likheten i era antal ögon, munnar och annat ytligt. Ni pratar antagligen inte samma språk.

Inte för att jag inte kan göra kvalificerade gissningar.

Det var en sak serien lärde mig: Att mentalisera, sätta mig i en annan persons huvud, oavsett vem. Att inte vara rädd för att se genom främmande linser, att inte fjärma mig från de osmakliga eller monstruösa och låtsas att skillnaden mellan dem och mig är oöverkomlig. Att förstå utan att fördöma.
Och jag lärde mig att se närmare på saker, vara mer medveten om min omgivning, ge världen mening och glädje och skönhet.
Och att tro på allt omöjligt och ifrågasätta allt möjligt.
Och att inte vara rädd för att ändra mig. Att jag aldrig kommer att bli för gammal för att bli någon annan.
Och att lita på framtiden, och aldrig tveka i arbetet att dra den närmare.
Och att jag är fri.

Mitt namn är Emil Wikström och jag väljer att leva här, göra det här, vara den här.

fredag 22 april 2016

Lila är inte min favoritfärg att jobba med, men


Mitt namn är Emil Wikström, och mina bästa dagar hoppas jag kunna göra hälften så mycket för den här världen som Prince gjorde.

onsdag 2 mars 2016

Nostalgi

Jag saknar min kompis som inte hört av sig sen den gången jag frågade dig om du röstade på Sverigedemokraterna.

Full på en hel flaska Minttu och lyssnar på Eddie Meduza och sjunker in i minnena. Du var den enda verkliga vän jag haft som jag inte är nära släkt med. Du lärde mig tycka om tevespel, dricka sprit, möta främmande människor. Du kände så många människor. Och du sa till dem, Emil säger inte så mycket, men när han pratar, då lyssnar man.

Du skulle ha lyssnat på mig. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att byta in ditt pris i den där tävlingen i Filmstaden. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att ta det lugnt. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att Harry Potter var en till ytan blek kopia av Tim Hunter. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att snatta var bättre än att köpa saker, nog för att våga försöka fastän du inte kunde i alla fall. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att jag skulle rymma till Kalifornien. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att bli murare, för den som kan bygga hus kommer alltid att ha jobb. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att inte gå ut och spöa utlänningar. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att suga min kuk.

Du visste att jag var mycket, mycket klokare än du någonsin kunde bli. Att det var bättre för dig att låta mig tänka åt dig. Och du accepterade det, med den osjälviska, pragmatiska självklarhet som reserverats för de som besitter mycket hög intelligens och ingen som helst nyfikenhet.

Att en vänskap så ojämlik som vår inte kunde hålla var förstås uppenbart.

Men mer än jag önskar att jag hade ditt sällskap önskar jag att du lyssnade på mig i stället för de vältaliga lögnarna.